BOB DYLAN LYFTER PÅ HATTEN

"Nashville Skyline" (CBS LP 1969) med Bob Dylan är som en klar fjällbäck. Så här trygg och harmonisk har man sällan hört sångpoeten, varken förr eller senare. Och detta sagt i positiv mening.

Han lät inte som han brukade. Bob Dylan hade tagit sång-lektioner. Den hesa, härjade rösten var ersatt av en djupare, fyllig klang. Han hade kurerat sig från MC-olyckan 1966 och levde nu ett lugnt familjeliv på landet.

En leende Bob Dylan lyfte på hatten och sjöng låtar med country-smak. Öppningssången i duett med Johnny Cash. Det är "Girl from the North Country", den längtansfulla kärleksballaden som Dylan hade med redan på sin "Freewheelin'"-LP 1963. Men här är den alltså nyinspelad. Country-sångaren Johnny Cash var högaktuell 1969 med sitt "at San Quentin"-album. Jag är ingen större fan av Cash. Men denna långsamma duett är oemotståndligt vacker.

Den andra kända sången här är hiten "Lay Lady Lay". Också en kärleksballad, och något av det vackraste och bästa som Bob Dylan har skapat. I övrigt titlar som "I threw it all away", "Tell me that it isn't true" och "Tonight I'll be staying here with you". Tillbakalutat, enkelt, förtröstansfullt.

Bara tio spår och alla är korta. Väldig knapp speltid således. Men det gör inget. Det förstärker bara det okomplicerade intrycket. Vi är här väldigt långt ifrån "Desolation Row". Bob Dylan skulle snart tröttna på stillheten och på sin nystylade, klara röst. Just därför är denna korta country-period en intressant parentes. "Nashville Skyline" är befriande i kraft av sin harmoni och sitt ljusa lugn.

Betyg: ****