CHICAGOS TRANSPORT-MYNDIGHET

När gruppen Chicago debuterade med "The Chicago Transit Authority" (CBS 2-LP 1969) var det en satsning på bred front. De blev rivaler till Blood, Sweat & Tears inom nya genren "jazzrock", Både B,S&T:s andra och Chicagos debut producerades av James Williams Guercio och på samma bolag, CBS.

De fick också samma publik och kompletterade varandra. Medan Blood, Sweat & Tears stod för det jazziga finsnickeriet var Chicago det rockigare alternativet. Båda grupperna hade ett gemensamt kännetecken: Skickligt arrangerade blåssektioner.

Att CBS satsade på Chicago framgick av formatet; dubbel-LP. En slags kraftprov som var mycket populärt vid denna tid. Men ovanligt för debutalbum. Dubbel-LP kom att bli standard-formatet för Chicago. Snart skulle en mängd album följa, med bara numrerade titlar och med fantasilösa varianter av samma Chicago-logotyp på omslagen.

Men Chicagos debut (ovanligt nog med hel titel) är mäktig. Ett kraftfullt album med ett övertygande sjävförtroende som tar musten ur en. Öppningens "Introduction" är en så stark öppning som någon kan vara. Ett järnsäkert blåsriff omger en rytmiskt säker presentation, med smakfulla solon på trombon, trumpet, gitarr och trummor. Vilken start, puh!

Skönt piano-intro av Robert Lamm leder in i fina "Does anybody really know what time it is?" Och första LP-sidan avslutas med långa, melodiska rytm-orgien "Beginnings". En låt som också blev en fin Brazil-cover med Astrud Gilberto.

Så långt toppen. Men sedan blir det stökigare, monotonare. Blåsarnas och organistens solon försvinner, och istället blir det råsjungande, råspelande gitarristen Terry Kath som tar över. Långa, manglande gitarrsolon. Visserligen med de täta blås-stötarna (bl.a. James Pankow på trombon). Men ändå för manglande rockigt för min smak.

Riktigt illa blir det i "Free form guitar". Ett 8 minuters kaotiskt rundgångssolo av Terry Kath. Näst intill olyssningsbart och det sänker helhets-intrycket. På LP-sidan 4 visar Chicago sitt politiska engagemang med protester mot polisvåld i samband med demokraternas partikonvent 1968. Det är gripande. Gruppens politiska patos skulle sätta avtryck även på kommande skivor.

Trots nämnda invändningar är "The Chicago Transit Authority" ett mycket starkt album. En succédebut som blev ett rejält avstamp för gruppen, som hädanefter skulle kallas Chicago.

Betyg: ****