SYMPATISKE JEAN-LUC PONTY

Franske violinsten Jean-Luc Ponty var numera helt och hållet en soloartist. Spelade in en rad skivor med behaglig, lättlyssnad jazzrock med egna kvintetter.

Efter sina sejourer med Frank Zappa & The Mothers och Mahavishnu Orchestra bodde han kvar i USA och var insyltad i fusion-eliten. Man kände igen olika musiker som spelade på varandras skivor i oändliga kombinationer.

Men Jean-Luc Ponty återknöt också till sitt franska arv. Tidig swing av Stephane Grappelli kan eka någonstans i bakgrunden, även i hans mest elektriska jazz. På "Aurora" (Atlantic LP 1976) spelar han med ett fint combo med Daryl Stuermer på gitarr och Patrice Rushen på elpiano och keyboards. Inte minst Patrice Rushen är sensationellt bra. Så roligt också med en kvinnlig musiker i den ännu så mansdominerade jazzen. På bas finns Tom Fowler (från Mothers, och en av de musikaliska bröderna Fowler).

"Is once enough?" är en svängig öppning, där gitarr, elpiano och elfiol bollar över till varandra i små, snärtiga solon. "Renaissance" är det bästa enskilda spåret, med akustisk touch och de där ekona av gammal, fransk jazz. "Passenger of the dark" leds däremot av en drivande basgång i någon udda taktart.

Det hela är melodiöst, musikantiskt och helt befriat från de uppskruvade överslag som fanns t.ex. hos Mahavishnu. Pontys egna skivor är enhetliga och tilltalande. Enda bocken i kanten är att jag gärna skulle hört mera av det akustiska spelet. Soundet av elfiol, elpiano och elkomp kan bli något enahanda i längden, trots låtarnas melodiska variationer.

Betyg: ****