NEIL YOUNG IN I RYMDÅLDERN

Det här är nog Neil Youngs mest utskällda skiva. I hans omfattande katalog är det få som är så beryktat illa omtyckta som denna, "Trans" (Geffen LP 1982).

Jag gillar den. Jag gillar den skarpt. Såg Neil Young med Crazy Horse live på Scandinavium i Göteborg hösten 1982. Det var en sällsam upplevelse. Så länge han körde sitt gamla material var det succé. Men när han drog på solglasögon, vocoder och syntarna startade upp dessa nya låtar så blev stämningen -  förundrad.

Det nya på "Trans" var att Neil Young började utforska syntmusik och electronica. Den gamle singer / songwritern lät helt plötsligt nästan som Kraftwerk. Sjöng med röstförvrängning genom en vocoder (sångmik kopplad genom en synt). Vocoder-miken var fäst på mörka glasögonen. Det var därför dessa åkte på och av under konserten.

Det är inte alla låtar på "Trans" som är syntlåtar. Inledande "Little thing called love", avslutande "Lika an Inca" och någon till är mera traditionella Neil Young-låtar i countryrock-anda. Dessa låtar är också de minst intressanta på skivan.

Men riktigt spännande, laddat, futuristiskt blir det i "Computer age", "Sample and hold", "Transformer man" och andra, där det sprakar av tunga syntesizers, bastant trumrytm. Och så denna spacade Young-röst som åker kana genom kanalerna och låter som en robot med en vädjande människa bakom.

Till saken hör att dessa robotlika syntlåtar samtidigt är mycket melodiösa och paradoxalt nog har en väldig värme. Jag älskar dem. De låter inte som de country-ballader eller den gitarrock som Neil Young brukar röra sig emellan. Men dåtidens ortodoxa Young-publik tyckte inte det passade sig med utflykt i Kraftwerk-landskap. Det blev också hans enda besök däri.

Sedan finns en historia om att användandet av vocoder skulle ha att göra med Neil Youngs kommunikation med sin son som har ett verbalt handikapp. Vet inte hur mycket sant det är. "Trans" är naturligtvis ingen stor Neil Young-skiva jämfört med hans klassiker som "After the Goldrush" eller "Harvest". Omslaget är parodiskt kitschig science fiction. Men med tanke på hur totalt sågad "Trans" blev och hur låg status den har, vill jag definitivt försvara den. Inte minst de geniala elektroniska låtarna. Fast de inte låter som typisk Neil Young.

Betyg: ***