SAMLING MED TALKING HEADS

De var min favoritgrupp på 1980-talet. I ett 80-tal som jag annars hade svårt att känna mig hemma i. Blippande syntpop med poserande bleka ynglingar i långa luggar. Disco-chica pastellfärger, blanka ytor. Eller dystra postpunkare med distade gitarrer. Njaee.

Men i samband med ett uppbrott, en flytt och en nystart upptäckte jag Talking Heads. De blev ett soundtrack i mitt liv under en period. Deras funkiga, nerviga nyrock med konstnärliga övertoner gav mig den uppdatering jag just då behövde.

Deras ordinarie skivor, som jag kom in rätt sent i, ska jag återkomma till. Här tar vi istället ett samlat grepp om hela deras karriär. "Sand in the Vaseline : Popular Favourites" (Sire / Warner Bros saml.-2CD 1992) är den något lakoniska titeln på antologin. Börjar med "Sugar on my tongue" och andra tidigare outgivna, rappa poplåtar från 1975. Går sedan kronologiskt ända till fram till "Sax and violins" (1991), den sista de gjorde.

"Psycho killer" (1977) och några andra låtar är hämtade från första LP:n "Talking Heads '77". En charmig debut med enkla, snärtiga popmelodier i punkig attack. Därefter drevs de snabbt in i experimentell minimalism som ofta fick uttrck av lätt psykotisk avantgarde. Från den ganska jobbiga LP:n "Fear of Music" hör vi här den raffinerade afro-påverkade rytmorgien "I Zimbra" (1979).

Här någonstans var Talking Heads som mest banbrytande. Kom med helt nya rytmiska mönster och idéer som med geniet David Byrne fick enormt inflytande på alla möjliga, från nya generationer av rockband till gamlingar som Mikael Wiehe. Skivan "Remain in Light" (1980) nämns ofta som rockhistorisk milstolpe. En märklig fusion av rock, soulfunk, afrorytmer och konstmusikens minimalism.

Den skivan är intressant, men inte min favorit. Mera intressant än bra. Två spår därifrån, "Once in a lifetime" och "Crosseyed and painless", är med här och de också de bästa. Sedan följer utdrag från de album som jag har köpt, tyckt om och lyssnade sönder. Återkommer till dem. Vi färdas genom rock, country och Americana, och historien slutar när David Byrne utforskar Brazil-musik på gruppens sista ordnarie album "Naked" (1988). En skiva med texter i samma anda som Povel Ramels "Ta av dej skorna".

Betyg: ***