"BIRD" CHARLIE PARKER 

Redan som barn hade jag turen att komma i kontakt med Charlie Parkers musik. Via min svåger Leif och konstnär Ulf. Jazz var något spännande, konstnärligt, bohemt. Annat än den Tio-i-topp jag lyssnade på. Men Charlie Parkers snabba dribblingar var ännu för svåra att hitta ingång i. Det gick mycket lättare med Miles Davis "Kind of blue".

Långt senare köpte jag Parker på vinyl, men stöttes av de risiga, knastriga inspelningarna och de hafsiga tagningarna. Både i detta hänseendet och i flera andra finns klara paralleller mellan Charlie Parker och hans själsfrände 20 år senare, Jimi Hendrix. Det gäller såklart också livsstilen: Snabb, självförbrännande, missbrukande, utlevande, dö ung.

Nu sluter jag ömt Charlie Parkers snabba, fräcka be-bop i min famn och njuter av de rötter jag tidigt fick glädjen att möta. Utmärkt samling, "Charlie Parker : Ken Burn's Jazz" (Columbia saml.-CD 2000). Snabb början med "Salt peanuts" (1945). Parker och Dizzy Gillespie drar iväg med fullt ös på altsax och trumpet. Sedan "Lover man" (1946), "Relaxing at Camarillo" (1947), bluesen "Parker's mood" (1948), "Confirmation" (1953) och..... you name it. Jazz i punktempo!

Betyg: ****