GRACE JONES - I EN REGNIG DRÖMVÄRLD

En osannolik gestalt. En graciöst queer härskarinna i en påhittad värld av kulisser. En manhaftig androgyn som såg både livsfarlig och lockande ut.

Grace Jones väckte uppmärksamhet med sin stiliserade framtoning när hon först dök upp på disco-klubbarna i 70-talets New York. Hon kom från Jamaica och hade reggaen med sig i arvet. Som sångerska framträdde hon lika stiliserat som hon såg ut. Pratsjöng i en sval spoken poetry-stil och gick då och då över till franska.

Hon var ett med sin roll - som sångerska, scenartist, fotomodell och skådespelerska. Spelade t.ex. med i James Bond-filmen "Levande måltavla" 1985. Hennes stil hade (och har) en raffinerad, mystisk, teatralisk och mycket sexig attraktion. Såvitt jag vet är hon någorlunda aktiv fortfarande och ger exklusiva konserter.

Hennes skivor är läcker soul, med dragning åt disco, funk, reggae och new-wave. Allra bäst är detta album, "Nightclubbing" (Island LP 1981). Producerat av Chris Blackwell som låter musikerna lägga ut syntetiska bakgrunder, likt artificiella dekorer på en scen. Robbie Shakespeare på bas och Sly Dunbar på trummor håller rytmerna lågintensivt kokande.

Grace Jones talsjunger kyligt "Walking in the rain", sjunger ut i de mera rytmiskt pumpande "Pull up to the bumper" och "Demolation man", den spektakulära s/m-anstukna "Use me" och en fin version av "Libertango" (här kallad "I've seen that face before") av argentinske tango-mästaren Astor Piazzola. Titelsången är skriven av David Bowie och Iggy Pop.

En dunkelt stämningsmättad skiva med mycket nyskapande musik och sound. Och Grace Jones sjunger lika uppfodrande i "Feel up" som avslappnat sensuellt i avslutande "I've done it again" (av Marianne Faithfull). Den graciösa, djuriska gestalten med tvetydig sexualitet är inte bara en rollfigur hon spelar övertygande. Hon är också en karismatisk sångerska och en avgudad ikon inom modevärlden.

Betyg: ****