EN SAMLAD WIEHE

Hoola Bandoola Band var aldrig mina favoriter på 70-talet. Lite för lalliga, för klämkäcka och ...populära. Jag föredrog progressiv, svensk musik såsom den spelades av Samla Mammas Manna, Fläsket Brinner och Bo Hansson. Och av den bluesige Peps Persson.

Det var inte förrän jag hamnade i Malmö i början av 80-talet som jag på allvar fick upp ögonen för musikskaparen Mikael Wiehe. Det var i hans hemstad, jag jobbade i en bokhandel där han ofta tittade in och var glatt snackesam. Och rolig att prata musik med.

För Wiehe var inne i en spännande utvecklingsfas vid den tiden. Han utforskade nyrock, syntmusik, gillade Talking Heads och Peter Gabriel. Samtidigt tycktes han vara en av få gamla "proggare" som inom loppet av bara några år INTE hade gett upp. För nu var vi inne i ett klart högerinriktat 1980-tal. Attityder inom samhälle och kulturklimat hade totalt ändrats och frostat till runt det beramade året 1980.

Innan dess, i slutet av 1970-talet, hade stora delar av proggrörelsen mobiliserat krafterna till Tältprojektet. Mikael Wiehe var inte inblandad i det. Istället hade han lett den kortlivade men kreativa Kabaréorkestern, gjort klassikern "Titanic" (1978) och framgångsrikt tolkat Bob Dylan på svenska i "Sakta lägger båten ut från land" (1978).

Dessa båda spår finns med här, på "Wiehe : 30 Sånger" (Amalthea saml.-2CD 1993). Från Hoolas tid finns bara några enstaka spår. Det är rimligt. Det var ett annat kapitel. men samtidigt behövligt för att ge en helhetsbild av Wiehes utveckling. När jag nu hör "Hemmet" (1971), som var första spåret på Hoola Bandoolas första LP, så slår det mig hur genialisk och fulländad han var som sångpoet - redan där.

En stor del av materialet på denna dubbelsamling är hämtat från Wiehes 80-talsalbum. Det var de skivor jag gillade, och de tas upp separat i denna blogg. Bland övrigt finns t.ex. en utmärkt version av "Valet" (1989), en tolkning av en sång av Peggy Seeger och Ewan MacColl. Han har gjort den som duett med Björn Afzelius. Här är den istället i en tung live-version. Texten är mer aktuell än någonsin, en varning för nyfascismen.

Här finns också den sentimentalt tillbakablickande "Basin Street blues" (1988). Sången om vännerna i ungdomen som då övade just den låten av Louis Armstrong, men som sedan sorgligt skingrats. Å andra sidan hoppar jag gärna över en del av Wiehes fågelsånger ("Som en duva", "Mitt hjärtas fågel", "Fågel Fenix"). Men som samling fram till 1993 är denna antologi bra.

Betyg: ***