HANSSON DE WOLFE  - SVALT, SOFISTIKERAT 80-TAL

Vi talade nyss om 1980-talet. Om den estetiska skiljelinjen mellan 1970-tal och 1980-tal. Med en urtypisk särprägel av just det nya 1980-talet framträdde gruppen Hansson De Wolfe United.

Deras estetik markerade verkligen 80-tal - på gott och ont. Gruppnamnet lät som ett företag. De såg ut som art directors på någon reklamfirma. Inte helt gripet ur luften, några av dem jobbade med reklam.

Att Lorne De Wolfe och Claes Palmkvist hade förflutet i proggrörelsen märktes inte alls. De hade tio år tidigare spelat gröna-vågen-pop med Contact. Dess emellan haft gruppen Vargen, som passerade utmarkerna utan att lämna spår.

Med nya combon Hansson De Wolfe United flyttade de definitivt in i storstan, antog svalt sofistikerade poser i dämpad ateljébelysning, och hittade en helt eget sound med drag av amerikansk västkust, Steely Dan, cool jazz, perfekt ljud och mode. Det var utan tvekan någon nytt i svensk musik. Det var också långt från den punk och new wave som då gjorde mest väsen av sig.

"Retrospektiv" (Colibriasis saml.-2CD 2010) är en bra samling med en unik grupp som nu känns  avlägsen. De var mina favoriter. I början medverkade Ulf Andersson på tenorsax. Han var och är en av landets bästa jazzmusiker, spelade bl.a. med i Egba. Hans sax gav den sensuella klangfärgen som soundet behövde.

Det andra särtecknet var Lorne de Wolfes sammetsmjuka sångröst. Det tredje var texterna. Vid första anblick banala, vid närmre genomlyssning geniala. Om attraktion och kärlek, svårmod och tvivel. Och det är de fina låtarna från de tre första albumen ("Iskalla Killen", "Existens Maximum" och "Yes box, allright") som är riktigt njutbara här.

"Iskalla killen (full av mänsklig värme)" (1979), "Min diamant", "Var kommer barnen in" och "Existens maximum" (alla 1981), "Rock'n roll och jazz", "Vita springare" och den mycket personliga, vackert deppiga "Oktober" (alla 1982). Små mästerverk, och i de flesta hörs Ulf Anderssons underbara tenorsax. Hör hans förföriska solo i "Ensam med dig vid ett fönsterbord" (1981).

Efter de tre första albumen tappade gruppen substans. Kittlingen var att balansera på den hårfina gränsen mot cocktail och easy listening. Ulf Andersson gav musiken jazzfärg och själ, den blev sofistikerat smakfull. När Ulf slutade runt 1983 gled Lorne de Wolfe och United över i det strömlinjeformade. Denna CD-samling har uppdaterad ljudbild med förstärkt bas. Det är onödigt. Poängen med Hansson De Wolfe var just det 80-tals tidstypiska. Och det var gott nog.

Betyg: ***

EN SAMLAD WIEHE

Hoola Bandoola Band var aldrig mina favoriter på 70-talet. Lite för lalliga, för klämkäcka och ...populära. Jag föredrog progressiv, svensk musik såsom den spelades av Samla Mammas Manna, Fläsket Brinner och Bo Hansson. Och av den bluesige Peps Persson.

Det var inte förrän jag hamnade i Malmö i början av 80-talet som jag på allvar fick upp ögonen för musikskaparen Mikael Wiehe. Det var i hans hemstad, jag jobbade i en bokhandel där han ofta tittade in och var glatt snackesam. Och rolig att prata musik med.

För Wiehe var inne i en spännande utvecklingsfas vid den tiden. Han utforskade nyrock, syntmusik, gillade Talking Heads och Peter Gabriel. Samtidigt tycktes han vara en av få gamla "proggare" som inom loppet av bara några år INTE hade gett upp. För nu var vi inne i ett klart högerinriktat 1980-tal. Attityder inom samhälle och kulturklimat hade totalt ändrats och frostat till runt det beramade året 1980.

Innan dess, i slutet av 1970-talet, hade stora delar av proggrörelsen mobiliserat krafterna till Tältprojektet. Mikael Wiehe var inte inblandad i det. Istället hade han lett den kortlivade men kreativa Kabaréorkestern, gjort klassikern "Titanic" (1978) och framgångsrikt tolkat Bob Dylan på svenska i "Sakta lägger båten ut från land" (1978).

Dessa båda spår finns med här, på "Wiehe : 30 Sånger" (Amalthea saml.-2CD 1993). Från Hoolas tid finns bara några enstaka spår. Det är rimligt. Det var ett annat kapitel. men samtidigt behövligt för att ge en helhetsbild av Wiehes utveckling. När jag nu hör "Hemmet" (1971), som var första spåret på Hoola Bandoolas första LP, så slår det mig hur genialisk och fulländad han var som sångpoet - redan där.

En stor del av materialet på denna dubbelsamling är hämtat från Wiehes 80-talsalbum. Det var de skivor jag gillade, och de tas upp separat i denna blogg. Bland övrigt finns t.ex. en utmärkt version av "Valet" (1989), en tolkning av en sång av Peggy Seeger och Ewan MacColl. Han har gjort den som duett med Björn Afzelius. Här är den istället i en tung live-version. Texten är mer aktuell än någonsin, en varning för nyfascismen.

Här finns också den sentimentalt tillbakablickande "Basin Street blues" (1988). Sången om vännerna i ungdomen som då övade just den låten av Louis Armstrong, men som sedan sorgligt skingrats. Å andra sidan hoppar jag gärna över en del av Wiehes fågelsånger ("Som en duva", "Mitt hjärtas fågel", "Fågel Fenix"). Men som samling fram till 1993 är denna antologi bra.

Betyg: ***

SAMLING MED TALKING HEADS

De var min favoritgrupp på 1980-talet. I ett 80-tal som jag annars hade svårt att känna mig hemma i. Blippande syntpop med poserande bleka ynglingar i långa luggar. Disco-chica pastellfärger, blanka ytor. Eller dystra postpunkare med distade gitarrer. Njaee.

Men i samband med ett uppbrott, en flytt och en nystart upptäckte jag Talking Heads. De blev ett soundtrack i mitt liv under en period. Deras funkiga, nerviga nyrock med konstnärliga övertoner gav mig den uppdatering jag just då behövde.

Deras ordinarie skivor, som jag kom in rätt sent i, ska jag återkomma till. Här tar vi istället ett samlat grepp om hela deras karriär. "Sand in the Vaseline : Popular Favourites" (Sire / Warner Bros saml.-2CD 1992) är den något lakoniska titeln på antologin. Börjar med "Sugar on my tongue" och andra tidigare outgivna, rappa poplåtar från 1975. Går sedan kronologiskt ända till fram till "Sax and violins" (1991), den sista de gjorde.

"Psycho killer" (1977) och några andra låtar är hämtade från första LP:n "Talking Heads '77". En charmig debut med enkla, snärtiga popmelodier i punkig attack. Därefter drevs de snabbt in i experimentell minimalism som ofta fick uttrck av lätt psykotisk avantgarde. Från den ganska jobbiga LP:n "Fear of Music" hör vi här den raffinerade afro-påverkade rytmorgien "I Zimbra" (1979).

Här någonstans var Talking Heads som mest banbrytande. Kom med helt nya rytmiska mönster och idéer som med geniet David Byrne fick enormt inflytande på alla möjliga, från nya generationer av rockband till gamlingar som Mikael Wiehe. Skivan "Remain in Light" (1980) nämns ofta som rockhistorisk milstolpe. En märklig fusion av rock, soulfunk, afrorytmer och konstmusikens minimalism.

Den skivan är intressant, men inte min favorit. Mera intressant än bra. Två spår därifrån, "Once in a lifetime" och "Crosseyed and painless", är med här och de också de bästa. Sedan följer utdrag från de album som jag har köpt, tyckt om och lyssnade sönder. Återkommer till dem. Vi färdas genom rock, country och Americana, och historien slutar när David Byrne utforskar Brazil-musik på gruppens sista ordnarie album "Naked" (1988). En skiva med texter i samma anda som Povel Ramels "Ta av dej skorna".

Betyg: ***

JA, VI VILL HÖRA MER AV LARS HOLLMER!

Mera av Lars Hollmer, den fantastiske musikanten från Samla Mammas Manna. Jag har redan lovprisat hans första solo-LP "XII Sibiriska Cyklar" (1981), en riktigt pärla i svensk musik. Men en lite undanskymd sådan.

Hollmer fortsatte att göra egna solo-album där han sjöng, spelade och gjorde i stort sett allt. Nästa fick titeln "Vill du höra mer?" (Urspår LP 1982). Och det ville vi.

Parallellt spelade han med de fortsatta combo-varianterna av Samla Mammas Manna, som vid den här tiden bytte namn från Zamla Mammaz Manna till Von Zamla. De fick nu mindre uppmärksamhet i Sverige, men blev ett aktat namn på avantgarde-scenerna ute i Europa.

I gengäld blev Lars Hollmers egna skivor omtyckta här hemma, och för en tid ofta spelade i radio. "Vill du höra mer?" ser visserligen ut som en barnskiva på omslaget. Ett korn av sanning. Lasse Hollmer hade alltid ett öppet barnasinne, både som person och som musiker. Men här finns också mörkare sidor.

Massor av små, korta stycken med titlar som "Starlep sign", "Baldis", Retsticka", "Indojazz" och "En slags Orfeo" kan antyda om hans orädda, lekfulla nyfikenhet på alla möjliga genrer. Han gör något eget och roligt av country, gammelvals, tango, världsmusik, jazz och folkmusik. Spelar dragspel. syntar och klaviatur-instrument, lite bas och slagverk. Sjunger och sjunger stämmor och sjunger falsett.

Mera påtagligt än tidigare är Lars Hollmers intresse för samtida konstmusik, minimalismen från USA. Ett stycke som rörliga, polyfona "Glasmusik / Akarondo" är en direkt hälsning till tonsättaren Philip Glass. Det är det enda längre stycket på skivan. Några barnröster medverkar i likaså minimalistiska "180 sekunder hemma".

Det starkaste spåret är titelsången "Vill du höra mer?" I en mera intensiv minimalism sjunger Lars Hollmer i olika roller om en utsatt barn. Han fick idén efter att blivit djupt berörd av en artikel om självmord bland barn. Här är det ett avgrundsdjup som öppnar sig, och sången tar helt andan ur en.

Hollmers två första album finns utgivna på samma CD. Han fortsatte sedan att göra egna album och samtidigt driva mindre projektgrupper som Fem Söker en Skatt. Samla Mammas Manna hann göra några lyckosamma återföreningar runt år 2000. Lars Hollmer avled sorgligt nog 2008. Idag tycks hans musik vara märkligt bortglömd.

Betyg: ***

EPISKT DIRE STRAITS MED VIBRAFON

Personlig nostalgi. "Love over Gold" (Vertigo LP 1982) med Dire Straits är så mycket Borås för mig. Jag hade brutit upp från Malmö. Tiden i Malmö på jorden.

Flytten blev en markering. Ny stad. Ny tillvaro. Ny sysselsättning. Nya vänner. Och ny musik. Mycket Talking Heads. Gamla Kraftwerk (själva flytten, vägen). Ry Cooder. För enda gången i livet var jag Bruce Springsteen-fantast. Och så var det den här skivan.

Melankoliska kvällsresor till höstdimmigt Göteborg hörde också till bilden. Jag hade tyckt om Dire Straits debut-LP, och framför allt "Sultans of Swing", med Mark Knopflers rena, odistade fingerspel på gitarr och Pick Withers svängiga trumspel. Texten om det gamla jazzbandet som spelade "omodern" musik och framhärdade trots tråkningar, passade mig perfekt.

Men sedan tyckte jag Dire Straits blev för mycket mainstream. Ända tills den här skivan, som tilltalade mig. Den drömska musiken som bär Knopflers och gruppens särprägel, är just här något så ovanligt som en korsning mellan symfonirock och Bob Dylan. Bara fem långa låtar. Alla med omisskännlig personlighet av Mark Knopfler både vad gäller upplägg, briljant gitarrspel och episka sångtexter, framförda av en mumlande sångpoet och spelvirtuos.

"Telegraph road", en civilisationssaga som tillåts växa, från ett lugnt intro, via olika bryggor, till synnerligen njutbara gitarrkaskader. Den mystisk hotfulla "Private investigations", där Knopflers akustiska, spanska gitarr får duellera med gästen Mike Mainieri på marimba. Det är utsökt raffinerat.

Samme gäst Mainieri spelar också vibrafon på titellåten och "It never rains". För mig som faller pladask för allt där det finns en vibrafon inblandad, blir detta synnerligen njutbar och cool rock. Vuxenrock, om man så vill. "Love over Gold" är ett mycket bra album. Tre år senare skulle de slå alla försäljnings rekord med skivan "Brothers in Arms". Med den hamnade de i en trist mittfåra och och fick mig att totalt tappa intresset för gruppen. Men detta inlägg handlar alltså om "Love over Gold".

Betyg: ***

NEIL YOUNG IN I RYMDÅLDERN

Det här är nog Neil Youngs mest utskällda skiva. I hans omfattande katalog är det få som är så beryktat illa omtyckta som denna, "Trans" (Geffen LP 1982).

Jag gillar den. Jag gillar den skarpt. Såg Neil Young med Crazy Horse live på Scandinavium i Göteborg hösten 1982. Det var en sällsam upplevelse. Så länge han körde sitt gamla material var det succé. Men när han drog på solglasögon, vocoder och syntarna startade upp dessa nya låtar så blev stämningen -  förundrad.

Det nya på "Trans" var att Neil Young började utforska syntmusik och electronica. Den gamle singer / songwritern lät helt plötsligt nästan som Kraftwerk. Sjöng med röstförvrängning genom en vocoder (sångmik kopplad genom en synt). Vocoder-miken var fäst på mörka glasögonen. Det var därför dessa åkte på och av under konserten.

Det är inte alla låtar på "Trans" som är syntlåtar. Inledande "Little thing called love", avslutande "Lika an Inca" och någon till är mera traditionella Neil Young-låtar i countryrock-anda. Dessa låtar är också de minst intressanta på skivan.

Men riktigt spännande, laddat, futuristiskt blir det i "Computer age", "Sample and hold", "Transformer man" och andra, där det sprakar av tunga syntesizers, bastant trumrytm. Och så denna spacade Young-röst som åker kana genom kanalerna och låter som en robot med en vädjande människa bakom.

Till saken hör att dessa robotlika syntlåtar samtidigt är mycket melodiösa och paradoxalt nog har en väldig värme. Jag älskar dem. De låter inte som de country-ballader eller den gitarrock som Neil Young brukar röra sig emellan. Men dåtidens ortodoxa Young-publik tyckte inte det passade sig med utflykt i Kraftwerk-landskap. Det blev också hans enda besök däri.

Sedan finns en historia om att användandet av vocoder skulle ha att göra med Neil Youngs kommunikation med sin son som har ett verbalt handikapp. Vet inte hur mycket sant det är. "Trans" är naturligtvis ingen stor Neil Young-skiva jämfört med hans klassiker som "After the Goldrush" eller "Harvest". Omslaget är parodiskt kitschig science fiction. Men med tanke på hur totalt sågad "Trans" blev och hur låg status den har, vill jag definitivt försvara den. Inte minst de geniala elektroniska låtarna. Fast de inte låter som typisk Neil Young.

Betyg: ***

EN AV PÅLLES BÄSTA EFTER BEATLES

"Tug of War" (Parlophone LP 1982) är ett lysande album av Paul McCartney. Jag får väl medge att jag var aldrig särskilt tänd på hans period med Wings.

Efter en andra soloplatta ("McCartney II") fick Mackan en nystart med denna formidabla "Tug of War" och efterföljande "Pipes of Peace" (1983). Båda var producerade av George Martin, och det var ett kärt återhörande efter tiden med The Beatles.

Martins klara, utmejslade och samtidigt färgstarka produktion, med väl arrangerade orkesteravsnitt och välvalt låtupplägg får en faktiskt att associera denna fina skiva som vore den en uppdaterad Beatles. Pauls låtar är bättre än på länge.

Så börjar skivan t.ex. med den stolta titellåten "Tug of war". Som en stor och vacker uvertyr. Följs av snabbare "Take it away", också med Pauls fina melodik och Martins snygga arrangemang. Vad som annars utmärker "Tug of War" (och syskonskivan "Pipes of Peace") är det stora antalet gäster. Ringo Starr trummar, Dennis Laine (från Wings) och Eric Stewart (från 10CC) spelar gitarr. Det är kanske inte så överraskande.

Men i besättningen finns också jazzrockarna Stanley Clarke (bas) och Steve Gadd (trummor), samt Andy Mackay (från Roxy Music) på blås. Ja, nu blir det visst mycket namn här. Men de mest prominenta gästerna på skivan är Pauls två duettpartners : Stevie Wonder och Carl Perkins.

Pålle och Stevie Wonder gör två duetter ihop. Den överraskande tunga soulfunk-låten "What you´re doing" är inte vad man hade väntat sig på en McCartney-skiva. Den är kanonbra. Kraftig funkbas, fina stämmor och några takters citat av "She loves you". Den sitter där.

Deras andra duett är den välkända hiten "Ebony and ivory". Förbrödringslåten om vita och svarta, sida vid sida såsom pianots tangenter. Jag vet att många tycker just den är FÖR mainstream. Men jag tycker att den vinner på sin breda musikalitet med evergreen-kvaliteter. Paul McCartney och Stevie Wonder är två jämnbördiga musikaliska genier, som med samma lätthet skapar stora melodier.

Rolig är också "Get it", en country-bagatell där Paul bjudit in 50-talets gamle rockveteran Carl Perkins. En av rockabillyns stora anfäder. De två trivs och har roligt ihop. Så roligt att Perkins brister ut i härligt skratt i slutet. På "Tug of War" finns också pop, ballader, ballroom och "Here today", en fin sång till minnet av John Lennon.

Betyg: ****

LARS HOLLMER - EN AV DE BÄSTA, SVENSKA SKIVORNA NÅGONSIN

Ojoj. Det finns skivor och det finns skivor. Om vi tar bara svenska. Det finns många guld värda med Cornelis, Monica Z, Fred Å, Peps och Samla Mammas Manna.

Och så finns det de där enskilda pärlorna. Pughs första. "Till dej" med Mikael Ramel. "När dimman lättar" med Bernt Staf. Och så finns det inte minst denna: "XII Sibiriska Cyklar" (Silence LP 1981) med Lars Hollmer.

Han hade spelat med Samla Mammas Manna i tio år. Ledde fortfarande dess fortsättning Von Zamla på 1980-talet. Men framför allt så gjorde han soloskivor. Ofta egna hantverk där han sjöng och spelade alla instrument själv och spelade in i studion i det ombyggda hönshuset hemma i Uppsala.

För Lars Hollmer var en musikant utan like. Inte bara musiker, utan musikant. Med spelglädje, fantasi, gränslös lyhördhet och ett rejält skickligt hantverk. "XII Sibiriska Cyklar" är lika påhittigt rolig som titeln och det sköna omslaget. Anarkistiska falsettsånger som vi hört med honom i Samla Mammas Manna. Och en mörk melankoli som kompenseras av ett närmast naivistiskt uttryck med barnasinnet i behåll.

Här finns inte den jazzrock och de improvisationer vi hörde med Samla. Istället odlar Hollmer en folkton och sitt mycket starka sinne för melodier. "Avlägsen strandvals" är en kärleksfull, men lite skruvad vals på dragspel och sång, som inte står Harry Brandelius långt efter. "Piano de Jugugte" låter som en skrammelrik cirkus. Rolig, och mycket melodiös. "Inga pengar" och "Hajar du idealfamiljen?" är fler varmt naivistiska sånger.

Det är också den knäppa "Ja ente flöttar ja te sjöss", som följs av skivans mest kända spår. Den innerligt vackra "Boeves psalm" som Hollmer spelar på dragspel, synt och klockspel. Just dragspelet var Lars Hollmers favorit-instrument här. Också i den starka "Jag väntar på Pelle". Hans egen mix av dragspel, syntar, piano och slagverk (mest i form av leksaker), samt många sångstämmor gör detta till ett alldeles unikt musikalbum som går till hjärtat. Experimentellt, men lekfullt, melodiöst och mycket lättillgängligt.

Betyg: *****

KRÅKSÅNGER I 80-TALETS FOLKHEM

Sällan har skiftet mellan två epoker och decennier varit tydligare än det mellan 1970-tal och 1980-tal. Mordet på John Lennon tog död på många drömmar. Folkomröstningen om kärnkraft 1980 blev sista sucken för 70-talsvänstern (i Linje 3). Samma år startade SAF sin kampanj "Satsa på dig själv!"

Generationsskiftet var tydligt i rocken. Punk tilltalade de yngre. Syntpop kom med helt nya ideal. Unga, bleka gossar och tjejer i svart, med med långa luggar och dystrer uppsyn spelade musk på blippande syntar. Progg-rörelsen uppfattades som gnällig och förlegad.

Det var en förvirrad tid. Efter 70-talets skäggiga engagemang i miljö och tredje världen började en del unga demonstrativt klä sig i slips, satsa på börsen och skryta kaxigt om attraktionen i att tjäna mycket pengar. Uppenbart som en reaktion och ett "fadersmord".

Mitt i all det här fanns Mikael Wiehe. Han överraskade - dels genom att fortsätta vara ihärdigt samhällskritisk, och dels genom att ta intryck av den nya rockens tonspråk (Talking Heads, solo Peter Gabriel, syntar, new wave). Efter 70-talets framgångsrika Hoola Bandoola Band och kortlivade Kabaréorkestern, gick han nu in i 80-talet på rockmarkerna. Mikael Wiehe, Nyberg, Franck & Fjellis hette kombon.

"Kråksånger" (Amalthea LP 1981) torde vara en av de bästa skivorna från den perioden. Det är en arg, förbannad Wiehe som dundrar mot tidsandan i "Allt vad jag begär". En tungt rullande rocklåt där han verkligen har bett och rockkänsla. Fine gitarristen Jan-Erik "Fjellis" Fjellström pressar på mot tung rytm och Ulf Adåkers blås.

Annars är "Flickan och kråkan" mest känd. En i grunden enkel vismelodi får stark dramatik av Greg Fitzpatrick och hans synthesizers, och Arne Francks upprepade basslinga. En stark sångtext på temat tvivel. Wiehes starka lyrik var och är inte bara politisk, utan har också en stor psykologisk känslighet.

Åtta starka sånger. Alla Wiehes egna, utom "Längst upp i högsta tornet" som är "All along the watchtower" av Bob Dylan i en lysande översättning och rapp, rockig version med Fjellis igen, som förgyller med ilsken gitarr.

Betyg: ****

GRATEFUL DEAD HEMMA I SAN FRANCISCO

Omslaget är tjusigt, men lite kitschigt målat. En vy över San Francisco och Golden Gate-bron, med Onkel Sam-figuren på utsiktsplatsen vid Marin Headlands.

Det tog ett tag innan jag upptäckte att motsvarande målning på omslagets baksida föreställer Hudsonfloden och New York. Det är på dessa platser "Dead Set" (Arista live-2LP 1981) med Grateful Dead är inspelad.

Egentligen var det fråga om två syskonplattor. Den akustiska live-dubbeln "Reckoning" (1981) och denna elektriska "Dead Set". Båda kom ut samtidigt. Ganska typiskt för gruppens ymniga utgivning av stora live-album.

Jag har alltid varit rätt kluven till Grateful Dead. Å ena sidan kan jag tycka att mycket av deras musik var en rätt allmänt hållen rock som inte var särskilt märkvärdig. En kalifornisk laidback med lite mainstream, några bluescovers, lite country-influenser, långa gitarr-jam och så några enstaka experimentella ljudskulpturer som lades in, mest som pauser. Medan Jerry Garcia var en underbar sångare med varm, vänlig röst så sjöng Bob Weir och de andra inget vidare.

Å andra sidan var Grateful Dead en institution som inte gick av för hackor. Deras långa historia, ideliga turnerande, stora skivkatalog och sociala kringbygge med lätt fanatiska fans ("dead heads") ger en respektingivande status. Det blir särskilt uppenbart just i de stunder när man tycker att deras liverock inte är något särskilt. Alltså måste det finnas något annat. Någon speciell magi med personligheter och samspel.

På "Dead Set" sjunger sympatiske Jerry Garcia sina svårmodiga rockballader som "Friend of the devil", "Loser" och "Sugaree". Där någonstans är gruppen som bäst. Träffar ett personligt, reflekterande känsloläge i en avspänt cool pose. Man får också live-versioner av hållpunkter ur deras skivkatalog, som "Franklin's Tower" och "Shakedown street". Några rötter som "Little red rooster" av Howlin' Wolf och "Not fade away" av Buddy Holly. Och mycket annat.

Ibland blir det väldigt bra. Ofta bara skapligt och emellanåt tradigt. Men det är ändå Grateful Dead. Av alla manifestationer som deras många live-dubblar utgör har jag av någon anledning ändå fastnat för den här. Kanske omslaget hjälpte till. Skivan är också som en slags souvenir från en underbar resa till San Francisco vi gjorde förra året.

Betyg: ***    

MUSIK FRÅN MIN FAVORITFILM - FRANSKA DIVA

Jo visst har man favoritfilmer. "Midnight Cowboy", "Annie Hall", några Hitchcock. Svenska som "Sven Klangs kvintett", "Flicka och hyacinter", "Änglagård". Och en hel del franska. Gärna äldre av Francois Truffaut och nyare av Francois Ozon.

Men en av mina absoluta favoriter - alla kategorier - är den franska thrillern "Diva, dödligt intermezzo" av Jean-Jacques Beineix (1981). En hårdkokt story med inslag av opera, skönsång, gangstrar, vackra bilder tonade i blått och hårda industri-miljöer.

Handlingen är invecklad. En ung, operaälskande kille som är brevbärare blir besatt av en vacker operadiva och intrasslad i två deckarintriger samtidigt. Filmen bygger mycket på kontraster av ett slag som sällan skådats och är minst sagt nyskapande.

Och en huvud-ingrediens - naturligtvis, musiken. Därför är detta en av de få filmer där jag också med behållning gärna lyssnar på filmmusiken på skiva. "Diva: Soundtrack" med Vladimir Cosma  (Sony CD 1982). Sopranen Wilhelmenia Fernandez är filmens rollfigur som den vidunderligt vackra och skönsjungande divan Cynthia. Hon sjunger andäktigt arian ur "La Wally" av Alfredo Catalani. En annars bortglömd, senromantisk opera.

Vladimir Cosma, som står för den nykomponerade filmmusiken, spelar piano solo i meditativa "Promenade Sentimentale". Vackert pianolyriskt, som vore det Bill Evans eller Chick Corea. Det är scenerna med promenader vid havet och vid fyrtornet i filmen.

Annars är det helat andra tongångar i spåren. Futuristisk industrirock, skarpa klanger, minimalism à la Brian Eno. Syntetiska ljud av skrapad plåt och sirener. Mera typisk som filmmusik. Men som helhet, i kontexten med filmen, är det samma dunkla gåtfullhet, underliggande spänning och kontraster mellan skönhet och brutalitet.

Betyg: ***

GRACE JONES - I EN REGNIG DRÖMVÄRLD

En osannolik gestalt. En graciöst queer härskarinna i en påhittad värld av kulisser. En manhaftig androgyn som såg både livsfarlig och lockande ut.

Grace Jones väckte uppmärksamhet med sin stiliserade framtoning när hon först dök upp på disco-klubbarna i 70-talets New York. Hon kom från Jamaica och hade reggaen med sig i arvet. Som sångerska framträdde hon lika stiliserat som hon såg ut. Pratsjöng i en sval spoken poetry-stil och gick då och då över till franska.

Hon var ett med sin roll - som sångerska, scenartist, fotomodell och skådespelerska. Spelade t.ex. med i James Bond-filmen "Levande måltavla" 1985. Hennes stil hade (och har) en raffinerad, mystisk, teatralisk och mycket sexig attraktion. Såvitt jag vet är hon någorlunda aktiv fortfarande och ger exklusiva konserter.

Hennes skivor är läcker soul, med dragning åt disco, funk, reggae och new-wave. Allra bäst är detta album, "Nightclubbing" (Island LP 1981). Producerat av Chris Blackwell som låter musikerna lägga ut syntetiska bakgrunder, likt artificiella dekorer på en scen. Robbie Shakespeare på bas och Sly Dunbar på trummor håller rytmerna lågintensivt kokande.

Grace Jones talsjunger kyligt "Walking in the rain", sjunger ut i de mera rytmiskt pumpande "Pull up to the bumper" och "Demolation man", den spektakulära s/m-anstukna "Use me" och en fin version av "Libertango" (här kallad "I've seen that face before") av argentinske tango-mästaren Astor Piazzola. Titelsången är skriven av David Bowie och Iggy Pop.

En dunkelt stämningsmättad skiva med mycket nyskapande musik och sound. Och Grace Jones sjunger lika uppfodrande i "Feel up" som avslappnat sensuellt i avslutande "I've done it again" (av Marianne Faithfull). Den graciösa, djuriska gestalten med tvetydig sexualitet är inte bara en rollfigur hon spelar övertygande. Hon är också en karismatisk sångerska och en avgudad ikon inom modevärlden.

Betyg: ****

ROLLING STONES MED SONNY ROLLINS

Nu drar The Rolling Stones sista (?) världturné snart igång och passerar Stockholm, utsåld här på en halvtimme. De har alltid antytt att varje turné skulle bli den sista, fast de kommit igen. Men denna gång tror jag verkligen blir en final. Mick och Keith har fyllt 70. Charlie är 72.

Redan 1982 talades om The Rolling Stones som "gamla". Hur länge skulle de orka hålla på?  De drog fullsatta arenor i bl.a. Göteborg. Samtidigt som de mera ortodoxa fansen tyckte att de var slut.

"Tattoo You" (Rolling Stones LP 1981), som föregått den turnén, är en pigg, spänstig och krämig Stones-platta. Faktiskt en av deras bättre, trots att spänningarna i bandet var svåra. Låtupplägget på skivan är roligt och annorlunda. Istället för vanliga varannan snabb-långsam, har man lagt upp ett helt annat sätt. Första sidan (alltså LP-sidan) är snabba rocklåtar rakt igenom. Och andra (LP-sidan) har uteslutande lugna, vilsamma ballader.

Stentuff start med "Start me upp". En av Stones mest kända och mest arketypiska låtar. En sexig, uppfodrande rockrökare där Keith och Ron spelar skarpa riff mot varandra. Micks ropande,  vibratolösa sång som aldrig varit bättre. Charlies och Bills tunga, dunkade rytm. Oemotståndlig! Fullt tempo i nästa låt, "Hang fire". En riktigt, riktigt bra Stones-låt. Så rullar det på. Videon till "Neighbors" har roliga Hitchcock-referenser.

Och så andra sidans sköna lugn med "Heaven", "Tops" och andra ballader. Flera av dem ofärdiga, skissartade. Men de fungerar. Riktigt vackert blir det i sista sången, "Waiting on a friend". Den förhöjs också av en annan orsak. Nämligen gamle jazzstjärnan från 50-talet, legenden Sonny Rollins som dyker upp och spelar tenorsax. Helt okrediterad och "hemlig" (förmodligen av kontraktsskäl). Men det är vida känt att det är Sonny som spelar.

En ärrad jazzlegend som spelar fluffigt tenorsolo med en i grunden jazzälskande rock'n'roll-grupp. Det blir något riktigt stort. Bara det unika mötet i sig är värt skivan.

Betyg: ****

TORSSON - FRÅN DEN LILLA SKÅNSKA HÅLAN 

Och här blir det verkligen svängar. Från John Lennons sista LP, Van Morrisons vandring på brittiska hedar, Steve Reich amerikanska konstmusik. Till Torsson - i den gudsförgätna, skånska hålan Klippan.

Allt hände 1980. Några innan dess hade punken drabbat lilla  Klippan. Den väckte liv bland ungdomen i den sovande industriorten mitt i Skåne. Plötsligt blev Klippan ett namn på musikkartan, med band som Kriminella Gitarrer, Kommissarie Roy, Johnny och Dom Andra, Dolken i Håsan - och Torsson.

Samma sak hände i en skånsk småstad som Ängelholm, med Gutta Perka, Hoochie Coochie Band och många andra. De fick mindre uppmärksamhet. Men Engelholms Musikforum var länge en av landets mest vitala och kreativa plantskolor, i det lilla formatet.

Bandet Torsson från Klippan hittade tidigt sin stil, slog an en ton. Enkla poplåtar med självironiska texter om landsortens tristess och händelselöshet, framförda med en charm som var helt avväpnande. "Klippans centrum" (en variant av "Kansas city") och "Gå emot strömmen" (båda 1979) var de första opusen.

Med albumet "Att kunna men inte vilja" (Svensk Pop LP 1980) blev Torsson på allvar ett begrepp. Den här illustrerade "ELMIA - jordbruksutställningen" (Rim & Reson CD 1989) är CD-utgåvan av samma album, inklusive tidiga nämnda låtar. På albumet fanns bland annat sången "Det spelades bättre boll" som blivit deras kännemärke och mest omtyckta låt. "Det spelades bättre boll / på Gunnar Nordahls tid. / Det spelades bättre boll / innan dom unga tog vid..."

Det är någonting med Torsson som träffar helt rätt. De var Sveriges första "töntband" (sagt med kärlek). Deras naivistiska, bonniga och ack så charmiga pop kan erinra om Jonathan Richmond & The Modern Lovers (med samma självironiska, geniala töntpop). Men Torsson kan också föra tankarna till tidiga Sven-Ingvars. Samma slags oförstörda, snälla rockighet och underfundighet. Framför allt är Torsson sig själva. Inget annat band likt.

Bo Åkerström sjunger på lågmäld småländska. "Jag minns en gammal bil" är en hyllning till en omodern DKW. "Älgjakten", barndomsminnet "Assar höll ett tal" (handlar den om Assar Kjell i Stidsvig?), "Sverige" och "Turistinformation" är andra titlar. I "Den italienske dansläraren" bjuds vi på elegant 1961-jukebox-pop som kunde vara The Shadows eller The Spotnicks. Det är många solkiga minnesbilder från ett Kodak Instamatic-grumligt 1960-tal som dyker upp genom musiken.

Och när Åkerström i sista spåret "Flickan och hunden och jag" framför ett rörande pekoral om en händelselös tågresa, med präktiga nödrim och allt, ja då faller man bara pladask för Torssons svårdefinierbara genialitet. Det är roligt och det går direkt till hjärtat. Är man själv från Skåne gör det inte saken sämre. Torsson lär finnas fortfarande och gör väl en skiva sisådär var tionde år.

Betyg: ****

STEVE REICH - AMERIKANSK MINIMALISM

Jag får väl medge att det var vår förestående resa till San Francisco som spontant fick mig att köpa denna skiva i början av 2103.

Dirigenten Edo De Waart och San Francisco Symphony Orchestra framför Steve Reich: "Variationer för blåsare, stråkar, och klaviatur-instrument" (1979) samt John Adams: "Shaker Loops" (1978) på en (Philips CD 1984).

Men jag är också fascinerad av minimalismen som stil och uttryck inom nutida konstmusik. Framför allt inom amerikansk, samtida musik. Tonsättare som Terry Riley, Steve Reich och Philip Glass har visat vägen. John Adams och andra följde efter.

Barockens polyfoni vävdes ihop med österländska musiktraditioner och kom så småningom även att korsbefruktas av rockens och electronicans mera repetitiva rytmer, till en brygd av hypnotisk monotoni där små, små rörelsen och förskjutningar i stämmorna blev ett mönster av musik som kunde tyckas både stillastående och livlig i sin skenbara enformighet.

Philip Glass musik till den experimentella filmen "Koyannisquatsi" (1983) är en helt berusande komposition i toner och bilder, lagd på ett dysters undergångstema utifrån miljöengagemang och civilisationskritik. När vi såg Fläskkvartetten framföra "Different trains" av Steve Reich för stråkkvartett, tonband och projicerad film på Judiska Museet i Stockholm för några år sedan var det en annan stark upplevelse.

De två musikverken på denna skiva är inte av samma dignitet. Steve Reich stycke är stiltypiskt för honom. Små, ettriga rörelser i träblås och stråkar pågår och pågår och pågår, medan låga bleckblås och (antar jag) små orglar lägger djupa heltoner av mullrande tordön. Så pågår det nästan oförändrat i 22 minuter. Intressant. Fast kanske mera intressant än verkligt bra.

John Adams är friare i sin minimalism. Inte lika strängt bunden i sin polyfoni, och heller inte främmande för att låta klangvävarna brytas av mot mera melodiösa avsnitt. Men han är heller inte lika fascinerande som mästaren Steve Reich. "Shaker Loop" är en fyrdelad svit som knapp förmår uppehålla mitt intresse genom sin speltid.

Men visst är minimalismen som form ändå ett välkommet inslag i modern musikhistoria. Sedan är det för mig gåtfullt hur man lyckats bygga hela operor inom genren (Philip Glass "Einstein on the Beach" 1976, John Adams "Nixon in China" 1987). Minimalism har ju ändå inbyggda begränsingar, som blir utmaningar inom kammar- och orkestermusik. Men hela operor? Men det är ju en annan historia.

Betyg: ***    

VANS VACKRA SOMMAR I ENGLAND

Nordirländaren Van Morrison har alltid rört sig internationellt. Skivan "Common One" är inspelad i södra Frankrike, i trakterna kring Nice. Det provencka, harmoniska lugnet präglar skivan. Men texterna talar om England och gamla angliska och keltiska traditioner.

Det är ett vackert musikalbum. Faktiskt ett av Vans fem-sex bästa i hans väldiga katalog. Det har egentligen bara en nackdel, och den återkommer jag till.

Van Morrison är som allra bäst när hans själsliga musik får sträcka ut sig i meditativa skönheter, med välskrivna arrangemang som underlag för hans gospelfärgade sångstil med texter som reflekterar över både historia, nutid, existeniella och andliga frågor.

Här finns bara sex spår. Men de får den tid som Vans tankar kräver. Och det är med en disposition värd guld. Van är mycket formmedveten. Bandet är också lysande. När skivan öppnar med "Haunts of ancient peace" om den heliga Graal, är det i mycket långsamt tempo. Med andligt sökande och med en betagande, reslig sångmelodi. Mark Isham spelar en Miles Davis-klingande sordinerad trumpet och PeeWee Ellis spelar ett alldeles underbart tenorsax-solo, som för melodin långsamt framåt.

Denna öppning, "Haunts of ancient peace", är något av den vackraste musik jag vet, över huvud taget. Alla kateorier. Man kan nästan bli religiös för mindre. Så följer den sensationellt välgjorda, välkomponerade sviten "Summertime in England". I växelvisa tempi och rytmer sjunger och improviserar Van mot ett läckert arrangemang. Kompet, sax-trumpet samt en stråktrio spelar så intrikat sammanvävande att det är en njutning i sig.

Van Morisons egendomliga "tuggande" frasering innebär ett nästan mantra-liknande sätt att improvisera vokalt. Han har sina rötter och sin litteraturhistoria med sig. James Joyce, William Blake, T S Eliot och Mahalia Jackson nämns oavbrutet. När han sjunger om Joyces "stream of conciousness" (ordflödet i "Ulysses") är det nästan som att han själv vill omsätta det i sången.

 Övriga sånger är snabbare, i mera rörliga tempi och gospel-betonade. I "Satisfied" har blåsarna Ellis och Isham ett riktigt läckert dialog-solo på tenorsax och trumpet. Något av det svängigaste och roligaste jag hört i jazzväg (!). Och de fem första spåren är alla underbara. En skiva att ta med på en öde ö. Fem poäng, utan tvekan.

Men så kommer då det sjätte och sista spåret. Och då får jag problem. När Van avslutar med en 15 minuter lång, totalt stillastående meditation kallad "When the heart is open", ja då har åtminstone jag svårt att inte bli nervös och titta på klockan. Kan inte hjälpa att jag tycker det spåret bokstavligt talat sänker tempot (såklart). Och sänker betyget till en fyra? Nej, jag ger mig. "Common One" är en skiva av sådan kvalitet, skönhet, musikalitet och lugn att jag ÄNDÅ måste ge högsta betyg.

Betyg: *****

DEN SORGLIGA SISTA SKIVAN

"Double Fantasy" (Geffen LP 1980) med John Lennon och Yoko Ono kom ut i november 1980. Några veckor senare blev John Lennon mördad i New York. Mordet skakade om en hel musikvärld.

Det var inte bara en fruktansvärd sorg över en älskad hjälte som nu äntligen hade gjort comeback. Det var något mer. En iskall giftpil som definitivt tog död på det sista av den optimism som präglat 1960-talet och The Beatles. Sällan har en gräns mellan två tidsepoker markerats så starkt som mellan 1970- och 1980-talen. Nu var det iskallt 80-tal.

Det är svårt att inte tänka på allt detta när man hör "Double Fantasy". Skivan är för mig (och många) så intimt förknippad med det meningslösa mordet, utfört av en sinnesförvirrad stalker utanför Dakota Building vid Central Park.

Ändå borde det inte vara så. För "Double Fantasy" är i själva verket en sprudlande optimistisk platta. John och Yoko hade tagit fem sabbatsår och var sugna på att skapa musik igen. Titlar som "(Just like) Starting over", "Cleanup time" och "Hard times are over" säger allt. John och Yoko har skrivit hälften av låtarna var. Albumet är upplagt så att de sjunger varannan sång (i stort sett).

Det är ett genialt upplägg som också ger kreativa brytpunkter mellan Johns traditionellt rockiga och Yokos mer experimentella uttryck. John inleder med den 50-talsdoftande "(Just like) Starting over". Ingen märkvärdig låt i sig, men den har ett starkt markeringsvärde och blev hitlåt, fast den inte är skivans bästa.

Det är däremot hans ömsinta kärleksballad "Woman", liksom "Watching the wheels", en irriterad uppgörelse med alla de som undrat vad f-n han höll på med dessa sista år. "Beautiful boy" skildrar deras älskade son Sean, som då var 5 år.

Men en styrka på skivan är faktiskt Yoko Onos sånger. Jag är kanske rätt ensam om att tycka det, men jag gör så. Hennes egna avantgarde-skivor har varit för magstarka även för mig. Men när hon nu sjunger sånger, melodier, i koncentrerat format är det faktiskt helt lysande. Snabba, snärtiga låtar som "Kiss kiss kiss" och "Gimme something better" är superbra (men vad...? Simulerar hon orgasm i den första???)

Allra bäst blir det när parets korta sångnummer länkas ihop till svit. Som när första sidans (LP-sidans) "I'm losing you" av John övergår direkt i "I'm moving on" av Yoko. Det är snyggt. Det är mycket snyggt. Lika stilfullt, enkelt som det talande omslagsfotot.

"Double Fantasy" har inte samma djup som Johns "Plastic Ono Band" (1970) eller "Imagine" (1971). Men den har andra dimensioner. Och omständigheterna runt omkring går inte att bortse från. Det gör den till en av de mest angelägna Lennon-solo-skivorna. Intressantare än många av de, faktiskt, rätt halvdana album John gjorde däremellan. Och Yoko Ono, hon har aldrig varit bättre än här.

Betyg: *****

HÖGLUND HAR BLIVIT GAMMAL

Kjell Höglund är verkligen den egensinnige vissångaren. Inte lik någon annan. Kan svämma ut i ordrika tiominuters-ballader med hela filosofi-lektioner. En sökande tvivlare och en svartsynt cyniker i olika skeden.

Ofta träffar han väldigt, väldigt rätt i sina grymma betraktelser över mänskligheten. "Glöd 1971-1988" (Atlantis saml.-CD 1988) är en bra samling och en ingång till hans visvärld.

När han sjunger "Höglund har blivit gammal" (1979) är det med uppriktighet som svider. Hans uppgörelse med den då rådande vänsterns konsensus är något jag känner starkt igen mig i nu. Den fanns i original med på albumet "Dr Jekylls testamente", som väckte en del ont blod inom proggen (som han varit identifierad med).

På det albumet fanns den 16 minuter långa (och lite väl tungsint pratiga) uppgörelsen "Desertören". Men också hans absoluta mästerverk "Slutstrid". Det suggestiva historiska ryttar-scenariet som utvecklas till en variant av Hesses "Stäppvargen". Ett litterärt mästerverk. De båda sista finna alltså inte med här, men väl vemodiga "Höglund har blivit gammal".

Här finns i gengäld tidiga Höglund som "Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför" (1971) och det osande cyniska "Man vänjer sig" (1974). Båda två sånger som skildrar hopplös ensamhet. Annorlunda är den förtröstansfullt poetiska "Lugnare vatten" (1979), den visionära "Getsemane" (1984) och den tvetydiga "Maskinerna är våra vänner" (1986).

Hans träffsäkerhet slår väl ut när han med fransk touch målar upp den där eggande brytpunkten mellan elegans och dekadens, som i "Créme de Cassis" (1986). Den avklädda cynismen fungerar också väl i "Min egen begravning" (1975), medan a capellan "Sista valsen" (1974) blir överdriven och outhärdlig i sin råa svartsyn.

Men med det enda undantaget är "Glöd" ett bra musikportätt av en av Sveriges absolut störste och mest personliga outsiders bland sångdiktare och poeter. Han har dessutom fallenhet för väldigt fina melodier.

Betyg: ****