VANS VACKRA SOMMAR I ENGLAND

Nordirländaren Van Morrison har alltid rört sig internationellt. Skivan "Common One" är inspelad i södra Frankrike, i trakterna kring Nice. Det provencka, harmoniska lugnet präglar skivan. Men texterna talar om England och gamla angliska och keltiska traditioner.

Det är ett vackert musikalbum. Faktiskt ett av Vans fem-sex bästa i hans väldiga katalog. Det har egentligen bara en nackdel, och den återkommer jag till.

Van Morrison är som allra bäst när hans själsliga musik får sträcka ut sig i meditativa skönheter, med välskrivna arrangemang som underlag för hans gospelfärgade sångstil med texter som reflekterar över både historia, nutid, existeniella och andliga frågor.

Här finns bara sex spår. Men de får den tid som Vans tankar kräver. Och det är med en disposition värd guld. Van är mycket formmedveten. Bandet är också lysande. När skivan öppnar med "Haunts of ancient peace" om den heliga Graal, är det i mycket långsamt tempo. Med andligt sökande och med en betagande, reslig sångmelodi. Mark Isham spelar en Miles Davis-klingande sordinerad trumpet och PeeWee Ellis spelar ett alldeles underbart tenorsax-solo, som för melodin långsamt framåt.

Denna öppning, "Haunts of ancient peace", är något av den vackraste musik jag vet, över huvud taget. Alla kateorier. Man kan nästan bli religiös för mindre. Så följer den sensationellt välgjorda, välkomponerade sviten "Summertime in England". I växelvisa tempi och rytmer sjunger och improviserar Van mot ett läckert arrangemang. Kompet, sax-trumpet samt en stråktrio spelar så intrikat sammanvävande att det är en njutning i sig.

Van Morisons egendomliga "tuggande" frasering innebär ett nästan mantra-liknande sätt att improvisera vokalt. Han har sina rötter och sin litteraturhistoria med sig. James Joyce, William Blake, T S Eliot och Mahalia Jackson nämns oavbrutet. När han sjunger om Joyces "stream of conciousness" (ordflödet i "Ulysses") är det nästan som att han själv vill omsätta det i sången.

 Övriga sånger är snabbare, i mera rörliga tempi och gospel-betonade. I "Satisfied" har blåsarna Ellis och Isham ett riktigt läckert dialog-solo på tenorsax och trumpet. Något av det svängigaste och roligaste jag hört i jazzväg (!). Och de fem första spåren är alla underbara. En skiva att ta med på en öde ö. Fem poäng, utan tvekan.

Men så kommer då det sjätte och sista spåret. Och då får jag problem. När Van avslutar med en 15 minuter lång, totalt stillastående meditation kallad "When the heart is open", ja då har åtminstone jag svårt att inte bli nervös och titta på klockan. Kan inte hjälpa att jag tycker det spåret bokstavligt talat sänker tempot (såklart). Och sänker betyget till en fyra? Nej, jag ger mig. "Common One" är en skiva av sådan kvalitet, skönhet, musikalitet och lugn att jag ÄNDÅ måste ge högsta betyg.

Betyg: *****