ETT AV DYLANS MÄSTERVERK

När jag hade min första Dylan-period på 70-talet var jag helt koncentrerad på hans tidiga period. "Highway 61", mäktiga "Desolation Row", litterära referenserna, fotot från 1965 där Dylan sitter framför Hamlets Kronborgs slott i Helsingör (bara en tura från mitt eget Helsingborg).

Det dröjde innan jag började upptäcka Dylan efter "Nashville Skyline". Det var min blivande fru som gav mig kickar till allt med "senare" Dylan. En sång grep mig speciellt. En snabb sång som bara pågick och pågick. I uppåt 10 minuter. Vers efter vers, i energiskt berättande. Så som bara Dylan gör.

Sången hette "Lily, Rosemary and the Jack of Hearts". Så oerhört medryckande, jag kunde inte släppa den. Hela skivan hette "Blood on the Tracks" (CBS LP 1975). Bob Dylans främsta skiva under 1970-talet. Ja, en av hans bästa överhuvudtaget, i hans långa och minst sagt ojämna skivkatalog.

"Blood on the Tracks" var Bob Dylans skilsmässoskiva. Egentligen ledsam alltså. Men det märks knappt, för han har en energi och spelglädje som man knappt hört sedan 60-talet. Öppningen "Tangled up in blue" är också en underbar, driven sång. Om förhållandets början, om "..a small café with revolution in the air". Sångerna har akustisk prägel, med mest gitarrer och trumvispar.

"Simple twist of fate" och "You're a big girl now" är andra fina, insiktsfulla sånger. Dylan sjunger här bättre än någonsin. Energin från "Blonde on Blonde" och det klara röstläget från "Nashville Skyline" ingår här äntligen i perfekt symbios. I de argare "Idiot wind" och bluesen "Meet me in the morning" sjunger han ut så det slår gnistor. Skivan slutar i förtröstansfull tillförsikt med "Shelter from the storm" och "Buckets of rain".   

Betyg: *****