NORSK MÄSTERBASIST PÅ ECM

Nu blir det hopp i genrerna här. Från sex-disco till sval, nordisk ECM-jazz. Norske kontrabasisten Arild Andersen och hans kvartett gav ut "Clouds in my Head" (ECM LP 1975) .

Det var under en period när det västtyska skivmärket på några få år hade vuxit från ett smalt, omöjligt projekt till ett framgångsrikt varumärke med en helt egen estetik. Keith Jarrett och hans Köln-konsert, några skivor med Jan Garbarek och Terje Rypdal m.fl. hade format en seriös kvalitetsstämpel som hette duga.

Västtyske producenten Manfred Eicher i München var eldsjälen bakom det respekterade ECM. "Endast tystnaden är vackrare", var hans motto för jazzmusik och skivomslag, som i allt präglades av sparsmakad renhet. Kristallklar ljudkvalitet var ett annat signum, och mycket spelades in i Arne Bendiksens studio i Oslo, med teknikern John-Erik Kongshaug.

Den sparsmakade estetiken på ECM var en kontrast till mycket av 1970-talets annars överproducerade skiv- och radio-utbud. Och bland alla lysande jazzmusiker som Manfred Eicher gav ut fanns alltså påfallande många norska, som alla odlade en stämningsmättad cool jazz. Arild Andersen var och är en mästare på kontrabas. Hans fylliga, melodiska spel är så tonsäkert rent att det är en njutning att höra.

Här har han en helt norsk kvartett. Jon Balke på piano, Knut Riisnaes på saxofoner och flöjt, och trumslagaren Pål Thowsen. De åtta spåren spänner från snabba, bebop-influerade nummer som "305 W 18 St" och "Outhouse", till vilsamma ballader som "Last song" och "Song for a sad day". Bäst är den inledande, nämnda New York-adressen. Där har Arild Andersen mixat in bas i kompspelet plus en kontrabas som spelar solo ovanpå. Det blir läckert!

Mindre lyckad är avslutande, långa "The Sword under his Wings" som blir forcerad, stressad. "Clouds in my Head" har inte den magi som de följande två skivorna ska få. Men musicerandet är det sannerligen inget fel på.

Betyg: ***