KRÅKSÅNGER I 80-TALETS FOLKHEM

Sällan har skiftet mellan två epoker och decennier varit tydligare än det mellan 1970-tal och 1980-tal. Mordet på John Lennon tog död på många drömmar. Folkomröstningen om kärnkraft 1980 blev sista sucken för 70-talsvänstern (i Linje 3). Samma år startade SAF sin kampanj "Satsa på dig själv!"

Generationsskiftet var tydligt i rocken. Punk tilltalade de yngre. Syntpop kom med helt nya ideal. Unga, bleka gossar och tjejer i svart, med med långa luggar och dystrer uppsyn spelade musk på blippande syntar. Progg-rörelsen uppfattades som gnällig och förlegad.

Det var en förvirrad tid. Efter 70-talets skäggiga engagemang i miljö och tredje världen började en del unga demonstrativt klä sig i slips, satsa på börsen och skryta kaxigt om attraktionen i att tjäna mycket pengar. Uppenbart som en reaktion och ett "fadersmord".

Mitt i all det här fanns Mikael Wiehe. Han överraskade - dels genom att fortsätta vara ihärdigt samhällskritisk, och dels genom att ta intryck av den nya rockens tonspråk (Talking Heads, solo Peter Gabriel, syntar, new wave). Efter 70-talets framgångsrika Hoola Bandoola Band och kortlivade Kabaréorkestern, gick han nu in i 80-talet på rockmarkerna. Mikael Wiehe, Nyberg, Franck & Fjellis hette kombon.

"Kråksånger" (Amalthea LP 1981) torde vara en av de bästa skivorna från den perioden. Det är en arg, förbannad Wiehe som dundrar mot tidsandan i "Allt vad jag begär". En tungt rullande rocklåt där han verkligen har bett och rockkänsla. Fine gitarristen Jan-Erik "Fjellis" Fjellström pressar på mot tung rytm och Ulf Adåkers blås.

Annars är "Flickan och kråkan" mest känd. En i grunden enkel vismelodi får stark dramatik av Greg Fitzpatrick och hans synthesizers, och Arne Francks upprepade basslinga. En stark sångtext på temat tvivel. Wiehes starka lyrik var och är inte bara politisk, utan har också en stor psykologisk känslighet.

Åtta starka sånger. Alla Wiehes egna, utom "Längst upp i högsta tornet" som är "All along the watchtower" av Bob Dylan i en lysande översättning och rapp, rockig version med Fjellis igen, som förgyller med ilsken gitarr.

Betyg: ****