DONNA SUMMER, SEX OCH DISCO

1975 blev det skandalsuccé när sångerskan Donna Summer slog igenom med "Love to love you" (Casablanca LP 1975). Ett 17 minuter långt spår med mjuka, förföriska soul-rytmer och med Donna som ömsom sjöng kvidande, ömsom stönade sig igenom den sexigt drömska evigheten.

Gick det här att ta på allvar? Var det här sex på riktigt? Simulerade hon orgasm i låten? Sexvallen i musik hade brutits 1969 - trodde man. När Jane Birkin och Serge Gainsbourg gjorde samma skandalsuccé och drog på sig censur med den franska singeln "Je t'aime, moi non plus". Fast där märkligt nog bara hon (Birkin) hördes stöna.

Men "Je t'aime" var bara en kort singel. "Love to love you baby" med Donna Summer fick tid på sig. Sex i realtid? Fenomenen soul och sex har alltid legat intimt nära, eftersom soul är en starkt expressiv och dessutom dansvänlig musik. Isaac Hayes skapade runt 1970 grunden för disco med en smart väl-arrangerad, monotont utsträckt funk med viskande, sexiga röster. Det gav intryck av filmmusik med artificiella dekorer och en drömvärld av erotik.

Barry White tog steget ännu längre och gjort succé med sin "sängkammar-disco". Medan många kritiker råskällde om kommersialism och soulmusikens förflackning, strömmade den stora, danssugna, nöjeslystna publiken till desto mer på världens diskotek. Hela 1970-talet blev ene era mycket präglad av disco-musik.

Donna Summer, en begåvad och karismatisk soulsångerska, blev snabbt disco-drottning. Inte minst genom detta, hennes andra album. Italienaren Giordio Moroder producerade och skapade det speciella, skickligt utmejslade soundet. Skivorna spelades in i München, i dåvarande Väst-Tyskland.

Det som var skandalöst, vågat och lätt uppfattades som plastigt kommersiellt eller billigt porrigt på den tiden, har visat stå sig förvånansvärt bra. Idag tycker nog knappast någon att detta låter konstigt. Och vad gäller ekivoka temat har det säkert överträffats många gånger sedan dess.

Istället hör man välproducerat snygg mjuksoul med sofistikerade wahwah-gitarrer, spetsig bas, mjuka stråkar och någon jazzig flöjt. Och det utstäckt monotona har verkligen fått medvind med tidens gång. Donna Summer var alltså en lysande soulsångerska, fast det kanske ännu inte framgår helt på detta album. Förutom den 17 minuter långa titellåten finns ytterligare fem sånger. Bland dem "Need a man-blues" och "Pandora's box". Hyggliga discosånger som färgas av en enhetlig stilkänsla.

Betyg: ***