BRUCE SPRINGSTEEN PÅ SPRÅNGMARSCH

Jodå, också jag gillar Bruce Springsteen. I små doser. Han verkar vara en oerhört sympatisk, schysst och klarsynt artist. Faller inte undan för fåniga rockmyter utan har en seriös syn på sitt skapande. Det är värt all respekt.

Jag har aldrig sett honom live, men det är inget tvivel om att han säkert är en oslagbar, generös scen-artist (till skillnad från Dylan och andra nyckfulla). Hard working man.

Sedan kan jag tycka att stilen inte är riktigt min bag. Bredbent rock'n'roll. Det blir väl grabbigt och bullrigt. Och varje gång han ger ut skiva eller ger konsert går alla kritiker i spinn och försöker överträffa varandra i överord. Det kan liksom bli för mycket.

Men "Born to Run" (CBS LP 1975) tycker jag om. Den har jag alltid tyckt om, fast jag upptäckte den sent. En sann rockklassiker som ofta toppar listor på "Rockens bästa album" och liknande. Jag upptäckte den först 1984 i samband med ett uppbrott och en flytt (till Borås). "Born to Run" blev en personlig skiva laddad med melankoli, drömmar och längtan.

Och känslor finns där. Öppningssången "Thunder Road" fångar lyssnaren direkt med några takters vemodigt munspel. Bruce drar igång en snabb, otålig berättelse om när "Roy Orbison sang for the lonely..." och hela kompet stampar loss i en stor opera som förlöses med Clarence Clemmons rockiga tenorsax.

Spår 2 är bäst. Den soulfärgade "Tenth Avenue freeze-out" med fast rytm och täta blåsare (bl.a. bröderna Brecker). Sedan blir det stora, bullriga sånger med mycket "Night" och "Backstreets". Titelsången är mäktig som en nygammal Phil Spector-wall. Klocksepl och saxofon i en rocklåt med otroligt driv.

Men en vemodig ballad som "Meeting across the river" fångar mig. Roy Bittans piano och Bruce sång, medan Randy Brecker spelar trumpet någonstans på andra sidan floden. Bruce Springsteen kan perfekt skildra ensamheten i en storstad. Så mynnar skivan ut i det mäktiga, tio minuter långa "Jungleland". Ja, "Born to Run" är en välgjord rockskiva med mycket känslor.

Betyg: ****