STEVE REICH - AMERIKANSK MINIMALISM

Jag får väl medge att det var vår förestående resa till San Francisco som spontant fick mig att köpa denna skiva i början av 2103.

Dirigenten Edo De Waart och San Francisco Symphony Orchestra framför Steve Reich: "Variationer för blåsare, stråkar, och klaviatur-instrument" (1979) samt John Adams: "Shaker Loops" (1978) på en (Philips CD 1984).

Men jag är också fascinerad av minimalismen som stil och uttryck inom nutida konstmusik. Framför allt inom amerikansk, samtida musik. Tonsättare som Terry Riley, Steve Reich och Philip Glass har visat vägen. John Adams och andra följde efter.

Barockens polyfoni vävdes ihop med österländska musiktraditioner och kom så småningom även att korsbefruktas av rockens och electronicans mera repetitiva rytmer, till en brygd av hypnotisk monotoni där små, små rörelsen och förskjutningar i stämmorna blev ett mönster av musik som kunde tyckas både stillastående och livlig i sin skenbara enformighet.

Philip Glass musik till den experimentella filmen "Koyannisquatsi" (1983) är en helt berusande komposition i toner och bilder, lagd på ett dysters undergångstema utifrån miljöengagemang och civilisationskritik. När vi såg Fläskkvartetten framföra "Different trains" av Steve Reich för stråkkvartett, tonband och projicerad film på Judiska Museet i Stockholm för några år sedan var det en annan stark upplevelse.

De två musikverken på denna skiva är inte av samma dignitet. Steve Reich stycke är stiltypiskt för honom. Små, ettriga rörelser i träblås och stråkar pågår och pågår och pågår, medan låga bleckblås och (antar jag) små orglar lägger djupa heltoner av mullrande tordön. Så pågår det nästan oförändrat i 22 minuter. Intressant. Fast kanske mera intressant än verkligt bra.

John Adams är friare i sin minimalism. Inte lika strängt bunden i sin polyfoni, och heller inte främmande för att låta klangvävarna brytas av mot mera melodiösa avsnitt. Men han är heller inte lika fascinerande som mästaren Steve Reich. "Shaker Loop" är en fyrdelad svit som knapp förmår uppehålla mitt intresse genom sin speltid.

Men visst är minimalismen som form ändå ett välkommet inslag i modern musikhistoria. Sedan är det för mig gåtfullt hur man lyckats bygga hela operor inom genren (Philip Glass "Einstein on the Beach" 1976, John Adams "Nixon in China" 1987). Minimalism har ju ändå inbyggda begränsingar, som blir utmaningar inom kammar- och orkestermusik. Men hela operor? Men det är ju en annan historia.

Betyg: ***