GRATEFUL DEAD PÅ JAZZIGT HUMÖR

Goddag. Tillbaka i spalten igen efter en vecka på underbart, soligt Fuerteventura. Tillbaka till ett snökallt Sverige.

Dags för Grateful Dead igen. Deras historia var lång, deras fans innerligt trogna. Hur många decennier de än höll på och gjorde långa turnéer, så skulle de för alltid förknippas med hippieepoken sent 1960-tal och hemstaden San Francisco.

Jag har svårt att orientera mig i deras stora mängd skivor. Tycker många av dem kan bli rätt tradiga. Men  "Blues for Allah" (Grateful Dead Records LP 1975) har jag alltid gillat. Här var gruppen på ett ganska jazzigt humör. Det svänger gungande skönt i inledande "Help on the way" och "Slipknot" (spåren går ihop). Jerry Garcia sjunger så där avslappnat vänligt som bara han kan. Den i särklass personligaste sångaren i bandet.

Grateful Dead spelar ledigt improvisatoriskt. Ibland hörs t.o.m. ett och annat felspel, men som erfaret live-band satte de allt på första tagningen, även på ett studioalbum som detta. Just samspelet, den kollektiva känslan var en av styrkorna hos den märkliga gruppen, som med åren blev en legendtyngd institution.

Men också Bob Weir, som jag annars inte brukar ge mycket för som sångare, får till det riktigt bra i "The music never stopped". Förutom de dubbla trumslagarna Bill Kreutzberg och Mickey Hart, färgas soundet vid denna tid också av äkta paret Keith Godchaux (elpiano, sopransax) och Donna Godchaux (sång). Och som alltid är äldstingen Phil Lesh en solid brygga på elbas.

Titellåten "Blues for Allah" är roligt, kufiskt mystisk, med sin brummande manskör i långsamt tempo. Skivans titel och sedvanligt morbida omslag kom ut långt före några ayatollor kom till makten och har såvitt jag vet undgått kritik från religiösa fanatiker. Snarare menade nog Grateful Dead att göra en hyllning, bl.a. till egyptisk kultur (på något diffust sätt).

Under fyra decennier odlade Grateful Dead sin särart, främst genom ändlösa världsturnéer. Deras musikbrygd spände från psykedelia, folkrock och country till en mera allmänt hållen laidback-rock. Av deras många studioalbum tycker jag detta är så nära en fullträff de lyckades komma.

Betyg: ****