ÄNNU EN GENTLE GIANT

Min fjärde skiva med Gentle Giant, "Free Hand" (Chrysalis LP 1975). Egentligen har jag svårt att särskilja dem, för det brittiska progrock-bandet hade sin MYCKET speciella stil. Jag vet nog inga andra mer än Frank Zappa som så mycket odlade ett helt eget formspråk. Båda lika komplexa och med lika mycket musikalisk humor.

Här sjunger Derek Shulman i samma aviga, rycka melodik som han brukar. Musikerna blandar brutna taktarter, svåra slingor och vackra sångharmonier med obekymrad lätthet. Det är väl det som kännetecknar mästare, att få det svåra att låta lekfullt enkelt (jämför Mozart).

Först kan jag tycka att "Free Hand" inte tillför mycket nytt som vi inte har hört på de tidigare, lika speciella skivorna (där framför allt den grandiosa "Octopus" från 1972 sticker ut). Men samtidigt händer det ju alltid mycket i deras musik. Alltid så koncentrerad på finesser per minsta beståndsdel.

I andra spåret "On reflection" till exempel, glänser de med de ljuvaste, polyfona sångstämmor. Just när man börjat tröttna på Derek Shulmans ylande solosång kommer denna pura skönhet. Lite senare, i "His last voyage", plippar toner från vibrafon och marimba som svala regndroppar. I instrumentala "Talybont" finns spåren av den renässansmusik de var så förtjusta i.

Det var just det lekfulla draget som gjorde Gentle Giant så avväpnande och hållbara. De blev bara undantagsvis tröttande pga uppvisning av virtuos spelteknik. Istället var fantasi och humor ledorden. Den fantastiska musikaliteten, bredden av stilinfluenser och den stora parken av skiftande instrument och klanger fick man på köpet. Liksom de skickligt skrivna kompositionerna med lyriska melodier.

Men bland Gentle Giants skivor inbördes, som ändå är väldigt snarlika, föredrar jag de mera färgstarka "Octopus" och "In a Glasshouse". I det skenet känns "Free Hand" som bara ytterligare en LP i raden med dem.

Betyg: ***