HANSSON DE WOLFE  - SVALT, SOFISTIKERAT 80-TAL

Vi talade nyss om 1980-talet. Om den estetiska skiljelinjen mellan 1970-tal och 1980-tal. Med en urtypisk särprägel av just det nya 1980-talet framträdde gruppen Hansson De Wolfe United.

Deras estetik markerade verkligen 80-tal - på gott och ont. Gruppnamnet lät som ett företag. De såg ut som art directors på någon reklamfirma. Inte helt gripet ur luften, några av dem jobbade med reklam.

Att Lorne De Wolfe och Claes Palmkvist hade förflutet i proggrörelsen märktes inte alls. De hade tio år tidigare spelat gröna-vågen-pop med Contact. Dess emellan haft gruppen Vargen, som passerade utmarkerna utan att lämna spår.

Med nya combon Hansson De Wolfe United flyttade de definitivt in i storstan, antog svalt sofistikerade poser i dämpad ateljébelysning, och hittade en helt eget sound med drag av amerikansk västkust, Steely Dan, cool jazz, perfekt ljud och mode. Det var utan tvekan någon nytt i svensk musik. Det var också långt från den punk och new wave som då gjorde mest väsen av sig.

"Retrospektiv" (Colibriasis saml.-2CD 2010) är en bra samling med en unik grupp som nu känns  avlägsen. De var mina favoriter. I början medverkade Ulf Andersson på tenorsax. Han var och är en av landets bästa jazzmusiker, spelade bl.a. med i Egba. Hans sax gav den sensuella klangfärgen som soundet behövde.

Det andra särtecknet var Lorne de Wolfes sammetsmjuka sångröst. Det tredje var texterna. Vid första anblick banala, vid närmre genomlyssning geniala. Om attraktion och kärlek, svårmod och tvivel. Och det är de fina låtarna från de tre första albumen ("Iskalla Killen", "Existens Maximum" och "Yes box, allright") som är riktigt njutbara här.

"Iskalla killen (full av mänsklig värme)" (1979), "Min diamant", "Var kommer barnen in" och "Existens maximum" (alla 1981), "Rock'n roll och jazz", "Vita springare" och den mycket personliga, vackert deppiga "Oktober" (alla 1982). Små mästerverk, och i de flesta hörs Ulf Anderssons underbara tenorsax. Hör hans förföriska solo i "Ensam med dig vid ett fönsterbord" (1981).

Efter de tre första albumen tappade gruppen substans. Kittlingen var att balansera på den hårfina gränsen mot cocktail och easy listening. Ulf Andersson gav musiken jazzfärg och själ, den blev sofistikerat smakfull. När Ulf slutade runt 1983 gled Lorne de Wolfe och United över i det strömlinjeformade. Denna CD-samling har uppdaterad ljudbild med förstärkt bas. Det är onödigt. Poängen med Hansson De Wolfe var just det 80-tals tidstypiska. Och det var gott nog.

Betyg: ***