TORSSON - FRÅN DEN LILLA SKÅNSKA HÅLAN 

Och här blir det verkligen svängar. Från John Lennons sista LP, Van Morrisons vandring på brittiska hedar, Steve Reich amerikanska konstmusik. Till Torsson - i den gudsförgätna, skånska hålan Klippan.

Allt hände 1980. Några innan dess hade punken drabbat lilla  Klippan. Den väckte liv bland ungdomen i den sovande industriorten mitt i Skåne. Plötsligt blev Klippan ett namn på musikkartan, med band som Kriminella Gitarrer, Kommissarie Roy, Johnny och Dom Andra, Dolken i Håsan - och Torsson.

Samma sak hände i en skånsk småstad som Ängelholm, med Gutta Perka, Hoochie Coochie Band och många andra. De fick mindre uppmärksamhet. Men Engelholms Musikforum var länge en av landets mest vitala och kreativa plantskolor, i det lilla formatet.

Bandet Torsson från Klippan hittade tidigt sin stil, slog an en ton. Enkla poplåtar med självironiska texter om landsortens tristess och händelselöshet, framförda med en charm som var helt avväpnande. "Klippans centrum" (en variant av "Kansas city") och "Gå emot strömmen" (båda 1979) var de första opusen.

Med albumet "Att kunna men inte vilja" (Svensk Pop LP 1980) blev Torsson på allvar ett begrepp. Den här illustrerade "ELMIA - jordbruksutställningen" (Rim & Reson CD 1989) är CD-utgåvan av samma album, inklusive tidiga nämnda låtar. På albumet fanns bland annat sången "Det spelades bättre boll" som blivit deras kännemärke och mest omtyckta låt. "Det spelades bättre boll / på Gunnar Nordahls tid. / Det spelades bättre boll / innan dom unga tog vid..."

Det är någonting med Torsson som träffar helt rätt. De var Sveriges första "töntband" (sagt med kärlek). Deras naivistiska, bonniga och ack så charmiga pop kan erinra om Jonathan Richmond & The Modern Lovers (med samma självironiska, geniala töntpop). Men Torsson kan också föra tankarna till tidiga Sven-Ingvars. Samma slags oförstörda, snälla rockighet och underfundighet. Framför allt är Torsson sig själva. Inget annat band likt.

Bo Åkerström sjunger på lågmäld småländska. "Jag minns en gammal bil" är en hyllning till en omodern DKW. "Älgjakten", barndomsminnet "Assar höll ett tal" (handlar den om Assar Kjell i Stidsvig?), "Sverige" och "Turistinformation" är andra titlar. I "Den italienske dansläraren" bjuds vi på elegant 1961-jukebox-pop som kunde vara The Shadows eller The Spotnicks. Det är många solkiga minnesbilder från ett Kodak Instamatic-grumligt 1960-tal som dyker upp genom musiken.

Och när Åkerström i sista spåret "Flickan och hunden och jag" framför ett rörande pekoral om en händelselös tågresa, med präktiga nödrim och allt, ja då faller man bara pladask för Torssons svårdefinierbara genialitet. Det är roligt och det går direkt till hjärtat. Är man själv från Skåne gör det inte saken sämre. Torsson lär finnas fortfarande och gör väl en skiva sisådär var tionde år.

Betyg: ****