JE T'AIME - DEN SENSUELLA SKANDALEN

Jo, jag vet. Man kan skratta åt "Je t'aime, moi non plus" med Serge Gainsbourg och Jane Birkin, som gjorde skandalsuccé 1969.  Hade de verkligen sex på riktigt? Varför stönade bara hon och inte han?

"Je t'aime" censurerades i radion, endast en instrumental version fick spelas i Sverige. Alla vi ungdomar fnittrade förtjust. Men låten var och är faktiskt bra. Den vackra melodin och arr:et med orgel, stråkar och komp är verkligen sensuellt, längtansfullt i sig. Tillsammans med Bob Dylans nyss nämnda "Lay lady lay" uttryckte den min tröstlösa längtan i denna unga, känsliga tid.

Franske låtskrivaren Serge Gainsbourg var en notorisk provokatör, med sina texter och med sitt vilda leverne. Hans påstådda storhet är lite svår att få grepp om. Var en gigant i hemlandet och skrev t.ex. "Poupée de cire, poupée de son" för France Gall som vann Eurovisions-schlagerfestivalen 1965. Brittiska skådespelerskan Jane Birkin var betydlig yngre än Gainsbourg. De blev ett par och blev för evigt och för alltid förknippade med "Je t'aime".

Albumet "Jane Birkin/Serge Gainsbourg" (Fontana LP 1969), men vanligen kallat "Je t'aime, moi non plus", är rätt bra. Stilfull fransk lättpop. Som bäst i titellåten och i "69 Année Erotique" (också på sextema). Eller Birkins solo "Jane B", byggd på Chopin och draperad till en ljuv dröm i vitt. Annat är för hurtigt eller bara tramsigt, som "Orang Outan". Men en kul, kontinental bagatell är skivan. Jane Birkin får jag anledning att återkomma till. Men det ska dröja länge än.

Betyg: ***