DEN SORGLIGA SISTA SKIVAN

"Double Fantasy" (Geffen LP 1980) med John Lennon och Yoko Ono kom ut i november 1980. Några veckor senare blev John Lennon mördad i New York. Mordet skakade om en hel musikvärld.

Det var inte bara en fruktansvärd sorg över en älskad hjälte som nu äntligen hade gjort comeback. Det var något mer. En iskall giftpil som definitivt tog död på det sista av den optimism som präglat 1960-talet och The Beatles. Sällan har en gräns mellan två tidsepoker markerats så starkt som mellan 1970- och 1980-talen. Nu var det iskallt 80-tal.

Det är svårt att inte tänka på allt detta när man hör "Double Fantasy". Skivan är för mig (och många) så intimt förknippad med det meningslösa mordet, utfört av en sinnesförvirrad stalker utanför Dakota Building vid Central Park.

Ändå borde det inte vara så. För "Double Fantasy" är i själva verket en sprudlande optimistisk platta. John och Yoko hade tagit fem sabbatsår och var sugna på att skapa musik igen. Titlar som "(Just like) Starting over", "Cleanup time" och "Hard times are over" säger allt. John och Yoko har skrivit hälften av låtarna var. Albumet är upplagt så att de sjunger varannan sång (i stort sett).

Det är ett genialt upplägg som också ger kreativa brytpunkter mellan Johns traditionellt rockiga och Yokos mer experimentella uttryck. John inleder med den 50-talsdoftande "(Just like) Starting over". Ingen märkvärdig låt i sig, men den har ett starkt markeringsvärde och blev hitlåt, fast den inte är skivans bästa.

Det är däremot hans ömsinta kärleksballad "Woman", liksom "Watching the wheels", en irriterad uppgörelse med alla de som undrat vad f-n han höll på med dessa sista år. "Beautiful boy" skildrar deras älskade son Sean, som då var 5 år.

Men en styrka på skivan är faktiskt Yoko Onos sånger. Jag är kanske rätt ensam om att tycka det, men jag gör så. Hennes egna avantgarde-skivor har varit för magstarka även för mig. Men när hon nu sjunger sånger, melodier, i koncentrerat format är det faktiskt helt lysande. Snabba, snärtiga låtar som "Kiss kiss kiss" och "Gimme something better" är superbra (men vad...? Simulerar hon orgasm i den första???)

Allra bäst blir det när parets korta sångnummer länkas ihop till svit. Som när första sidans (LP-sidans) "I'm losing you" av John övergår direkt i "I'm moving on" av Yoko. Det är snyggt. Det är mycket snyggt. Lika stilfullt, enkelt som det talande omslagsfotot.

"Double Fantasy" har inte samma djup som Johns "Plastic Ono Band" (1970) eller "Imagine" (1971). Men den har andra dimensioner. Och omständigheterna runt omkring går inte att bortse från. Det gör den till en av de mest angelägna Lennon-solo-skivorna. Intressantare än många av de, faktiskt, rätt halvdana album John gjorde däremellan. Och Yoko Ono, hon har aldrig varit bättre än här.

Betyg: *****