POVEL - EXOTIKERN

Vi tar en del till ur "De bästa av Povels mångsidor" med Povel Ramel (Univeral saml.-5CD-box 2006). Denna gång disc 5, "Titta jag flyger! - Povel, exotikern", med resetema.

Det finns en mängd samlingsalbum och boxar med Povel. Många av dem rätt snarlika och några av dem tar ut varann. Bara knepigt att hitta precis de favoriter man vill ha på en och samma samling.

Denna sista del ur boxen börjar med ett magplask. "Titta jag flyger!" (1951), den kvicka, roliga flygskräcks-parodin är här inte i original utan i en krystad live-version. Märkligt att just den ska vara så svår att hitta. Men sedan får man som tröst ett annat svårfångat nummer,"Flug med till Siam" (1950), den roliga sviten om resa bit för bit till Bangkok ("Om man nå'n gång tar ett bad / blir en krokodil så glad....").

Rolig är också en annan drastisk reseskildring, "Liten turist-flamenco" (1963), om en totalt misslyckad resa till Barcelona. Med Tosse Barck på flamenco-gitarr. Och en skönt vemodig jazzballad är "Travelin' time" (1959), alltför sällan hörd. Sedan sträcker sig denna samling fram till Povels nutid.

Betyg: ***

POVEL - BLAND TVÅLAR, CORKAR OCH KOKOS-NÖTTER

Dags igen för ännu en underbar Povel Ramel-samling. Detta är egentligen en hel box. "De bästa av Povels Mångsidor : KaraMelodier i kategorier" (Universal 5CD-saml.box 2006). Ur den har jag här plockat disc 4, "Tvålar, Corkar och Kokosnötter / Povel, bearbetaren".

Och här finns mycket roligt. "Var är tvålen, broder?" (1956), den underbara pastischen på Barbershop-sång. Så stilfullt, snyggt och roligt - just på badtemat. Povels storhet var inte bara de makalösa ordlekarna och knäppa humorn, utan också de rent musikaliska stilparodierna med alla finesser.

"Bladbergeri hurra" (1957), det helt utflippat vansinniga lustmordet på firmafesten, som jag bara älskar. Och "Balladen om Eugen Cork" (1954), sjömansdängan med kören som inte vill sjunga rätt. Och en gliring till Taubes "Möte i monsunen" ("De e 16 verser kvar, hu-hu-hu-hu...").

"Småfoglarne" med Martin Ljung (1951) ekar av både gammelvals och Spike Jones. Här finns också de smarta stilpastischerna på Bellman ("Torstigaste bröder", 1961) och Birger Sjöberg ("Sommar-trivialiteter", 1961). Ja, hela boxen är välkomponerad och synnerligen innehållsrik. Men också något ojämn. Jag föredrar att plocka i den.

Betyg: ****

EN GOD DOS 50-TALSROCK

Det här är ju en sensationellt bra samling. Relativt ny, kan köpas i Akademibokhandeln och andra boklådor. Välgjorda samlingar är alltid en glädjekälla i sig, om det så är med jazzhistoria, schlager-tidsdokument eller vad helst.

"Rock'n'Roll & the City" (Adam Records saml.-2CD 2011) har ett generöst urval av amerikansk 50-tals rock'n'roll, med både perspektiv och en massa roliga bitar. Vi får höra givna hitlåtar med Chuck Berry, Little Richard, Jerry Lee Lewis och Fats Domino. Och, en poäng - här saknas inte Elvis Presley. Tidigare har RCA vägrat låta guldkalven blandas med andra. Kanske har tidsrymden nu medgett lättnader i rättigheterna. För här finns "Heartbreak hotel" (1956) och andra. Självklart har tidigare rockantologier varit haltande - utan Elvis.

Med pespektiv menar jag att man tar ut svängarna. Man är inte för fin (rockhistoriskt korrekt) för att nobba "Diana" med Paul Anka (1957), eller Patsy Cline eller Bill Haley. Å andra sidan svänger man ut i råare rhythm & blues. Big Joe Turner och hans tunga "Shake, rattle and roll" (1954). Och en riktig raritet - originalet "Hound dog" med Big Mama Thornton (1952). Hur ofta har man hört den? Här finns också doo-wop, rockabilly, soul (Ray Charles) och mera schlagerliknande nummer.

Det är en underbar samling 50-talsrock. En riktigt pärlband av riviga hitlåtar, både tidstypiska och tidlöst klassiska. Samlingen är dessutom snyggt förpackad. Och synnerligen prisvärd.

Betyg: ****

BLUES FRÅN LOUISISANA

Djupdyk i rötterna. Ner i Louisiana och upp till Chicago. Jag har aldrig varit någon ren bluesfantast. Men en dos Rotblos och en samling med Muddy Waters är helt på sin plats i detta sammanhang.

"The Wonderful Music of Muddy Waters" (WNO saml.-CD 1996) är så god som någon. Inspelningar 1951 - ca 1959. Fin början med sparsmakade "Louisiana blues" (1951). Följd av "I'm ready" och "Hoochie coochie man" (båda 1954).

Det är laddat och farligt och känsla, men blir också lätt enformigt. Endast snabba "Got my mojo working" (1956) bryter av och höjer tempot. Muddy Waters betydelse för bluesen och för hela rockhistorien är naturligtvis odiskutabel. Men även inom bluesen är han inte min personlige favorit (nu svär jag väl i kyrkan).

Kan föredra finessen (knorren) hos John Lee Hooker, det sköna 6/8-delsgunget hos Elmore James eller den galna magin hos Howlin' Wolf. I den jämförelsen står Muddy Waters mera för råstyrka och betvingande rakhet ("I just want to make love to you"). Men hans position är tung och han går inte att förbise. Och så är det det där med åldrandets värdighet. Minns filmen "The Last Waltz", där han kom in som gammal farbror och spelade skjortan av alla ungdomar på scenen.

Betyg: ***

JAZZENS ELEGANTER PLINKAR VIDARE

Vi var nyligen på kort semester i Brighton. Underbart vackert, hade aldrig varit där. Badort vid havet, svunnen storhetstid. Sköna bohemkvarter, inte helt olikt vårens San Francisco. Gott om antikvitetshandlar, second hand-butiker, målade hus, små restaruranger - och skivbörsar.

Där hittade jag boxen med Modern Jazz Quartet - "Eight Classic Albums" (Real Gone Jazz 4CD-box 2011), och det är därifrån jag plockat valda original-album till denna spalt. Har ännu svårt att särskilja dem från varandra. Men "Fontessa" (Atlantic LP 1956) både är, och anses allmänt som, ett av deras bästa.

Omslaget ser parodiskt otidsenligt antikt ut. Som en filmaffisch med Doris Day, eller en "exotisk" tapet från 1950-talet. Men just därför rätt trivsamt. Kvartettens första album på skivmärket Atlantic. Ännu i mono. Vet inte vad "Fontessa" är eller betyder, men akvarellen signalerar något spanskt.

Bland låtarna: "Versailles" av pianisten John Lewis (mera Europa-orienterat), långa titellåten, "Over the rainbow", "Bluesology", en Dizzy-låt och lite annat. Men kanske inte låtvalet är det primära. Viktare är MJQ:s sofistikerade stil att spela Cool jazz. Jag tycker mycket om deras stil.

Betyg: ****


MODERN JAZZ QUARTET HYLLAR DJANGO

Mera av eleganta Modern Jazz Quartet. Deras behagliga Cool jazz-skivor från 1950-talet är verkligen en njutning att lyssna till. "Djano" (Prestige LP 1956) innehåller deras största, enskilda hit, just jazzballaden "Django" av gruppens pianist John Lewis.

Den är förstås en hyllning till fine, franske swingmusikern, gitarristen Django Reinhardt, som avlidit strax innan (1956). Denna LP är inspelad bitvis åren därefter, men kom ut först 1956, det starka jazzåret. "Django", med sin vackra, klangfulla melodi i moll som övergår i rörligare tempo, är en sådan när jazzlåt som spelats in och tolkats av nära nog alla artister, både i och utanför jazzen.

Här finns också "One bass hit" (av bopmusikern Dizzy Gillespie! De var breda inom sin repertoar), liksom "Autumn in New York", Gershwins "But not for me" och John Lewis "Milano", och lite till. "Milano" är kanske ingen slump, MJQ var ganska så Europa-orienterade med sitt kammarjazzspel.

Betyg: ****

EN MILSVID ÖVERSIKT

"The Very Best of Miles Davis" (Sony saml.-CD 1996) är en av många samlingar med jazztrumpetaren Miles Davis, men en av ganska få som spänner över ett stort tidsspann.

För just Miles Davis var ju unik på det sättet. Inte bara för en livslång aktiv musikkarriär. Det har många stora artister. Utan också för att han ständigt låg i framkant i utvecklingen och bröt nya marker. Han var evigt ung - musikaliskt, modemässigt och mänskligt. Vid sisådär 65 kastade han sig in i hiphop, house och funk.

Men denna samling fokuserar ändå på Miles höjdpunkt (enligt mig och många) - hans 1950-tal. Ett fint urval med nyss nämnda "Bye, bye blackbird" (1956), "Milestones" (1958) och "So what" (1959). Med Gil Evans stora orkester "Summertime" (1958) och djärvt nog hela "Concierto de Aranjuez", höjdpunkten från "Sketches of Spain" (1960).

Sedan blir det ett hopp till 1980-talet, "Jean-Pierre" (1982) och fina popballaden "Time after time" (1985). Detta stämmer bra med min egen Miles-smak. För jag älskar Miles coola 50-talsjazz. Är mindre intresserad av hans 60-tal. Tycker att tokhyllade "Bitches Brew" (1970) är alltför långrandig och skissartad. Orkar inte med hans utfreakade, gyttriga, ändlösa jam på 70-talet. Men gillar åter hans lättillgängliga jazzpopfunk på 1980-talet.

Denna samling var jag förtjust i när jag fick tag i den via nätimport. Senare blev den lätt överflödig eftersom jag skaffat nästan alla originalplattorna. Och en ännu bättre Miles-översikt finns i den tidigare nämnda "Ken Burns' Jazz"-serien. Där är Miles HELA musikhistoria, från Tuba-bandet 1949 till hiphop-flörtarna innan han dog 1991.

Betyg: ***

MILES DAVIS RUNT MIDNATT

Året 1956 var jazztrumpetaren Miles Davis redan en veteran. Hade spelat bebop med Charlie Parker på 1940-talet. Sedan mött arrangören Gil Evans i samarbeten med "Tuba-bandet" runt 1949, och slagit an tonen för 1950-talets Cool Jazz ("The Birth of the Cool").

Därefter hade Miles gjort åtskilliga egna LP-skivor på märken som Blue Note och Prestige. För märk väl, på 50-talet var det vinyl, LP-skivor och långa låtar som gällde, istället för gamla  knackiga stenkakor (78-varvare) som tidigare.

Men 1956 blev ett nytt kapitel för Miles Davis när han skrev kontrakt med Columbia och inledde en ny, mycket framgångsrik karriär som jazzstjärna och just - skivartist. "Round 'bout midnight" (CBS LP 1956) är först ut i denna rad. Här är inga egna låtar utan välvalda covers och standards som Miles gillade.

Titellåten förstås, underbara jazzballaden "Round about midnight" av Thelonius Monk. Vidare fina "Bye, bye blackbird" och vår egen "Ack Värmeland du sköna", som Stan Getz tidigare lanserat i USA med titeln "Dear, old Stockholm" (!?). Det är en melodiös, lugn Miles Davis vi möter på denna skiva. Med John Coltrane på tenorsax och Red Garland på piano.

Betyg: ****

ELVIS ANDRA

Och denna blir nästa. Elvis Presley och hans andra LP "Elvis" (RCA LP 1956). Eftersom jag fått allt Elvis-material på en gång i paket har jag svårt att urskilja vilken skiva som är vilken.

Men här finns också snabba Little Richard-covers ("Rip it up"!) varvat med country och rockabilly. Välgörande tempo-höjare med härligt sväng. Och Elvis borgar alltid för kvalitet, vokalt med sina snygga fraseringar och starka uttryck. Och (ännu) en autentisk känsla av något ursprungligt, något oförstört, något hungrigt.

Under min uppväxt var jag alldeles för ung för Elvis. Och som vuxen har mitt retroaktiva 1950-tal mest handlat om Miles Davis och Cool Jazz. Men rockhistorien finns ändå där och Elvis tidiga inspelningar är så självklara. Så mycket av det där svårdefinierade begreppet kvalitet. Liksom en hos en Taube, en Armstrong, en Miles, en Beatles och så vidare.

Betyg: ***

DAGS FÖR ELVIS 

Japp. Nu var det 1956. Elvis Presley debuterade visserligen med "That's allright, mama" 1954 på lilla Sun Records. Men det verkliga avstampet var 1956, och Elvis förknippas för alltid med 1956. Då kom singlarna "Hound dog" och Heartbreak hotel".

Och då kom också hans första LP, "Elvis Presley " (RCA LP 1956). Här är det rockabilly så det ryker om det. Samtidigt, så lätt, svängig, smidig. Inga stora åthävor. Bara kärnans exakthet. Kvalitet.

Här finns hans coverversioner av "Blue Suede Shoes" (av Carl Perkins), "I got a woman" (av Ray Charles) och "Tutti frutti" (av Little Richard). Liksom den rörande vackra "Blue moon". Enkelt komp med ståbas i liten studio och med suveräne vokalisten och nytände stjärnan som redan nu fått sitt karakteristiska "badrumseko" på sången. Ett särtecken som RCA tog med Elvis från lilla Sun-studion i Memphis.

För min del hämtar jag Elvis två första LP plus ytterligare två kommande LP direkt från denna behändiga samling "The Essential Elvis" (Not Now Music saml.-2CD 2009). Vad gäller originalskivan ovan kan noteras som kuriositet att The Clash långt senare lånade typografin till omslaget på sitt berömda album "London Calling" (1979).

Betyg: ****

MODERN JAZZ QUARTET - SMAKFULL KAMMARJAZZ À LA 50-TAL

Vilket välkommet möte med The Modern Jazz Quartet! Minns dem från min svåger Leifs samling av jazzskivor i min barndom. Namnet, omslagen, var spännande redan då. Tycker mycket omm Cool Jazz från 1950-talet: Miles Davis, Chet Baker, Gerry Mulligan, Lars Gullin.

Men det dröjde nog innan jag återupptäckte Modern Jazz Quartet. Hade en liten farhåga. Var de inte FÖR coola? För städade? Varför uppträdde de ofta i frack? Varför var de så mån om att lansera sin musik som Kammarjazz? Konstmusikaliskt komplex?

Nej, fel fel fel. Modern Jazz Quartet är läckra, behagliga - i bästa mening behagliga, att lyssna på. Deras musik är smart och vacker, full av musikaliska finesser. Med ett intrikat samspel som blir en väv njutbar att lyssna på. Milt Jackson på vibrafon är dominerande solist (vilken lirare han är!). John Lewis på piano var meste låtskrivaren. Men även Percy Heath på kontrabas och Connie Kay på trummor står för en väv av lyhört spunna trådar.

"Concorde" (Prestige LP 1955) är lite speciell eftersom det var deras första som gjordes just som LP (vinyl, till skillnad från tidigare hopsamlingar av "stenkakor"). Stilmässigt kan jag ha lite svårt för att skilja MJQ:s skivor från varandra. Dels för att de är variationsrika men homogena. Dels för att jag fick alla i en klump via en box.

Här finns "Ralph's new blues", Cole Porters standard "All of me", ett George Gershwin-medley och lite till. Cool jazz med inbördes rik stilbredd. Denna och följande skivor med Modern Jazz Quartet ersätter den fragmentariska samling, "The Collection" som jag tidigare hade med här, som inte gjorde dem full rättvisa.

Betyg: ****

BLOMDAHL PÅ JÄRNVERKET

Återkommer tillfälligt till konstmusiken, modernismen och Karl-Birger Blomdahl. 1954 kan sägas vara ett viktigt musikår för såväl Lars Gullin, Blomdahl som Elvis Presley.

För här är fokus på "Svit ur Sisyfos" (1954), för stor orkester. En danssvit för en balett av Birgit Åkesson. Och det här är ett av Blomdahls mest raffinerade och spännande verk.

Upplägget är typiskt för hans stil. Något börjar trevande, växer i styrka mot orgiastisk kaos, exploderar och bryter ihop. Harmoniken är skruvat experimentell och instrumenteringen färgstark. En symfoniorkester i elektriskt laddat spänningstillstånd. Denna inspelning är med Antal Dorati och Stockholms Filharmoniker från 1965.

På samma skivutgåva (Caprice CD 1988) också andra Blomdahl-verk med olika exekutörer från olika tider. "Symfoni nr 3, Facetter" (1950). Stilmässigt snarlik Sisyfos-sviten. Men också senare "Forma Ferritonans" (1961), skriven till invigningen av Oxelösunds Järnverk. Blomdahl, som gillade naturvetenskap, översatte kemiska processer till musik och skapade en oformlig, atonal massa. Alltför svårtuggad även för mig, som har hög tolerans för avantgarde.

Och sången "...resa i denna natt" (1966) efter Erik Lindegren, som Elisabeth Söderström sjunger. Alltför statisk för att fånga mitt intresse. Men, som sagt, fullt fokus på läckra "Svit ur Sisyfos".

Betyg: ****

LARS GULLIN - FÄBODJAZZ

Mitt ibland de amerikanska Cool Jazz-stjärnorna fanns också vår svenske Lars Gullin. Han blev svensk jazzstjärna i USA på 50-talet, tydligen utan att ens vara där. Svensk jazz var överhuvudtaget framgångsrik i USA vid denna tid.

Lars Gullin spelade barytonsax. Skapade poesi och skönhet på detta otympliga instrument. Den störste på baryton bredvid Gerry Mulligan.

För gotlänningen Gullin hittade sin stil. En skön, melodisk Cool Jazz med inslag av både svensk folkton och seriös kammarmusik. Denna skiva heter mycket lämpligt "Fäbodjazz" (Metronome saml.-CD 1998) och är en utmärkt samling med inspelningar 1952-1956.

Inleds med sparsmakade balladen "Danny's dream" (1954) som då fick närmast hitstatus. Vidare "Silhoutte", "Prima vera", "Flamingo" och " Late summer" med flera. Vackra låtar med vackra titlar. Ibland snyggt arrangerat blås med valthorn i sättningen (säkert influerat av Miles Davis tuba-band). På något spår dyker Stan Getz upp. Och hela svenska jazzeliten från 50-talet finns med.

För övrigt en lyckad skivutgåva med fin folder, naturbilder från Gotland osv. Liksom Chet Baker, Miles och andra blev Lars Gullin svårt märkt av drogmissbruk. Han är gissningsvis en förebild för historien i filmen "Sven Klangs kvintett".

Betyg: ****

EDITH PIAF, DEN ODÖDLIGA

Kan man njuta av Edith Piaf fast man inte är någon hejare på franska? Ja, det kan man. Hennes makalösa uttryck, hennes frasering och förmåga att lyfta en sång och hennes signifikativa "rrrrrrr-" är stort nog.

Därtill myten, legenden. Sällan har väl person och skapande lika intimt förknippats som hos Piaf. Tragedier och trasigt liv, offerroll liksom hos Billie Holiday (de var jämngamla och samtida). Men hos Piaf också den fransk-franska koloriten, lika självklar som vykort från Montmartre.

Och inte att förglömma de härliga arrangemangen. Små kabaréorkestrar med dragspel, blås och kanske någon xylofon som färg. Lätta, spänstiga inramningar till "C'est à Hambour" och "L'accordéoniste" (båda 1955), "Padam, Padam" (1951) och "La vie en rose" (1946). Endast undantagsvis större orkesterar, som i den ikontyngda "Non, je ne regrette rien" (1960). En av historiens mest kända skivinspelningar överhuvudtaget.

Med Edith Piaf finns åtskilliga samlingsskivor. Många av dem snarlika. Den här är bra, "Edith Piaf - L'immortelle" (EMI saml.-CD 1996). Rikligt urval och kronologiskt upplagd. Och naturligtvis finns här också höjdpunkten "Milord" (1959).

Betyg: ****

MODERN JAZZ QUARTET - COOL KAMMARJAZZ

De stora namnen inom 1950-talets bohema Cool Jazz : Gerry Mulligan, Chet Baker, Stan Getz, Dave Brubeck, Miles Davis.

Och så fanns där The Modern Jazz Quartet, ofta förkortad MJQ. Med Milt Jackson, vibrafon, och John Lewis, piano, i spetsen, skapade de en egen sofistikerad kammarjazz.

John Lewis ville överbrygga den ännu på 50-talet väldiga klyftan mellan klassisk musik och jazz. Man talade om "Third Stream jazz". MJQ anknöt till kammarmusik och medlemmarna uppträdde gärna klädda i frack.

Deras snygga, melodiska vibrafon-jazz från 1950-talet är helt tidlös. Vackra balladen "Django" (1955) skrevs av John Lewis som hyllning till då nyligen avlidne Django Reinhardt. Den finns på denna samling, "The MJQ Collection : A Retrospective" (DéjaVu saml.-CD 1987). Det gör också "Autumn in New York" (1953), sviten "La Ronde" (1955) och många andra fina inspelningar.

Även om Modern Jazz Quartet förknippas med 1950-talet så existerade de som grupp i flera decennier efter det. De blev en institution med en enorm skivproduktion genom åren.

Betyg: ****

CHET BAKER SJUNGER SOFT

Chet Baker var dels trumpetare, 50-talets bäste cool jazz-trumpetare bredvid Miles Davis. Dels också jazzsångare. Med samma mjuka, ljusa läge som sitt trumpetspel. Vanligen växlade han mellan spel och sång i samma låt.

"The Best of Chet Baker sings" (Pacific Jazz/Capitol saml.-CD 1989) är en ypperlig samling inspelningar 1953-1956, varav det mesta är hämtat från ordinarie LP:n "Chet Baker sings" (1954).

Han sjunger skört enkelt i ballader som  "The Thrill is gone" och "My Funny Valentine", och luftigt svängigt i snabbare nummer som "But Not for Me" (av George Gershwin). Mjukt, men aldrig på något sätt smörigt. Istället sårbart, lågmält och mycket melodiöst.

Chet Baker (och Gerry Mulligan, som inte medverkar här) stod för en "västkustjazz",  förknippad med Kalifornien. Denna samling gavs ut året efter Chet Bakers död. Han dog under oklara omständigheter när han ramlade ut från ett hotellfönster i Amsterdam 1988. Liksom många andra från 1950-talets jazzperiod var hans liv svårt märkt av droger.

Betyg: ****

COOL JAZZ FRÅN AMERIKANSKA VÄSTKUSTEN

1950-tal. Cool jazz. En soft, långsam, bohem jazzvariant som kontrast till den hetsigt snabba bebopen. Men i både bebop och cool hade drogmissbruket stort utrymme. Det var solglasögon och basker. Man ville spela MODERN jazz.

Bland de mest framstående musikerna inom Cool fanns Gerry Mulligan, barytonsax, och Chet Baker, trumpet (och sång). Man pratade om "Gerry Mulligans pianolösa kvartett". Det kan verka tomt men det är det inte. För Mulligan-Baker har ett så sinnrikt, finurligt, snyggt samspel när de spinner slingor på barytonsax-trumpet, att ingen tänker på att sakna ackordinstrument.

Inspelningar som "Freeway" (1952), "My old flame" och "Five brothers" (båda 1953) är så njutbara i sina lyriska, följsamma spel att det är en fröjd. I "Half Nelson" (1953) är det istället Stan Getz, tenorsax, som spelar mot Chet Baker. Det här är fin jazz som allra bäst. Lättillgänglig, behaglig.

Skivan råkar vara utgiven i namn av Chet Baker, "The Best of Chet Baker" (TIM saml.-CD 2003). Men det är lika mycket fine Gerry Mulligans, en underbar solist på ett i grunden så klumpigt instrument som barytonsax.

Betyg: ****

POVELS ANTIKVITETER

Jag älskar verkligen gamla Povel Ramel-låtar. Många senare också, men de tidiga crazy-numren från stenkaks-tiden är något speciellt.

Snabba ordlekar, knäppa infall à la Spike Jones (tutor och tjut som ständigt "stör" berättelsen) och så en rent musikalisk humor med träffsäkra stilparodier och krockar ("Johanssons boogie-woogie-vals", 1944, "Den gamla vaktparaden", 1951).

Jag älskar Martin Ljungs retfulla upprepningar i "Högt uppe på berget" (1952) och den hejdlöst roliga "Den franska biljetten" (1951) där man aldrig får svar på en gåta. "The gräsänkling blues" (1951) är så helt självklart en klassiker ("jag själv är lika vissen såsom cissusen ser ut"). Och den helt makalösa "Ittma Hohah, självplågaren från Indien" (1950). Annars kan den exotiska faiblessen ibland slå fel. "Sturske Laban" och "...Albertina" blir bara plumpa i våra dagar.

Utgåvorna av denna "Povel Ramel  : Svenska sångfavoriter" har varit en röra. Först fanns en Odeon saml.-LP 1958 med litet men utmärkt urval. På CD-tiden rördes urvalen om. Detta omslag finns i två olika varianter. På ena finns t.ex. tidiga, roliga "Köp inte en zebra" (1946). Jag har fått pussla ihop den med den andra (Odeon/EMI saml.-CD 1994) som innehåller en av mina absoluta favoriter, "Titta jag flyger" (1951).

Vad sägs om följande Ramelska rim?: "Har navigatören / framme i fören / några små snören / så tror jag jag gör en / fallskärm utav min scarf / jag vill hoppa av!"

Betyg: *****

KARL-BIRGER BLOMDAHL - TAGGIG OCH VASS

Det var på 80-talet. Jag hörde något på P2 som fick mig att hoppa till och  ramla av stolen. En laddad, rytmisk, ja svängig modern kammarmusik i skruvad tonalitet. Vad var det här? Det var Karl-Birger Blomdahl, "Danssvit nr 1 för flöjt, stråktrio och slagverk" (1948) . Musik till baletten "Fruktbarhet" av Birgit Åkesson.

Det var något av det häftigaste jag hört. Lyckades faktiskt få in den i ett radioprogram, "Musik för mej, kanske för dej" i P3 som jag fick äran att göra, som ren amatör, 1986. Blandade Blomdahl med Tom Waits, Talking Heads och annat, eftersom jag alltid gillat att hitta trådar i vilda stilblandningar.

Här finns stycket. I en inspelning från 1985 får vi ytterligare två kammarmusikverk av Blomdahl. "Danssvit nr 2 för för klarinett, violoncell och slagverk" (1951). Och "Trio för klarinett, violoncell och piano" (1955).

Solist på klarinett är Kjell-Inge Stevensson. Det är nästa beröringspunkt här. Den vänlige, genommusikaliske Kjell-Inge hade jag precis börjat lära känna, när han hastigt avled 2010. Det var sorgligt och jag saknar honom. Det här är för mig Kjell-Inges skiva.

Den tredje punkten här är något helt annat. Blomdahls oratorium "I speglarnas sal" (1952). Ett stort vokalverk, i kontrast mot kammarmusiken. Inspelning med Sixten Ehrling, Stockholms Filharmoniker, Radiokören och sångsolister i en inspelning från 1966. Anders Näslund läser högstämt teatraliskt, nästan parodiskt, dikterna av Erik Lindegren. Kören och sångarna skruvar sig i bisarra lägen. Orkestern rockar plötsligt loss i någon förvriden boogie-woogie.

Kanske inget för otränade öron. Ingen bakgrund till myspartyt. Men gillar man Blomdahl, modernism och avantgarde så är det läckert. Taggigt. fräckt och läckert. Denna samlade skivutgåva (Caprice CD 1992).

Betyg: ****  

BÄTTRE - MALENA SJUNGER NYSTROEM

Och här kommer version nummer 3 av samma stora symfoni. "Sinfonia del Mare" av Gösta Nystroem (1948). Nu i en nästan färsk inspelning med Malena Ernman som sångsolist, dirigenten Christoph König och Malmö Symfoniorkester (BIS CD 2011).

Här lyckas man bättre än Svetlanov. Om än inte i nivå med Stig Westerberg och Elisabeth Söderström från 1971. Christoph Königs tolkning har sina förtjänster. Han får havet att gunga och brusa utan att forcera. Malena Ernman sjunger mittpartiets solosång "Det enda" (efter Ebba Lindquist) lyriskt vackert. Men kanske lite väl stillsamt.

På skivan finns också Gösta Nystroems första symfoni, "Sinfonia Breve" (1931) i en sats. Lite underligt att man placerat den först på skivan, och uppenbara huvudnumret "Sinfonia del Mare" där efter.

Betyg: ***

Sedan kan jag nämna - utanför skivfronten - att det också framfördes en mycket bra "Sinfonia del Mare" live på Stockholm Konserthus i oktober 2012. Med Sakari Oramo, Katarina Dalayman och Stockholms Filharmoniker.

GÖSTA NYSTROEM : SÅNGER VID HAVET

Efter fantastiska Stig Westerberg & Elisabeth Söderström-inspelningen av "Sinfonia del Mare" av Gösta Nystroem från 1971, dröjde det ända tills år 2000 innan någon ny tolkning gavs ut. Helt förståeligt, för Westerberg-Söderström är oöverträffad.

Men nu var det dirigenten Jevgenij Svetlanov, sångerskan (mezzo-sopranen) Charlotte Hellekant och åter Sveriges Radios Symfoniorkester som gjorde ett försök (Phono Suecia CD 2000). Och det här var ingen kul upplevelse. Tyvärr.

Nystroems underbara havssymfoni blir här en trögflytande, oformlig massa som har problem med tempot. Det ska gunga om havet. Det ska rulla i våghävningen. Charlotte Hellekant är hygglig som sångsolist, men knappast i nivå med Elisabeth Söderström.

Bättre lyckas man i skivans två andra Gösta Nystroem-verk. "Sånger vid havet" (1943) har en poetisk skönhet som jag saknar i symfonin. Och "Förspel" ur "Musiken till Stormen" (instrumental) är spännande.

För övrigt har skivan fått ett trist, fult omslag (detalj ur någon Carl Milles-staty?). Och att huvudnumret "Sinfonia del Mare" havererar drar ner betyget.

Betyg: **

SINFONIA DEL MARE - GÖSTA NYSTROEMS HAVSSYMFONI

Det här är lite heligt, för det här är bland min absoluta favoritmusik, alla kategorier. Mitt mest älskade klassiska verk och min favorit-skivinspelning. Gösta Nystroem, "Sinfonia del Mare" (1948). Havssymfonin med underrubriken "dedicated to all sailors on the seven seas".

Inspelad 1971 med Stig Westerberg, Elisabeth Söderström (sopran) och Sveriges Radios Symfoniorkester. Hon sjunger det korta sång-partiet efter dikten "Det enda" av Ebba Lindqvist, som ligger i mitten av symfonin. Då gavs den ut på LP på Swedish Society Discofil, med snyggt havsfoto av Ralph Evers på omslaget.

Den fantastiska symfonin är skriven i formen A-B-C-B-A. Först en lugn horisontlinje med havets våghävning. Så ett snabbt, stormigt, dramatiskt scherzo byggt på polyfoni. Viloläge med den vackra, närmast romantiska sångmelodin som Elisabeth Söderström sjunger. Så snabba, stormiga scherzot igen, drivs mot kulmen. Och avslut med samma lugna horisontlinje som i början.

"Sinfonia del Mare" är saltstänkt, brutalt kraftfull, spännande och smärtsamt vacker, längtansfull på samma gång. Det är en av svenska 1900-talets definitivt största symfonier. Gösta Nystroem komponerade den till största delen på Capri, med början 1946, innan turistsäsongen hunnit sätta igång efter kriget. Han fullbordade den på Marstrand. Vid havet förstås. 

Här utgiven som (Swedish Society Discofil CD 1987). Då även med "Sinfonia Concertante" för cello och orkester (1945) med Erling Blöndal Bengtsson.

Här till vänster ett alternativt omslag till samma CD-utgåva. Kan också rekommendera Gösta Nystroems memoarbok "Allt jag minns är lust och ljus" (postumt 1968). Där berättar han spirituellt om arbetet med detta och andra musikverk, om sina resor, sitt måleri och sitt liv. Han var en självlysande, elegant personlighet. Levde 1890-1966. Och för övrigt morfar till skådespelarna Philip Zandén och Jessica Zandén.

Betyg: *****

TRENET BESJUNGER HAVET

"The Story of Chanson" gav mersmak. Edith Piaf återkommer jag till. Likaså Bécaud och Barbara. Och hur var det då med Charles Trenet?

Medan många andra inom Chanson-konsten sjunger chansons på blod och allvar, om passioner, lidande, regn, storstad, svartsjuka och undergång, så är Charles Trenet snarare en motpol.

En charmerande elegant som sjunger behaget i att se på havet, njuta av friheten och drömma sig bort till luftiga vyer. "Charles Trenet : Le Fou Chantant" (EPM saml.-CD 1997) ger en hygglig bild. Här finns förstås tjusiga melodin "La Mer" (1946), hans mest kända sång, och ej att förväxla med Debussy. Här finns också redan nämnda "Que reste-t-il de nous amours" (1943), med sitt milda, vackra vemod.

Utmärkt illustrerande till en semester i Menton eller någon annan liten ort på franska sydkusten. Och även till stämmningen i "Semestersabotören" av Jacques Tati. Ja, trubaduren Charles Trenet var bra. Men även här hänfaller några av sångnumren till en fjantig käckhet.

Betyg: ***

FRANSKA VISANS HISTORIA

En sväng till Paris och en intro till min svaghet för fransk kultur, baguetter, Baudelaire, Citroën och Montmartre och alla andra turistfällor. Trots bristfälliga kunskaper i franska språket njuter jag av varje diktion.

Så här tar vi över efter Debussy och Satie och Ravel, och hoppar in i visornas värld. Fransk chanson. "The Story of Chanson" med diverse franska artister (Hemisphere saml.-CD 2000).

En rätt skaplig samling som lämpligt nog börjar med Edith Piaf, "La vie en rose" (1946). Från samma tid är Charles Trenet och hans vidunderligt behagfulla "Que reste-t-il de nous amours" (1943). Äldst är Josephine Baker och riktigt antika "Parlez-moi d'amour" med Lucienne Boyer (båda från 1930). Sedan Maurice Chevalier, Gilbert Becaud, Juliette Greco, Barbara och, bland de nyare, rysliga Zizi Jeanmaire i ett riktigt vulgo-nummer (odaterat).

Man kan sakna de mer trubadur-inriktade storheterna som Georges Brassens, Leo Ferré och Jacques Brel. Kund gärna bytts mot några av de mera fjantiga bidragen som finns här. Men trots det, en småtrevlig samling och en introduktion.

Betyg: ***

"BIRD" CHARLIE PARKER 

Redan som barn hade jag turen att komma i kontakt med Charlie Parkers musik. Via min svåger Leif och konstnär Ulf. Jazz var något spännande, konstnärligt, bohemt. Annat än den Tio-i-topp jag lyssnade på. Men Charlie Parkers snabba dribblingar var ännu för svåra att hitta ingång i. Det gick mycket lättare med Miles Davis "Kind of blue".

Långt senare köpte jag Parker på vinyl, men stöttes av de risiga, knastriga inspelningarna och de hafsiga tagningarna. Både i detta hänseendet och i flera andra finns klara paralleller mellan Charlie Parker och hans själsfrände 20 år senare, Jimi Hendrix. Det gäller såklart också livsstilen: Snabb, självförbrännande, missbrukande, utlevande, dö ung.

Nu sluter jag ömt Charlie Parkers snabba, fräcka be-bop i min famn och njuter av de rötter jag tidigt fick glädjen att möta. Utmärkt samling, "Charlie Parker : Ken Burn's Jazz" (Columbia saml.-CD 2000). Snabb början med "Salt peanuts" (1945). Parker och Dizzy Gillespie drar iväg med fullt ös på altsax och trumpet. Sedan "Lover man" (1946), "Relaxing at Camarillo" (1947), bluesen "Parker's mood" (1948), "Confirmation" (1953) och..... you name it. Jazz i punktempo!

Betyg: ****

LADY SINGS THE BLUES

Det här är egentligen inte den utomordentligt lysande samling jag har, "Billie Holiday : Greatest" (Greatest-Oldies saml.-CD 1992), för den är en icke-auktoriserad lågprisutgåva som jag inte ens hittar bild på.

Bilden blir istället "Billie Holiday : Ken Burn's Jazz" (Columbia saml-CD 2000) i den förträffliga Ken Burns-serien. Och den är säkert också god nog.

Det spelar egentligen mindre roll, för huvudsaken är såklart Billie Holiday. "Lady Day". Min samling inleds fräckt med "Ain't nobody's business if I do" (1949) med fett storbandsblås och Billies självständighetsförklaring. Sedan uptempo med "Them there eyes" och så täta balladen "Moonlight in Vermont" (1957) med Lester Young på skönt mullig tenorsax.

Att lyssna till Billie Holiday är en lisa för själen. All den smärta och dubbeltydighet hon laddar sångerna med. "Strange fruit" (1939), den häpnadsväckande protestsången om lynchningar i sydstaterna. Så "Lady sings the blues" (1956), "God bless the child" (1941), "Lover man" (1944) osv. Snabba, fräcka "What a little moonlight can do" som vi är vana att höra med Monica Zetterlund. Och smärtsamt frispråkiga "Billie's blues".

Det är full pott hela vägen, i min väl sammansatta Oldies-lågprissamling. Och säkert i stort sett i vilken Billie Holiday-samling som helst.

Betyg: *****

SWING MED TIDIGA ALICE BABS

Sångerskan Alice Babs gick bort helt nyligen, i februari 2014. Denna skiva är ett av många tillägg gjorda efter att denna blogglista ursprungligen skrevs. Och så är det. Blogglängden är flexibel och dynamisk.

Samtidigt är det väl också typiskt att man verkligen upptäcker vissa artister först när de gått bort. När det gäller Alice Babs har jag alltid varit kluven. Hennes oerhörda musikalitet och nästan övermänskligt rena toner är njutning i sig att höra. Samtidigt tycker jag själv att en del av hennes jazzinspelningar (även de med t.ex. Duke Ellington) kan kännas FÖR fläckfria. Det blir något närmast heligt rent över det.

Bland hennes stora spännvidd av jazz, folkvisor, elizabethanska sånger, kyrkomusik och schlagers kan jag gärna plocka fram en utmärkt barnskiva som "Sjung med oss mamma" (1963), där hon och dottern Titti tolkar Alice Tegnér till fina arrangemang av Bengt Hallberg.

Medan många av hennes schlagers från 1950-talet gärna drog åt det fåniga ("Valpen i fönstret", "Piccolissima serenata"). Men svensk schlager från 50-talet var ofta ganska fånig. Nej, mycket hellre kastar jag mig tillbaka till hennes riktigt tidiga swingjazz-inspelningar. Och de finns utmärkt samlade här, "Early Recordings 1939-1949" (Vax Records saml.-CD 2002).

Min favorit på denna skiva är "Jingle jangle jingle" (1943). Liksom alla låtar i denna samling på engelska. Vilken lätt, säker exakthet har hon inte i fraseringen, en detta året 19-årig (!) Alice Babs. Just där är det Curt Holmqvist som arrangerat storbandet. På andra spår kan det vara Thore Ehrling eller Carl-Henric Norin.

Sedan kan väl de 18 spåren ("Don't get around much anymore", "Sugar", "Shine", "Idaho", "Nobody's sweetheart" m.fl.) bli något enahanda i längden. Samma ungdomliga, spänstiga swing med osedvanligt gott humör. Att en jazzsjungande tonårstjej på 40-talet kunde framkalla indignation hos vissa är helt omöjligt att förstå idag. Men Alice är alltid Alice i våra hjärtan.

Betyg: ***

VÄLKOMMEN TE GÖTEBÖRJ !

Nytt år och tillbaka till diskografin. Dags för en glad göteborgare. Lasse Dahlquist charmade med sina käcka, godmodiga och roliga schlagers från sent 1930-talet och framåt. Under krigsårens mörker och tunga beredskapstid, med längtan efter underhållning, sjöng han sin klassiker "De ä dans på Brännö brygga" (1941).

Valser på bryggan, sjömän, Kålle å Ada, lyftkranarna i hamnen. Ständigt närvarande staden Göteborg med dess folkliv, humor och charm. Allt finns i "Oh boy! Oh boy! Oh boy!",  "Kålle har kommit hem på permission" och "Stuvarevalsen" (1943).

Och så skämtvisorna med resemotiv, också från sjömansperspektiv: "Jolly Bob från Aberdeen", "Charlie Truck" och "Very welcome home, Mr Swanson" (1939), en drastisk drift med skrytsamma svensk-amerikaner. Av betydligt senare datum är valsen "Välkommen till Göteborg" (1970). Allt på ännu en utmärkt skiva i denna klassiska serie. "Lasse Dahlquist : Svenska sångfavoriter" (Odeon/EMI saml.-CD 1994).

Betyg: ****

GOTT NYTT ÅR- 2013!

ÅRETS ÅRETS 2012

Ett avsteg från diskografin med en nyårshälsning och en sedvanlig, personlig årssammanfattning:

Årets svenska CD:  First Aid Kit - "The Lion's Roar".
Årets utländska CD:  Michael Kiwanuka - "Home again".
Årets konsert: Feist på Cirkus.
Årets klassiska konsert: Gösta Nystroems "Sinfonia del Mare" på Konserthuset.
Årets bok: Ej läst ännu, men nyfiken på Göran Rosenberg - "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" och Leif Zern - "Jiddisch på motorcykel".
Årets konst: Ryska realister (Ilja Repin m.fl.) på Nationalmuseum och Eugén Jansson på Valdemarsudde.
Årets svenska film: "Palme" av Maud Nycander och Kristina Lindström.
(Nyfiken på "Searching for Sugar Man" av Malik Bendjelloul, ej ännu sett).
Årets utländska film: "Förälskad i Rom" av Woody Allen.
Årets tv-drama: "Hinsehäxan" och "Torka aldrig tårar utan handskar" (Jonas Gardell).
Årets hjältar: Martin Schibbye och Johan Persson.
Årets vinnare: Barack Obama.
Årets citat: "Ti-hi..."
Årets saknade: Erland Josephson, Anita Björck, Dave Brubeck, Hans Villius, Mora-Nisse.
Årets saknade (privat): Svärmor, faster Sonja, Kerstin A.
Årets resmål: Menton (södra Frankrike) och Rügen (norra Tyskland).
Årets flytt: Tevearkivets flytt till TV-huset, SVT.
Årets mest glädjande: Hederspriset Club 100, SVT.