COOL JAZZ FRÅN AMERIKANSKA VÄSTKUSTEN

1950-tal. Cool jazz. En soft, långsam, bohem jazzvariant som kontrast till den hetsigt snabba bebopen. Men i både bebop och cool hade drogmissbruket stort utrymme. Det var solglasögon och basker. Man ville spela MODERN jazz.

Bland de mest framstående musikerna inom Cool fanns Gerry Mulligan, barytonsax, och Chet Baker, trumpet (och sång). Man pratade om "Gerry Mulligans pianolösa kvartett". Det kan verka tomt men det är det inte. För Mulligan-Baker har ett så sinnrikt, finurligt, snyggt samspel när de spinner slingor på barytonsax-trumpet, att ingen tänker på att sakna ackordinstrument.

Inspelningar som "Freeway" (1952), "My old flame" och "Five brothers" (båda 1953) är så njutbara i sina lyriska, följsamma spel att det är en fröjd. I "Half Nelson" (1953) är det istället Stan Getz, tenorsax, som spelar mot Chet Baker. Det här är fin jazz som allra bäst. Lättillgänglig, behaglig.

Skivan råkar vara utgiven i namn av Chet Baker, "The Best of Chet Baker" (TIM saml.-CD 2003). Men det är lika mycket fine Gerry Mulligans, en underbar solist på ett i grunden så klumpigt instrument som barytonsax.

Betyg: ****