CHICK COREA I FÄRGSTARK MEDELTID

Fjärde skivan med Chick Coreas elektriska fusion-kvartett Return To Forever. Ej att förväxla med hans tidigare Latinjazz-grupp som fick samma namn.

"Romantic Warrior" (CBS LP 1976) var den första som gavs ut enbart under namnet Return To Forever. Förmodligen pga kontraktsskäl, eftersom Chick samtidigt spelade in solo-skivor på Polydor.

"Romantic Warrior" är en briljant och välsmakande skapelse inom sin genre.  En så fullfjärdad kvartett med fyra så ypperligt virtuosa och lyriska musiker är en fröjd i sig. Chick Corea själv, en trollkarl på både vanlig, hederlig flygel och på alla de elpiano, syntar och orglar som gärna staplades upp i stora vinklar vid denna tid.

Stanley Clarke, en mästare på funkig elbas och melodiös kontrabas, som liksom Corea har sin till synes obekymrade spelglädje mitt i allt snabbspelet. Trumslagaren Lenny White på trumset och allsköns pukor, congas och gongs. Och så den yngste i gänget, gitarristen Al DiMeola. Flamenco-gitarristen som är den jag möjligen kan ha svårt för. Hans ohyggliga sextondelar på elgitarr kan bli tröttande.

Men "Romantic Warrior" är ett galleri av sex färgstarka låtar. Alla fantasifullt penslade i intrikata stämmor, grymma solon och med brett spektrum av klangfärger som en så rik instrument-arsenal kan ge. Alla fyra har bidragit med kompositioner. Finessrika, roliga, sköna. Man arbetar gärna med kontraster i dynamik och klanger. Det syntetiskt elektriska ställs ofta mot det "rena" akustiska.

"Medieval ouverture" är just en sådan där svindlande snabb öppning med motrytmer, flera temata och mäktiga orgelliknande syntklanger. Kanske skräms en del iväg redan här, av mängden kullerbyttor. Då fångas man lättare in i nästa spår, "Sorceress" av trummisen Lenny White. En skön funk-rytm ligger till grund för en Coreas mjuka elpiano-mattor. Det är riktigt läckert.

Titellåten "The Romantic Warrior" är skivans höjdpunkt. En helt och hållet akustisk kvartettlåt, med Stanley Clarkes stråke på kontrabasen, och DiMeolas spanska gitarr som får skimra kristallklart. En fascinerande komposition med många variationer. Och trots det akustiska är kraften i spel inte mindre än i de mera uppskruvade numren.

Så fortsätter det, ända fram till den mäktiga finalen, sviten "The Duel of the Jester and the Tyrant". I sluttakterna lägger Corea in några takters polymoog-solo i kontrapunkt som kunde varit komponerat av Bach. Sagor, myter och medeltid är det diffusa temat för all musiken. Men det är en ljus medeltid. Jag såg Return To Forever precis i denna period i Lund 1976. Det var en av mitt livs oförglömliga konsert-upplevelser.

Betyg: *****