PEPS FÖRST MED REGGAE I SVERIGE

Jag kommer ihåg att jag skrattade när jag först såg omslaget till "Hög Standard" (Sonet LP 1975) med Peps Blodsband. En exakt travesti på "ABBA" med ABBA som kommit ut tidigare samma år.

Där ABBA satt i en limousin med champagneglas, festklädda och i allmänt lyxig framtoning, sitter Peps och hans mannar i en veteranbil med kaffetermos i en bonnig vardag.

Men gesterna och ställningarna är exakt de samma. En förlösande humor mitt i den krampaktiga motsättningen mellan proggrörelsen och ABBA som rådde på 70-talet. Idag vet vi att både ABBA och Peps "Hög Standard" är svenska klassiker av samma säkra kvalitet.

Musikaliskt är "Hög Standard" mycket speciell. Peps Persson övergav här den Chicago-blues han hade varit trogen sedan debuten 1968. Det brukar vara vanskligt att säga vem som var först med något, musikaliskt. Men det är nog ingen tvekan om att Peps här var den förste att introducera reggae-musiken i Sverige. Och med sin lyhördhet göra den till sitt eget, personliga tonspråk.

Bob Marley & The Wailers kom samma år ut med sin "Live" och skapade med den till slut det väldiga, publika genombrott för reggare-musiken från Jamaica. De bakvända, gungande rytmerna och rastafari-filosofin skulle snart påverka all rockmusik.

"Hög Standard" med Peps Blodband är en gedigen, välgjord skiva. Som det alltid är med en så proffsig och supermusikalisk sångare och musiker som Peps Persson. Titellåten sätter den "nya" rytmen direkt. Jag har spärrar mot just den sången eftersom det svärs så mycket, "Va faaen är hög standard..?" Men den beska civilisations-kritiken och det musikaliska hantverket går inte att missa.

Nästa sång är "Persson ifrån stan". En gammal skånsk visa av Peps far, Anton Persson. Här skapar Peps ännu en ny hybrid. Skånska, folkliga visor i reggae-takt. Roligt och charmigt. Två sånger är covers av förebilden Bob Marley. Den sexuellt vågade "Styr den opp" och "Snackelåt".

Två sånger är något alldeles extra. "Den grundlurade generationen", med fin text om tvivel. Och avslutande "Kommunikationskollaps", som inte alls är reggae utan en mycket långsam jazzballad, med sårbar text av Peps och med underbar tenorsax av Roland Keijser. Varför talas inte mer om att Peps också är en helt lysande textförfattare?

På "Hög Standard" börjar också den fantastiske, smidige trumslagaren Bosse Skoglund. Han var erfaren jazztrummis och hade faktiskt spelat med Peps redan 1969 på bluesskivan "Sweet Mary Jane". Men från och med här inleds det långa, kontinuerliga samspelet mellan Peps och Skoglund. Bland musikerna här finns också Brynn Settels, bra på keyboards, samt Rolf Alm på bas och dragspel. Också dragspelet var ett nytt och överraskande drag i det som nyss varit ett bluesband.

Betyg: ****