PORTRÄTT AV BASFANTOMEN PASTORIUS 

Han var ung och hade precis börjat i Weather Report. Han spelade bas som ingen hade hört förut. Jaco Pastorius från Florida spelade så fingerfärdigt säkert och samtidigt så melodiöst så alla häpnade.

Ändå fanns det gott om unga fantomer på elbas inom jazzrocken vid denna tid. Jaco Pastorius, Stanley Clarke och Alphonso Johnson var alla lustigt nog födda samma år, 1951.

Men Pastorius lanserade en egen spelstil, som han blev ganska ensam om. Han betraktade elbas som vilket melodi-instrument som helst, med samma position i fronten av ett band som t.ex. piano och gitarr. Inget försynt knäppande i bakgrunden där inte.

"Jaco Pastorius" (Epic LP 1976) är en solodebut och upplagd som ett porträtt. Det börjar överraskande. Han spelar "Donna Lee" av Charlie Parker - bebop på solobas! Ja, vilken lirare! Parkers svindlande snabba sextondelar översätts ton för ton, spelat på bara elbas med congas. Inget annat! Och det är inte (nåja, inte bara) en uppvisning i bländande teknik. Det är också långa melodi-slingor som lyfts fram.

Det lilla bas-introt övergår direkt i "Come on, come over". En skön soullåt där den legendariska soulsångar-duon från 60-talet, Sam & Dave, dyker upp från glömskan och sjunger i gungande Stax-stil med stort, mustigt blås, Och med Pastorius bas som ledare i fronten.

Så långt allt väl. Men sedan haltar tempot betänkligt. Skivan är väl varierad, med en sättning och en stil per låt. Det blir... ja, varierat. Men också splittrat. Mera som en CV och en provkarta än ett enhetligt album. Herbie Hancock har en framträdande roll på skivan och spelar bl.a. svängigt piano mot en stråksektion i sin egen gamla "Kuru / Speak like a Child". Därefter kontrast igen med ett lyriskt, vackert bassolo i "Portrait of Tracy", så vackert att det lika bra kunde varit på spansk gitarr.

På andra låtar medverkar bl.a. solister som Wayne Shorter, sopransax, och Hubert Laws, piccola-flöjt. Bensinfat, svulstig stråkorkester och en märkligt anrättning på valthorn - elbas - afrikanska trummor finns också. Inget fel på fantasin alltså. Men Bobby Colombo (från Blood, Sweat & Tears) som producerat albumet har inte lyckats få till ett genomgående driv. Samtidigt ÄR det ett personligt porträtt av en mycket speciell musiker med stora nyanser. Senare skulle han drabbas av musikaliskt storhetsvansinne.

Betyg: ***