GULA KLANGFÄLT FRÅN ECM

Under dessa år var jag starkt inne i en period av sökande, klangfull ECM-jazz. Sökande livsperioder och experimentell musik av visioner och längtan.

Många var de fantastiska musikerna som spelade in för egensinnige producenten och esteten Manfred Eicher på hans bolag baserat i München. Många av dem är också nämnda i olika omgångar här, som Arild Andersen från Norge, Chick Corea och Keith Jarrett från USA. Andra framstående var Jan Garbarek och Terje Rypdal, även de från Norge.

Och så var där fantastiska, västtyske kontrabasisten Eberhard Weber. Han spelar med sin kvartett på detta album "Yellow Fields" (ECM LP 1976). Hans spelstil var (och är) annorlunda än hos den andre, norske kontrabas-mästaren Arild Andersen. Medan Arild låten den akustiska tonen sjunga, spelar Eberhard Weber på en elektrisk kontrabas med glidande eko som ger ett helt annat sound. Men det lyhörda hantverket har de gemensamt.

På "Yellow Fields" har Weber en internationell kvartett, vilket är vanligt i ECM-sammanhang. Förutom Weber själv på elkontrabas är det tyske (då västtyske) Rainer Brüninghaus på elpiano och synthar, norske trumslagaren Jon Christensen och amerikanen Charlie Mariano på sopransax och orientaliska blåsinstrument från Iran och Indien.

Bara fyra spår men dessa desto längre. "Touch" inleder, en böljande klangvåg där den elektriska basen och Fender-pianot rullar runt helt berusande. Det andra spåret är det centrala och bästa. Den långa målningen "Sand - glass", som i vilsam 6/8 får utvecklas och färdas genom skiftande sfärer. Norske Jon Christensens trumspel är helt fantastiskt, med en exakt lyhördhet som är en njutning i sig. Den sensuella stämningen bryts när Mariano spelar tjutande, gälla solon på, vilket shehnai eller nagaswaram.

Men läckert är det. Den drömska, sköna cool-jazzen fortsätter så i ytterligare två stämningsmättade nummer. Man kan tycka att mycket av ECM-jazzen är för introvert. Men man kan också öppna sig och låta sig genomlysas av den betagande musiken. Som alltid på EDM, med fenomenala musiker, stor lyhördhet och förstklassig ljudkvalitet. Och med stramt natursköna eller naivistiska omslag.

Betyg: ****

SKÖN MUSIKETNOLOGI MED RY COODER

Nu något helt annat. Gitarristen och sångaren Ry Cooder är en speciell musiker. Dels har han, och hade han redan här, förgyllt med sin vinande slide-gitarr på skivor med alla möjliga, från Captain Beefheart till Rolling Stones.

Och framför allt har han ett djupt och brett intresse för amerikanska folkmusik-traditioner. Allt från blues, country, texmex, bluegrass, folksong, gospel och jazz. Han är en etnolog och musikant med ett stort antal sträng-instrument i sitt bagage.

Hans egna skivor är coola, och bäst tycker jag om den här. "Chicken Skin Music" (Reprise LP 1976). Den märkliga titeln lär betyda ungefär "gåshuds-musik". Och mycket av just den där provkartan av Americana finns här. Sånger i ett kunnigt och smakfullt urval.

"The Bourgeois blues" av Leadbelly inleder och sätter avtryck med Cooders typiska glissando på akustisk gitarr, ihop med en tung baktakt och ett spralligt dragspel. Så "I got mine" i lika avslappnat tempo, och med ett skönt New Orleans-brass i kompet. Tuba och allt!

"He'll have to go" är en gammal, smäktande country-ballad av Jim Reeves. Vi har hört den på svenska med Gunnar Wiklund ("Han måste gå"). Här får den ett helt gudabenådat framförande av en lika känslosamt sjungande Ry Cooder, och med texmex-musikern Flaco Jiménez på fint dragspel, med en altsax unisont ovanpå. Denna version går till historien!

Så fortsätter det med gospel-sångstämmor, Hawaii-gitarr, en känslig version av annars utslitna "Stand by me" av Ben E King, lantlig country och så slut med Leadbellys gamla vals "Goodnight Irene". Jag är vanligtvis måttligt förtjust i country & western och bara till visst grad road av allt för mycket Americana. Men denna vackra skiva med Ry Cooder faller jag helt och reservationslöst pladask för.

Betyg: ****

PLUS DE JEAN-LUC PONTY

Nu gick det undan. Redan dags för nästa Ponty-skiva, samma år. "Imaginary Voyage" (Atlantic LP 1976) håller samma jämna, höga klass som "Aurora".

Men här fick han till en riktig hitlåt. Om man nu kan tala om hitlåtar i instrumentala jazz-sammanhang. "New country" är en riktigt svängig, stompig, snabb fiol-jazzrock, med drag av bluegrass och country. Mycket läcker!

Därefter "The Gardens of Babylon", en underbart melodiös, varm ballad. Så spökar Jean-Luc Ponty till det i ett ensamt elviolin-solo, "Wandering th milky way", där han spelar i harmonier mot sina egna ekoeffekter.

Men resten av skivan fortsätter det behagliga, snygga gruppspelet. Sida 2 (alltså ursprungliga LP-sidan 2) är en svit i fyra delar med skivtiteln "Imaginary Voyage". Kvintett-format liksom på de föregående albumen. Daryl Stuermer på gitarr och ex-Mothers-basisten Tom Fowler kvar. Istället för Patrice Rushen är den nu Alan Zevod (australiensare tror jag) på klaviaturer.

Jag såg Jean-Luc Ponty live med just denna sättning i Malmö Folkets Park sommaren 1977. Precis lika sympatisk och välspelande som på dessa skivor. Liksom jag skrev om "Aurora" är enda invändningen att man gärna hade hört lite variationer med akustiskt spel (Ponty på fransk-klingande "akustisk" fiol är nämligen en fröjd att höra). Här blir det lite jämntjock, elektrisk fusion på just andra LP-sidans svit. Men å andra sidan finns ju nämnda, oslagbara öppning med "New country" och dess svängiga ton av folkmusik.

Betyg: **** 

SYMPATISKE JEAN-LUC PONTY

Franske violinsten Jean-Luc Ponty var numera helt och hållet en soloartist. Spelade in en rad skivor med behaglig, lättlyssnad jazzrock med egna kvintetter.

Efter sina sejourer med Frank Zappa & The Mothers och Mahavishnu Orchestra bodde han kvar i USA och var insyltad i fusion-eliten. Man kände igen olika musiker som spelade på varandras skivor i oändliga kombinationer.

Men Jean-Luc Ponty återknöt också till sitt franska arv. Tidig swing av Stephane Grappelli kan eka någonstans i bakgrunden, även i hans mest elektriska jazz. På "Aurora" (Atlantic LP 1976) spelar han med ett fint combo med Daryl Stuermer på gitarr och Patrice Rushen på elpiano och keyboards. Inte minst Patrice Rushen är sensationellt bra. Så roligt också med en kvinnlig musiker i den ännu så mansdominerade jazzen. På bas finns Tom Fowler (från Mothers, och en av de musikaliska bröderna Fowler).

"Is once enough?" är en svängig öppning, där gitarr, elpiano och elfiol bollar över till varandra i små, snärtiga solon. "Renaissance" är det bästa enskilda spåret, med akustisk touch och de där ekona av gammal, fransk jazz. "Passenger of the dark" leds däremot av en drivande basgång i någon udda taktart.

Det hela är melodiöst, musikantiskt och helt befriat från de uppskruvade överslag som fanns t.ex. hos Mahavishnu. Pontys egna skivor är enhetliga och tilltalande. Enda bocken i kanten är att jag gärna skulle hört mera av det akustiska spelet. Soundet av elfiol, elpiano och elkomp kan bli något enahanda i längden, trots låtarnas melodiska variationer.

Betyg: ****

PORTRÄTT AV BASFANTOMEN PASTORIUS 

Han var ung och hade precis börjat i Weather Report. Han spelade bas som ingen hade hört förut. Jaco Pastorius från Florida spelade så fingerfärdigt säkert och samtidigt så melodiöst så alla häpnade.

Ändå fanns det gott om unga fantomer på elbas inom jazzrocken vid denna tid. Jaco Pastorius, Stanley Clarke och Alphonso Johnson var alla lustigt nog födda samma år, 1951.

Men Pastorius lanserade en egen spelstil, som han blev ganska ensam om. Han betraktade elbas som vilket melodi-instrument som helst, med samma position i fronten av ett band som t.ex. piano och gitarr. Inget försynt knäppande i bakgrunden där inte.

"Jaco Pastorius" (Epic LP 1976) är en solodebut och upplagd som ett porträtt. Det börjar överraskande. Han spelar "Donna Lee" av Charlie Parker - bebop på solobas! Ja, vilken lirare! Parkers svindlande snabba sextondelar översätts ton för ton, spelat på bara elbas med congas. Inget annat! Och det är inte (nåja, inte bara) en uppvisning i bländande teknik. Det är också långa melodi-slingor som lyfts fram.

Det lilla bas-introt övergår direkt i "Come on, come over". En skön soullåt där den legendariska soulsångar-duon från 60-talet, Sam & Dave, dyker upp från glömskan och sjunger i gungande Stax-stil med stort, mustigt blås, Och med Pastorius bas som ledare i fronten.

Så långt allt väl. Men sedan haltar tempot betänkligt. Skivan är väl varierad, med en sättning och en stil per låt. Det blir... ja, varierat. Men också splittrat. Mera som en CV och en provkarta än ett enhetligt album. Herbie Hancock har en framträdande roll på skivan och spelar bl.a. svängigt piano mot en stråksektion i sin egen gamla "Kuru / Speak like a Child". Därefter kontrast igen med ett lyriskt, vackert bassolo i "Portrait of Tracy", så vackert att det lika bra kunde varit på spansk gitarr.

På andra låtar medverkar bl.a. solister som Wayne Shorter, sopransax, och Hubert Laws, piccola-flöjt. Bensinfat, svulstig stråkorkester och en märkligt anrättning på valthorn - elbas - afrikanska trummor finns också. Inget fel på fantasin alltså. Men Bobby Colombo (från Blood, Sweat & Tears) som producerat albumet har inte lyckats få till ett genomgående driv. Samtidigt ÄR det ett personligt porträtt av en mycket speciell musiker med stora nyanser. Senare skulle han drabbas av musikaliskt storhetsvansinne.

Betyg: ***

VÄDERRAPPORTS EXOTISKA

Weather Report hade sin egen stil inom jazzrock / fusion. Inte riktigt som Chick Coreas snabba dribblingar och symfoniska upplägg. Men inte heller som Herbie Hancocks rakare, svarta funk.

Weather Report odlade mera av en svängig jazzfunk med intryck av stora panorama-vyer (via Joe Zawinuls syntar). Men också med rika färgsättningar från olika "exotiska" geografiska miljöer.

"Black Market" (CBS LP 1976) är ännu ett av deras album i deras mest kreativa och publiktillvända period. De hade klar medvind och drog utsålda hus på turnéer. Titellåten öppnar med sitt folkmyller, trumrytmer som smyger på och expanderar med de fanfar-lika synthesizers som Joe Zawinul hanterar. Wayne Shorter öser på med sopransax ovanpå slagverkets kaskader, och låten slutar med fyrverkeri-lika explosioner.

Samma upplägg finns i "Gibraltar", där Zawinul (åter med syntar) målar upp ångfartyg och bölande sirener, innan den hårdsvängande fusion-brygden rycker igång med elektrisk darr. "Elegant people" är verkligen elegant, gungande eljazz av Wayne Shorter. Men Joe Zawinuls intresse för världsmusik och musiketnologi genomsyrar ändå skivan, även om det bara hörs indirekt.

På "Black Market" medverkar för första gånget det unga basfyndet Jaco Pastorius. Han spelar elbas på två låtar, varav en är hans egen, "Barbary Coast". Den andra är "Cannonball", Zawinuls hyllning till legenden Cannonball Adderly. När Josef Zawinul hade flyttat från Österrike till USA på 60-talet var det för att bli jazzpianist hos just Adderly. Och altsaxofonisten Adderly hade avlidit året innan, 1975.

Betyg: ****

CHICK COREA I FÄRGSTARK MEDELTID

Fjärde skivan med Chick Coreas elektriska fusion-kvartett Return To Forever. Ej att förväxla med hans tidigare Latinjazz-grupp som fick samma namn.

"Romantic Warrior" (CBS LP 1976) var den första som gavs ut enbart under namnet Return To Forever. Förmodligen pga kontraktsskäl, eftersom Chick samtidigt spelade in solo-skivor på Polydor.

"Romantic Warrior" är en briljant och välsmakande skapelse inom sin genre.  En så fullfjärdad kvartett med fyra så ypperligt virtuosa och lyriska musiker är en fröjd i sig. Chick Corea själv, en trollkarl på både vanlig, hederlig flygel och på alla de elpiano, syntar och orglar som gärna staplades upp i stora vinklar vid denna tid.

Stanley Clarke, en mästare på funkig elbas och melodiös kontrabas, som liksom Corea har sin till synes obekymrade spelglädje mitt i allt snabbspelet. Trumslagaren Lenny White på trumset och allsköns pukor, congas och gongs. Och så den yngste i gänget, gitarristen Al DiMeola. Flamenco-gitarristen som är den jag möjligen kan ha svårt för. Hans ohyggliga sextondelar på elgitarr kan bli tröttande.

Men "Romantic Warrior" är ett galleri av sex färgstarka låtar. Alla fantasifullt penslade i intrikata stämmor, grymma solon och med brett spektrum av klangfärger som en så rik instrument-arsenal kan ge. Alla fyra har bidragit med kompositioner. Finessrika, roliga, sköna. Man arbetar gärna med kontraster i dynamik och klanger. Det syntetiskt elektriska ställs ofta mot det "rena" akustiska.

"Medieval ouverture" är just en sådan där svindlande snabb öppning med motrytmer, flera temata och mäktiga orgelliknande syntklanger. Kanske skräms en del iväg redan här, av mängden kullerbyttor. Då fångas man lättare in i nästa spår, "Sorceress" av trummisen Lenny White. En skön funk-rytm ligger till grund för en Coreas mjuka elpiano-mattor. Det är riktigt läckert.

Titellåten "The Romantic Warrior" är skivans höjdpunkt. En helt och hållet akustisk kvartettlåt, med Stanley Clarkes stråke på kontrabasen, och DiMeolas spanska gitarr som får skimra kristallklart. En fascinerande komposition med många variationer. Och trots det akustiska är kraften i spel inte mindre än i de mera uppskruvade numren.

Så fortsätter det, ända fram till den mäktiga finalen, sviten "The Duel of the Jester and the Tyrant". I sluttakterna lägger Corea in några takters polymoog-solo i kontrapunkt som kunde varit komponerat av Bach. Sagor, myter och medeltid är det diffusa temat för all musiken. Men det är en ljus medeltid. Jag såg Return To Forever precis i denna period i Lund 1976. Det var en av mitt livs oförglömliga konsert-upplevelser.

Betyg: *****

RESENÄREN BOWIE PÅ VÄG

Kameleonten David Bowie var inne i en spännande utvecklingsfas. Han hade övergett sina rollfigurer Ziggy Stardust och Aladdin Sane. Nu presenterade han sig som "The thin white duke", en anemisk, mager figur i hatt och rock, från någon obestämd dandy-epok i det förgångna.

Musikaliskt rörde han sig på vägen från den soul han lanserat på "Young Americans", på väg mot den dunkla syntpop han skulle ge sig in i på den kommande Berlin-trilogin.

"Station to Station" (RCA LP 1976) visar just färden, rörelsen på väg. För en artist som David Bowie, besatt av roller, metaforer och skiftningar, är just dessa brytningspunkter som mest spännande. Plus det självklara, att han alltid skapar musik med substans och finesser. Och att han är så vokalt skicklig att han kan låta sin vackra röst spela i olika roller och utryck.

"Station to Station" var också Bowies dittills mest avancerade album. Bara sex spår, långa nummer denna gång. I inledande titellåten frammanas mystiken kring den gåtfulle resenären med ett startande, frustande ånglok i syntharna. I en rytmiskt bruten funklåt presenterar han just denne figurern "The thin white duke".

Den sofistikerade funkrytmen präglar också fina "Golden years", som mot alla odds blev en hitlåt. Bowie har liksom Beatles kvaliteter att mitt i de knepigaste, musikaliska experimenten ändå alltid ha en ådra för att samtidigt få till säkra hitmelodier. Han sjunger här i ett djupare, fylligare röstläge än det starkt gälla han använde på t.ex. "Hunky Dory" fem år tidigare. Bowies skicklighet som sångare och stora röstregister ger möjligheter till många gestaltningar.

"TVC 15" är mera stökig rock med drag av industrirock. Medan den avslutande "Wild is the wind" är en svalt sjungen skönhet som når närmast himmelska fröjder. Resenären David Bowie rörde sig (inte minst under sitt högaktiva 1970-tal) inte bara mellan olika teatraliska, osannolika gestalter och olika musikstilar, utan också fysiskt mellan olika platser. "Station" är inspelad i USA. Snart skulle han slå sig ner i Berlin, det då delade Berlin. Med sin egen kluvenhet, sitt intresse för västtysk Krautrock, och med Berlins märkliga, kusliga historia som fond skulle han snart skapa ny musikhistoria.

Betyg: ****

STEVIE WONDERS MÄSTER-OPUS

"Songs in the Key of Life" (Tamla Motown 2-LP 1976) var ett kraftprov och ett mästerverk av Stevie Wonder. Han hade tidigare utvecklat sin kreativa soulmusik på album som "Talking Book" (1972), "Inner Visions" (1973) och "Fulfilligness' First Final" (1974).

Han drev sin musik till nya höjder med både briljant sång, nyskapande funkrytmer, odödliga melodier och med texter som satte fingret på diskriminering och orättvisor i 1970-talets omskakade USA. Och med klockrena kärlekssånger.

"Songs in the Key of Life" är ett generöst fullmatat album med stor stilbredd. Just ur den synpunkten jämförbart med The Beatles vita dubbel. På ursprungliga vinylen innehöll albumet förutom två LP också en EP. För att Wonder var ivrig och verkligen ville få med allt, fast två LP:s format inte räckte. På CD-utgåvan (dubbel-cd) gick det lätt att lösa med att inkludera samtliga låttitlar.

"Love is in the need of love today" är en sådan öppning som direkt slår an en stämning som färgar helheten. En innerlig ballad med humanistiskt kärleksbudskap. Wonder sjunger alla sångstämmor själv. Han spelar också många av instrumenten på albumet: elpiano, syntar, munspel och trummor. I övrigt medverkar vännen Herbie Hancock och åtskilliga ur periodens soul- och jazzelit.

"Village ghetto land" är en fantastisk sång. En socialt skarp iakttagelse (icke-seende som han är) med ett arrangemang av en stråkkvartett. Men kvartettens stämmor är syntar som Wonder spelar imiterande. Jag är verkligen ingen vän av när syntar ska imitera stråkar. Men just här, i detta kammarmusik-format, lyckas han gjuta liv i de artificiella stämmorna och få det att låta underbart.

Efter en instrumental jazzrock-låt. "Confusion", följer så en av albumets präktiga hitlåtar - "Sir Duke". Stevie Wonders hyllning till Duke Ellington. En musikaliskt spännande uppbyggd sång, med medryckande linjer och härligt sväng. Stevie är själsfrände med Paul McCartney när det gäller att med lätthet snickra till odödliga evergreen-hits.

"I wish" är en ohyggligt driven soulfunk med spetsig blås och pumpande bas. Driven soulfunk är också den politiska "Black man", där agitatoriska, inklippta talinslag driver lyssnaren in i ett grepp av spänning. Också "Ordinary pain" har det där betvingande drivet som bara pågår och pågår. Typiskt för Wonders arga, politiska låtar med starkt rättvisepatos.

Samtidigt finns hjärtliga solskenssånger som "Isn't she lovely?", en jublande hyllning till hans nyfödda dotter. Och ännu en fenomenal hitmelodi. En sparsmakad ballad är "If it's magic", där Stevie sjunger enbart till ackompanjemang av harpa (!). Och all musik, produktion och även texter andas kvalitet rakt igenom. Ändå är albumet inte helt utan skavanker. Flera av låtarna mot slutet av albumet är för långa. De dras ut och tas om flera varv mer än vad de riktigt håller för. Men det är en anmärkning i marginalen.

Betyg: *****

HASSE, TAGE OCH RADION 50 ÅR 

1975 fyllde Radiotjänst / Sveriges Radio 50 år. Det firades bl.a. med en slags kabaret kallad "Öppen kanal eller stängd?" (Svenska Ljud live-LP 1975). Spektaklet sändes direkt i radio från Motala. Platsen för de tidiga utsändningarna ("Stockholm - Motala...")

Hans Alfredson och Tage Danielsson har här gjort lånsökta kopplingar: Radio - Kanal - Motala - Göta Kanal. Det hela har spetsas till en kabaret om Baltzar von Platen och Göta Kanal. Det blev väl sådär. Hasse och Tage var underbara på vilda, långsökta associationer. Men "Öppen kanal" går inte till historien.

En stor del av pratorna framförs av Hatte Furuhagen, Thord Carlsson och Carl-Uno Sjöblom, och de är inte särskilt roliga. Medverkan av jazzpoppiga musikgruppen Solar Plexus med Carl-Axel Dominique och Tommy Körberg hade jag väntat mig mer av, även om "Slussvaktarens sång" har sina poänger.

Hasse Alfredson har varit betydligt roligare än här ("Daisy Larsson" och "Baltzar von Lindeman"). Men ETT enda riktigt bra inslag finns här. Det är när Tage Danielsson i en dikt hyllar "De händer som grävde på Göta Kanal". Inte de människor som blev förevigade som statyer, utan arbetarna som i det tysta utförde slitjobbet på 1820-talet. Det är ett riktigt minnesvärt, klassiskt Tage-nummer på rimmad vers. Tage som allra bäst. Tyvärr alltför sällan hört.

Men allt som allt en radioutsändning som kanske inte i första hand var tänkt som skiva, men som ändå gavs ut på Svenska Ords eget skivmärke Svenska Ljud. Och är man samlare så är man.

Betyg: **

PEPS FÖRST MED REGGAE I SVERIGE

Jag kommer ihåg att jag skrattade när jag först såg omslaget till "Hög Standard" (Sonet LP 1975) med Peps Blodsband. En exakt travesti på "ABBA" med ABBA som kommit ut tidigare samma år.

Där ABBA satt i en limousin med champagneglas, festklädda och i allmänt lyxig framtoning, sitter Peps och hans mannar i en veteranbil med kaffetermos i en bonnig vardag.

Men gesterna och ställningarna är exakt de samma. En förlösande humor mitt i den krampaktiga motsättningen mellan proggrörelsen och ABBA som rådde på 70-talet. Idag vet vi att både ABBA och Peps "Hög Standard" är svenska klassiker av samma säkra kvalitet.

Musikaliskt är "Hög Standard" mycket speciell. Peps Persson övergav här den Chicago-blues han hade varit trogen sedan debuten 1968. Det brukar vara vanskligt att säga vem som var först med något, musikaliskt. Men det är nog ingen tvekan om att Peps här var den förste att introducera reggae-musiken i Sverige. Och med sin lyhördhet göra den till sitt eget, personliga tonspråk.

Bob Marley & The Wailers kom samma år ut med sin "Live" och skapade med den till slut det väldiga, publika genombrott för reggare-musiken från Jamaica. De bakvända, gungande rytmerna och rastafari-filosofin skulle snart påverka all rockmusik.

"Hög Standard" med Peps Blodband är en gedigen, välgjord skiva. Som det alltid är med en så proffsig och supermusikalisk sångare och musiker som Peps Persson. Titellåten sätter den "nya" rytmen direkt. Jag har spärrar mot just den sången eftersom det svärs så mycket, "Va faaen är hög standard..?" Men den beska civilisations-kritiken och det musikaliska hantverket går inte att missa.

Nästa sång är "Persson ifrån stan". En gammal skånsk visa av Peps far, Anton Persson. Här skapar Peps ännu en ny hybrid. Skånska, folkliga visor i reggae-takt. Roligt och charmigt. Två sånger är covers av förebilden Bob Marley. Den sexuellt vågade "Styr den opp" och "Snackelåt".

Två sånger är något alldeles extra. "Den grundlurade generationen", med fin text om tvivel. Och avslutande "Kommunikationskollaps", som inte alls är reggae utan en mycket långsam jazzballad, med sårbar text av Peps och med underbar tenorsax av Roland Keijser. Varför talas inte mer om att Peps också är en helt lysande textförfattare?

På "Hög Standard" börjar också den fantastiske, smidige trumslagaren Bosse Skoglund. Han var erfaren jazztrummis och hade faktiskt spelat med Peps redan 1969 på bluesskivan "Sweet Mary Jane". Men från och med här inleds det långa, kontinuerliga samspelet mellan Peps och Skoglund. Bland musikerna här finns också Brynn Settels, bra på keyboards, samt Rolf Alm på bas och dragspel. Också dragspelet var ett nytt och överraskande drag i det som nyss varit ett bluesband.

Betyg: ****

NORSK MÄSTERBASIST PÅ ECM

Nu blir det hopp i genrerna här. Från sex-disco till sval, nordisk ECM-jazz. Norske kontrabasisten Arild Andersen och hans kvartett gav ut "Clouds in my Head" (ECM LP 1975) .

Det var under en period när det västtyska skivmärket på några få år hade vuxit från ett smalt, omöjligt projekt till ett framgångsrikt varumärke med en helt egen estetik. Keith Jarrett och hans Köln-konsert, några skivor med Jan Garbarek och Terje Rypdal m.fl. hade format en seriös kvalitetsstämpel som hette duga.

Västtyske producenten Manfred Eicher i München var eldsjälen bakom det respekterade ECM. "Endast tystnaden är vackrare", var hans motto för jazzmusik och skivomslag, som i allt präglades av sparsmakad renhet. Kristallklar ljudkvalitet var ett annat signum, och mycket spelades in i Arne Bendiksens studio i Oslo, med teknikern John-Erik Kongshaug.

Den sparsmakade estetiken på ECM var en kontrast till mycket av 1970-talets annars överproducerade skiv- och radio-utbud. Och bland alla lysande jazzmusiker som Manfred Eicher gav ut fanns alltså påfallande många norska, som alla odlade en stämningsmättad cool jazz. Arild Andersen var och är en mästare på kontrabas. Hans fylliga, melodiska spel är så tonsäkert rent att det är en njutning att höra.

Här har han en helt norsk kvartett. Jon Balke på piano, Knut Riisnaes på saxofoner och flöjt, och trumslagaren Pål Thowsen. De åtta spåren spänner från snabba, bebop-influerade nummer som "305 W 18 St" och "Outhouse", till vilsamma ballader som "Last song" och "Song for a sad day". Bäst är den inledande, nämnda New York-adressen. Där har Arild Andersen mixat in bas i kompspelet plus en kontrabas som spelar solo ovanpå. Det blir läckert!

Mindre lyckad är avslutande, långa "The Sword under his Wings" som blir forcerad, stressad. "Clouds in my Head" har inte den magi som de följande två skivorna ska få. Men musicerandet är det sannerligen inget fel på.

Betyg: ***

DONNA SUMMER, SEX OCH DISCO

1975 blev det skandalsuccé när sångerskan Donna Summer slog igenom med "Love to love you" (Casablanca LP 1975). Ett 17 minuter långt spår med mjuka, förföriska soul-rytmer och med Donna som ömsom sjöng kvidande, ömsom stönade sig igenom den sexigt drömska evigheten.

Gick det här att ta på allvar? Var det här sex på riktigt? Simulerade hon orgasm i låten? Sexvallen i musik hade brutits 1969 - trodde man. När Jane Birkin och Serge Gainsbourg gjorde samma skandalsuccé och drog på sig censur med den franska singeln "Je t'aime, moi non plus". Fast där märkligt nog bara hon (Birkin) hördes stöna.

Men "Je t'aime" var bara en kort singel. "Love to love you baby" med Donna Summer fick tid på sig. Sex i realtid? Fenomenen soul och sex har alltid legat intimt nära, eftersom soul är en starkt expressiv och dessutom dansvänlig musik. Isaac Hayes skapade runt 1970 grunden för disco med en smart väl-arrangerad, monotont utsträckt funk med viskande, sexiga röster. Det gav intryck av filmmusik med artificiella dekorer och en drömvärld av erotik.

Barry White tog steget ännu längre och gjort succé med sin "sängkammar-disco". Medan många kritiker råskällde om kommersialism och soulmusikens förflackning, strömmade den stora, danssugna, nöjeslystna publiken till desto mer på världens diskotek. Hela 1970-talet blev ene era mycket präglad av disco-musik.

Donna Summer, en begåvad och karismatisk soulsångerska, blev snabbt disco-drottning. Inte minst genom detta, hennes andra album. Italienaren Giordio Moroder producerade och skapade det speciella, skickligt utmejslade soundet. Skivorna spelades in i München, i dåvarande Väst-Tyskland.

Det som var skandalöst, vågat och lätt uppfattades som plastigt kommersiellt eller billigt porrigt på den tiden, har visat stå sig förvånansvärt bra. Idag tycker nog knappast någon att detta låter konstigt. Och vad gäller ekivoka temat har det säkert överträffats många gånger sedan dess.

Istället hör man välproducerat snygg mjuksoul med sofistikerade wahwah-gitarrer, spetsig bas, mjuka stråkar och någon jazzig flöjt. Och det utstäckt monotona har verkligen fått medvind med tidens gång. Donna Summer var alltså en lysande soulsångerska, fast det kanske ännu inte framgår helt på detta album. Förutom den 17 minuter långa titellåten finns ytterligare fem sånger. Bland dem "Need a man-blues" och "Pandora's box". Hyggliga discosånger som färgas av en enhetlig stilkänsla.

Betyg: ***

ÄNNU EN GENTLE GIANT

Min fjärde skiva med Gentle Giant, "Free Hand" (Chrysalis LP 1975). Egentligen har jag svårt att särskilja dem, för det brittiska progrock-bandet hade sin MYCKET speciella stil. Jag vet nog inga andra mer än Frank Zappa som så mycket odlade ett helt eget formspråk. Båda lika komplexa och med lika mycket musikalisk humor.

Här sjunger Derek Shulman i samma aviga, rycka melodik som han brukar. Musikerna blandar brutna taktarter, svåra slingor och vackra sångharmonier med obekymrad lätthet. Det är väl det som kännetecknar mästare, att få det svåra att låta lekfullt enkelt (jämför Mozart).

Först kan jag tycka att "Free Hand" inte tillför mycket nytt som vi inte har hört på de tidigare, lika speciella skivorna (där framför allt den grandiosa "Octopus" från 1972 sticker ut). Men samtidigt händer det ju alltid mycket i deras musik. Alltid så koncentrerad på finesser per minsta beståndsdel.

I andra spåret "On reflection" till exempel, glänser de med de ljuvaste, polyfona sångstämmor. Just när man börjat tröttna på Derek Shulmans ylande solosång kommer denna pura skönhet. Lite senare, i "His last voyage", plippar toner från vibrafon och marimba som svala regndroppar. I instrumentala "Talybont" finns spåren av den renässansmusik de var så förtjusta i.

Det var just det lekfulla draget som gjorde Gentle Giant så avväpnande och hållbara. De blev bara undantagsvis tröttande pga uppvisning av virtuos spelteknik. Istället var fantasi och humor ledorden. Den fantastiska musikaliteten, bredden av stilinfluenser och den stora parken av skiftande instrument och klanger fick man på köpet. Liksom de skickligt skrivna kompositionerna med lyriska melodier.

Men bland Gentle Giants skivor inbördes, som ändå är väldigt snarlika, föredrar jag de mera färgstarka "Octopus" och "In a Glasshouse". I det skenet känns "Free Hand" som bara ytterligare en LP i raden med dem.

Betyg: ***

GRATEFUL DEAD PÅ JAZZIGT HUMÖR

Goddag. Tillbaka i spalten igen efter en vecka på underbart, soligt Fuerteventura. Tillbaka till ett snökallt Sverige.

Dags för Grateful Dead igen. Deras historia var lång, deras fans innerligt trogna. Hur många decennier de än höll på och gjorde långa turnéer, så skulle de för alltid förknippas med hippieepoken sent 1960-tal och hemstaden San Francisco.

Jag har svårt att orientera mig i deras stora mängd skivor. Tycker många av dem kan bli rätt tradiga. Men  "Blues for Allah" (Grateful Dead Records LP 1975) har jag alltid gillat. Här var gruppen på ett ganska jazzigt humör. Det svänger gungande skönt i inledande "Help on the way" och "Slipknot" (spåren går ihop). Jerry Garcia sjunger så där avslappnat vänligt som bara han kan. Den i särklass personligaste sångaren i bandet.

Grateful Dead spelar ledigt improvisatoriskt. Ibland hörs t.o.m. ett och annat felspel, men som erfaret live-band satte de allt på första tagningen, även på ett studioalbum som detta. Just samspelet, den kollektiva känslan var en av styrkorna hos den märkliga gruppen, som med åren blev en legendtyngd institution.

Men också Bob Weir, som jag annars inte brukar ge mycket för som sångare, får till det riktigt bra i "The music never stopped". Förutom de dubbla trumslagarna Bill Kreutzberg och Mickey Hart, färgas soundet vid denna tid också av äkta paret Keith Godchaux (elpiano, sopransax) och Donna Godchaux (sång). Och som alltid är äldstingen Phil Lesh en solid brygga på elbas.

Titellåten "Blues for Allah" är roligt, kufiskt mystisk, med sin brummande manskör i långsamt tempo. Skivans titel och sedvanligt morbida omslag kom ut långt före några ayatollor kom till makten och har såvitt jag vet undgått kritik från religiösa fanatiker. Snarare menade nog Grateful Dead att göra en hyllning, bl.a. till egyptisk kultur (på något diffust sätt).

Under fyra decennier odlade Grateful Dead sin särart, främst genom ändlösa världsturnéer. Deras musikbrygd spände från psykedelia, folkrock och country till en mera allmänt hållen laidback-rock. Av deras många studioalbum tycker jag detta är så nära en fullträff de lyckades komma.

Betyg: ****

ETT AV DYLANS MÄSTERVERK

När jag hade min första Dylan-period på 70-talet var jag helt koncentrerad på hans tidiga period. "Highway 61", mäktiga "Desolation Row", litterära referenserna, fotot från 1965 där Dylan sitter framför Hamlets Kronborgs slott i Helsingör (bara en tura från mitt eget Helsingborg).

Det dröjde innan jag började upptäcka Dylan efter "Nashville Skyline". Det var min blivande fru som gav mig kickar till allt med "senare" Dylan. En sång grep mig speciellt. En snabb sång som bara pågick och pågick. I uppåt 10 minuter. Vers efter vers, i energiskt berättande. Så som bara Dylan gör.

Sången hette "Lily, Rosemary and the Jack of Hearts". Så oerhört medryckande, jag kunde inte släppa den. Hela skivan hette "Blood on the Tracks" (CBS LP 1975). Bob Dylans främsta skiva under 1970-talet. Ja, en av hans bästa överhuvudtaget, i hans långa och minst sagt ojämna skivkatalog.

"Blood on the Tracks" var Bob Dylans skilsmässoskiva. Egentligen ledsam alltså. Men det märks knappt, för han har en energi och spelglädje som man knappt hört sedan 60-talet. Öppningen "Tangled up in blue" är också en underbar, driven sång. Om förhållandets början, om "..a small café with revolution in the air". Sångerna har akustisk prägel, med mest gitarrer och trumvispar.

"Simple twist of fate" och "You're a big girl now" är andra fina, insiktsfulla sånger. Dylan sjunger här bättre än någonsin. Energin från "Blonde on Blonde" och det klara röstläget från "Nashville Skyline" ingår här äntligen i perfekt symbios. I de argare "Idiot wind" och bluesen "Meet me in the morning" sjunger han ut så det slår gnistor. Skivan slutar i förtröstansfull tillförsikt med "Shelter from the storm" och "Buckets of rain".   

Betyg: *****

BRUCE SPRINGSTEEN PÅ SPRÅNGMARSCH

Jodå, också jag gillar Bruce Springsteen. I små doser. Han verkar vara en oerhört sympatisk, schysst och klarsynt artist. Faller inte undan för fåniga rockmyter utan har en seriös syn på sitt skapande. Det är värt all respekt.

Jag har aldrig sett honom live, men det är inget tvivel om att han säkert är en oslagbar, generös scen-artist (till skillnad från Dylan och andra nyckfulla). Hard working man.

Sedan kan jag tycka att stilen inte är riktigt min bag. Bredbent rock'n'roll. Det blir väl grabbigt och bullrigt. Och varje gång han ger ut skiva eller ger konsert går alla kritiker i spinn och försöker överträffa varandra i överord. Det kan liksom bli för mycket.

Men "Born to Run" (CBS LP 1975) tycker jag om. Den har jag alltid tyckt om, fast jag upptäckte den sent. En sann rockklassiker som ofta toppar listor på "Rockens bästa album" och liknande. Jag upptäckte den först 1984 i samband med ett uppbrott och en flytt (till Borås). "Born to Run" blev en personlig skiva laddad med melankoli, drömmar och längtan.

Och känslor finns där. Öppningssången "Thunder Road" fångar lyssnaren direkt med några takters vemodigt munspel. Bruce drar igång en snabb, otålig berättelse om när "Roy Orbison sang for the lonely..." och hela kompet stampar loss i en stor opera som förlöses med Clarence Clemmons rockiga tenorsax.

Spår 2 är bäst. Den soulfärgade "Tenth Avenue freeze-out" med fast rytm och täta blåsare (bl.a. bröderna Brecker). Sedan blir det stora, bullriga sånger med mycket "Night" och "Backstreets". Titelsången är mäktig som en nygammal Phil Spector-wall. Klocksepl och saxofon i en rocklåt med otroligt driv.

Men en vemodig ballad som "Meeting across the river" fångar mig. Roy Bittans piano och Bruce sång, medan Randy Brecker spelar trumpet någonstans på andra sidan floden. Bruce Springsteen kan perfekt skildra ensamheten i en storstad. Så mynnar skivan ut i det mäktiga, tio minuter långa "Jungleland". Ja, "Born to Run" är en välgjord rockskiva med mycket känslor.

Betyg: ****