HÖGLUND HAR BLIVIT GAMMAL

Kjell Höglund är verkligen den egensinnige vissångaren. Inte lik någon annan. Kan svämma ut i ordrika tiominuters-ballader med hela filosofi-lektioner. En sökande tvivlare och en svartsynt cyniker i olika skeden.

Ofta träffar han väldigt, väldigt rätt i sina grymma betraktelser över mänskligheten. "Glöd 1971-1988" (Atlantis saml.-CD 1988) är en bra samling och en ingång till hans visvärld.

När han sjunger "Höglund har blivit gammal" (1979) är det med uppriktighet som svider. Hans uppgörelse med den då rådande vänsterns konsensus är något jag känner starkt igen mig i nu. Den fanns i original med på albumet "Dr Jekylls testamente", som väckte en del ont blod inom proggen (som han varit identifierad med).

På det albumet fanns den 16 minuter långa (och lite väl tungsint pratiga) uppgörelsen "Desertören". Men också hans absoluta mästerverk "Slutstrid". Det suggestiva historiska ryttar-scenariet som utvecklas till en variant av Hesses "Stäppvargen". Ett litterärt mästerverk. De båda sista finna alltså inte med här, men väl vemodiga "Höglund har blivit gammal".

Här finns i gengäld tidiga Höglund som "Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför" (1971) och det osande cyniska "Man vänjer sig" (1974). Båda två sånger som skildrar hopplös ensamhet. Annorlunda är den förtröstansfullt poetiska "Lugnare vatten" (1979), den visionära "Getsemane" (1984) och den tvetydiga "Maskinerna är våra vänner" (1986).

Hans träffsäkerhet slår väl ut när han med fransk touch målar upp den där eggande brytpunkten mellan elegans och dekadens, som i "Créme de Cassis" (1986). Den avklädda cynismen fungerar också väl i "Min egen begravning" (1975), medan a capellan "Sista valsen" (1974) blir överdriven och outhärdlig i sin råa svartsyn.

Men med det enda undantaget är "Glöd" ett bra musikportätt av en av Sveriges absolut störste och mest personliga outsiders bland sångdiktare och poeter. Han har dessutom fallenhet för väldigt fina melodier.

Betyg: ****