EDITH PIAF, DEN ODÖDLIGA

Kan man njuta av Edith Piaf fast man inte är någon hejare på franska? Ja, det kan man. Hennes makalösa uttryck, hennes frasering och förmåga att lyfta en sång och hennes signifikativa "rrrrrrr-" är stort nog.

Därtill myten, legenden. Sällan har väl person och skapande lika intimt förknippats som hos Piaf. Tragedier och trasigt liv, offerroll liksom hos Billie Holiday (de var jämngamla och samtida). Men hos Piaf också den fransk-franska koloriten, lika självklar som vykort från Montmartre.

Och inte att förglömma de härliga arrangemangen. Små kabaréorkestrar med dragspel, blås och kanske någon xylofon som färg. Lätta, spänstiga inramningar till "C'est à Hambour" och "L'accordéoniste" (båda 1955), "Padam, Padam" (1951) och "La vie en rose" (1946). Endast undantagsvis större orkesterar, som i den ikontyngda "Non, je ne regrette rien" (1960). En av historiens mest kända skivinspelningar överhuvudtaget.

Med Edith Piaf finns åtskilliga samlingsskivor. Många av dem snarlika. Den här är bra, "Edith Piaf - L'immortelle" (EMI saml.-CD 1996). Rikligt urval och kronologiskt upplagd. Och naturligtvis finns här också höjdpunkten "Milord" (1959).

Betyg: ****