RESENÄREN BOWIE PÅ VÄG

Kameleonten David Bowie var inne i en spännande utvecklingsfas. Han hade övergett sina rollfigurer Ziggy Stardust och Aladdin Sane. Nu presenterade han sig som "The thin white duke", en anemisk, mager figur i hatt och rock, från någon obestämd dandy-epok i det förgångna.

Musikaliskt rörde han sig på vägen från den soul han lanserat på "Young Americans", på väg mot den dunkla syntpop han skulle ge sig in i på den kommande Berlin-trilogin.

"Station to Station" (RCA LP 1976) visar just färden, rörelsen på väg. För en artist som David Bowie, besatt av roller, metaforer och skiftningar, är just dessa brytningspunkter som mest spännande. Plus det självklara, att han alltid skapar musik med substans och finesser. Och att han är så vokalt skicklig att han kan låta sin vackra röst spela i olika roller och utryck.

"Station to Station" var också Bowies dittills mest avancerade album. Bara sex spår, långa nummer denna gång. I inledande titellåten frammanas mystiken kring den gåtfulle resenären med ett startande, frustande ånglok i syntharna. I en rytmiskt bruten funklåt presenterar han just denne figurern "The thin white duke".

Den sofistikerade funkrytmen präglar också fina "Golden years", som mot alla odds blev en hitlåt. Bowie har liksom Beatles kvaliteter att mitt i de knepigaste, musikaliska experimenten ändå alltid ha en ådra för att samtidigt få till säkra hitmelodier. Han sjunger här i ett djupare, fylligare röstläge än det starkt gälla han använde på t.ex. "Hunky Dory" fem år tidigare. Bowies skicklighet som sångare och stora röstregister ger möjligheter till många gestaltningar.

"TVC 15" är mera stökig rock med drag av industrirock. Medan den avslutande "Wild is the wind" är en svalt sjungen skönhet som når närmast himmelska fröjder. Resenären David Bowie rörde sig (inte minst under sitt högaktiva 1970-tal) inte bara mellan olika teatraliska, osannolika gestalter och olika musikstilar, utan också fysiskt mellan olika platser. "Station" är inspelad i USA. Snart skulle han slå sig ner i Berlin, det då delade Berlin. Med sin egen kluvenhet, sitt intresse för västtysk Krautrock, och med Berlins märkliga, kusliga historia som fond skulle han snart skapa ny musikhistoria.

Betyg: ****