GRATEFUL DEAD HEMMA I SAN FRANCISCO

Omslaget är tjusigt, men lite kitschigt målat. En vy över San Francisco och Golden Gate-bron, med Onkel Sam-figuren på utsiktsplatsen vid Marin Headlands.

Det tog ett tag innan jag upptäckte att motsvarande målning på omslagets baksida föreställer Hudsonfloden och New York. Det är på dessa platser "Dead Set" (Arista live-2LP 1981) med Grateful Dead är inspelad.

Egentligen var det fråga om två syskonplattor. Den akustiska live-dubbeln "Reckoning" (1981) och denna elektriska "Dead Set". Båda kom ut samtidigt. Ganska typiskt för gruppens ymniga utgivning av stora live-album.

Jag har alltid varit rätt kluven till Grateful Dead. Å ena sidan kan jag tycka att mycket av deras musik var en rätt allmänt hållen rock som inte var särskilt märkvärdig. En kalifornisk laidback med lite mainstream, några bluescovers, lite country-influenser, långa gitarr-jam och så några enstaka experimentella ljudskulpturer som lades in, mest som pauser. Medan Jerry Garcia var en underbar sångare med varm, vänlig röst så sjöng Bob Weir och de andra inget vidare.

Å andra sidan var Grateful Dead en institution som inte gick av för hackor. Deras långa historia, ideliga turnerande, stora skivkatalog och sociala kringbygge med lätt fanatiska fans ("dead heads") ger en respektingivande status. Det blir särskilt uppenbart just i de stunder när man tycker att deras liverock inte är något särskilt. Alltså måste det finnas något annat. Någon speciell magi med personligheter och samspel.

På "Dead Set" sjunger sympatiske Jerry Garcia sina svårmodiga rockballader som "Friend of the devil", "Loser" och "Sugaree". Där någonstans är gruppen som bäst. Träffar ett personligt, reflekterande känsloläge i en avspänt cool pose. Man får också live-versioner av hållpunkter ur deras skivkatalog, som "Franklin's Tower" och "Shakedown street". Några rötter som "Little red rooster" av Howlin' Wolf och "Not fade away" av Buddy Holly. Och mycket annat.

Ibland blir det väldigt bra. Ofta bara skapligt och emellanåt tradigt. Men det är ändå Grateful Dead. Av alla manifestationer som deras många live-dubblar utgör har jag av någon anledning ändå fastnat för den här. Kanske omslaget hjälpte till. Skivan är också som en slags souvenir från en underbar resa till San Francisco vi gjorde förra året.

Betyg: ***