MED SPELMANSFIOLER IN I PROGGEN

Contacts första album "Nobody wants to be sixteen" hamnade i någon slags hemlöshet mellan gammalt och nytt i svensk rockhistoria. Men här hade det plötsligt hänt saker.

När popgruppen Contact slog sig ihop med spelmanstrion Skäggmanslaget i "Gråtlåten, polska efter Hjort-Anders", var det början till en helt ny fusion. En svensk folkrock. Låten var med på Skäggmanslagets LP "Pjål, gnäll och ämmel" (1970), som i allt övrigt var en genuin folkmusikskiva.

Det samarbetet gav rejäl inspiration till Ted Ström och de andra i Contact. "Hon kom över mon" (MNW LP 1970) är en svensk klassiker, med sina fina låtar i en verkligt egen stilbrygd. Det är pop med inslag av spelmansfioler, mollklanger och texter om landsbygdens avfolkning. Ett ganska "lätt", poppigt sound, men just i mötet med granskogarna blir det fina brytpunkter. Och framför allt, med välskrivna melodier av Ted Ström, Lorne De Wolfe och Ted Sterling.

I öppningen "Grannlåt" är just mötet mellan folkfioler och popkomp fulländat. Lorne De Wolfe sjunger om forna bygemenskap kontra nutida, själlösa stadsmiljöer. Lite patetiskt men näpet tidstypiskt. Hur annorlunda låter inte De Wolfe här, än när han 10 år senare skulle sjunga i 80-talistiskt storstadschica Hansson De Wolfe United.

Men vidare i detta album. "Fisken", med Cream-gitarr till töntpopkomp om miljöförstöringens helvete. "Nattens drottning" är en sång som stilmässigt låter väldigt mycket Procol Harum, medan "Vägen gick vindlade grå" mera tangerar Donovan. "Ogräset sprider sig på vallarna" är något annat. Kollektivt sjungen Gröna vågen-text till agitatoriskt stram visform.

I "Smultes vals" och "Minnen" slår bygdenostalgin över till pekoral. Titelsången "Hon kom över mon" är tungfotad, vemodig och vacker. Men även där blir travestitexten patetisk. Den dramatiska "Vargarnas natt" är spännande, med energiskt ylande fioler. "Samma vindar, samma dofter" är en mycket fin Ted Ström-sång där 30-talets depression ställs mot 70-talets arbetslöshet, till en betagande kabarémelodi.

Så avslutas skivan med "Jass", en Jan Johansson-doftande instrumental melodi som fulländar albumets stämning. Och det är det som är så bra med denna skiva. Den har starka melodier med variationer stilmässigt inom Contacts personliga, svenska proggrock. Texterna är väl mera att betraka som - tidstypiska. "Ogräset sprider sig på vallarna / Maskinerna glänser i hallarna".

Betyg: ****

MONICA ZETTERLUNDS BÄSTA!

Monica Zetterlund är högaktuell nu, tack vare filmen om henne, "Monica Z". Har ännu inte sett den, men vill se, och vill se Edda Magnasson som lovordats så. Vill se historien, trots att jag tror på Tom Alandhs kritik.

För jag är mycket intresserad av Monica Zetterlund. Har alltid beundrat henne. Kan hennes karriär och historia väl. Och dessutom var hon i centrum av ett mycket kreativt, svenskt 60-tal (alla jazzmusiker, Hasse & Tage, Povel osv).

Ur hennes rätt röriga och ojämna skivkatalog är denna en av hennes absolut bästa. "Monica / Monica" (Odeon LP 1971) tillsammans med Monica Dominique (orgel, piano, arrangemang). Med ypperliga musiker som Bernt Rosengren (tenorsax), Georg "Jojje" Wadenius (gitarr) och Gals & Pals (sångstämmor) m.fl.

Det är inte alls känt som album, och det är verkligen synd. Däremot är många av de tio låtarna kända och ofta förekommande på samlingar. "Trubbel" av Olle Adolphson till exempel. Hur mästerligt Monica går in i den märkliga berättelsen om bohemliv och svartsjuka. Med ett fint stråk-arrangemang som understryker textens detaljer.

Eller "I valet och kvalet", en dikt av Gustaf Fröding som tonsattes av Jan Johansson och blev en svårmodig blues på värmländska. Monica som störst! Eller hårdsvängiga "Du mitt liv", efter George Harrisons "My sweet Lord". Ångest över ett bortslösat liv, som mera ekar av trots och överlevnad.

Andra frukter av Monica Dominiques suveräna arrangemang och Monica Z:s sång som allra bäst är inledande "En man mer att glömma" och sobert softjazziga "Vad vet väl jag?", där Bernt Rosengren kommer in på stärkande tenorsaxsolo över en glidande stråkmatta och Dominiques svängiga elpiano.

Noteras bör också att Z tolkar Z. Ja, Monica Zetterlund sjunger faktiskt en jazzvals av Frank Zappa ("Toads of the short forest") till en nonsenstext full av svenska personnamn. Den är en bagatell på skivan. Men en rolig och färgstark bagatell (Monica garvar på slutet).

Albumet "Monica / Monica" finns faktiskt som helhet på CD. Då under kryptiska titeln "Diamanter", där det är sammanslaget med Monicas betydligt svagare album "Hej Man!" (1975). Synd att det inte lyfts fram mer än så, med vinylens originalomslag ovan. För bredvid "Sakta vi går genom stan"  (1962) och "Sweet Georgie Fame" (1967) är detta Monica Z:s allra bästa album någonsin.

Betyg: *****

FRED ÅKERSTRÖM SJUNGER (MERA) RUBEN NILSSON

Men åh, vilka pärlor Anders Burman fortsatte att producera på Metronome. Fred Åkerström gjorde sina visalbum. De två vännerna / ovännerna / rivalerna Cornelis och Fred hade sina likheter som artister och personligheter.

Men de hade också avgörande skillnader. Fred Åkerström hade ingenting alls av den blues och rock som Cornelis tangerade. Inte heller samba, jazz eller annat som fanns i Cornelis brygd. Fred var en vissångare, med extra stor känsla för poesin i texten.

Fred var också främst en ypperlig tolkare av andras verk, medan Cornelis primärt var sångskrivare själv (som ibland tolkade andra). Fred Åkerströms eget komponerande var litet, men som uttolkare var han enastående. Han sjöng Bellman, Stig Dagerman, Fritz Sjöström och Birger Sjöberg. Och så Ruben Nilson.

Visdiktaren Ruben Nilson, en Stockholmspoet som främst förknippas med Södermalm på 1930-talet, dog samma år som denna skivan kom ut, "Mera Ruben Nilsson" (Metronome LP 1971). Han var plåtslagaren som skrev visor och målade, men inte var med i gänget kring Evert Taube eller tidens Klara-bohemer (Nils Ferlin m.fl.).

Fred Åkerström gjorde jättemycket för att lyfta fram Ruben Nilson. Redan hans först LP hade varit "Fred Åkerström sjunger Ruben Nilson" (1963). Detta är den andra. Kjell Andersson gjorde de roliga arrangemangen. Det är blåskvintett, blåsare, någon fiol, lätt komp. Luftigt, finessrikt. Lyfter fram och ger färg åt sångerna.

Och Fred sjunger med bravur. "Den sanna sjömansvisan", "Adam och Eva", den svårmodiga "Sjukbesök", "Ungkarlsvisa" och - inte minst - "Balladen om Eken". Den mest underbara Stockholms-skildring av alla Stockholms-skildringar som finns. Att höra Fred sjunga den är LYCKA.

Ruben Nilsons visor är underfundiga, humoristiska, men ofta med en sorg och svartsyn i botten. Och så är det bibelpastischerna. "Mera Ruben Nilson" är en anspråkslös skiva. Men en av svenska musikhistoriens finaste. Den borde verkligen förtjäna betydligt mer klassikerstatus.

Betyg: *****

CORNELIS SJUNGER BELLMAN

Nu hade Cornelis Vreeswijk lämnat den kreativa miljön hos Anders Burman på skivmärket Metronome. Det var synd. Han hade fått ett bättre betalt kontrakt med Philips, ett storbolag med anonym profil. Cornelis kommande resa på Philips och andra märken skulle bli en berg- och dalbana.

Men det börjar bra. Första albumet på nya bolaget blir "Spring mot Ulla, spring! : Cornelis sjunger Bellman" (Philips LP 1971). En fantastiskt  charmig och livsbejakande skiva. Det var med denna jag upptäckte Bellman på allvar.

Men den är också kontroversiell. Cornelis tolkar epistlar av Carl Michael Bellman på ett synnerligen fritt och okonventionellt sätt. Arrangemangen är av ständigt flitige Björn J:son Lindh. De är sparsmakade, men  vistolkningarna bryter mot alla högtidliga konventioner i Bellman-tolkningar. Fick verkligen göra så här med Bellman?

Inledande "Till Mutter på Tuppen" är frejdigt svängig. "Till Ulla Winbladh, skriven vid ett ömt tillfälle" kompas av ett elpiano. I "Vår Ulla låg i sängen och sov" spelar Arne Domnérus jazzig altsax. I "Märk hur vår skugga" ("Till grälmakar Löfberg vid Dantobommen, diktad vid graven") bränner Kenny Håkanssons elgitarr smärtsamt i det långsamma tempot.

Tullo Gallis stråkkvartett med underbar värme i "Till Mor på Bruna Dörren" och "Ulla, min Ulla!". Och två spelmansfioler inramar "Solen glimmar". Cornelis sjunger dessa valda 13 epistlar slarvigt men kärleksfullt. Absolut inte respektlöst. Därför tycker jag så mycket om denna Bellman-skiva. Den spritter av liv. Både Cornelis och alla musikerna är på strålande humör.

Men det är klart - som Bellman-tolkare skulle Cornelis snart brädas fullständigt av rivalen Fred Åkerström. Fred har en helt annan trovärdighet, tyngd och autencitet som Bellman-mästare. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka om denna fjärderlätta, roliga Cornelis-skiva.

Betyg: ****

MERA SOLOPIANIO AV CHICK COREA

"Piano improvisations, vol. 2" (ECM LP 1971) gavs ut strax efter den första volymen. Den borde vara en rak fortsättning, och det är den förstås. Här finns samma briljanta, klara, väldisponerade pianospel av mäster Chick Corea.

Men tätheten är inte alls densamma. Visst är inledande "After Noon Song" en fin matchning av "Noon Song" på volym 1. Och visst finns här motsvarande personliga dedikationer: "Song for Lee Lee" och "Song for Thad", som alltså inte är sånger utan melodiösa pianostycken.

Fast skivorna heter "Piano improvisations" är det främst fråga om improvisationer över skrivna melodier. Chick Corea har ett fantastiskt sinne för melodier. Man kan jämföra med pianorivalen Keith Jarrett som ofta börjar helt nollställt och fantiserar iväg öppet och på längden (på gott eller ont).

Men Chick Corea har här lagt in några mera svårsmälta riskorn. Den väldiga "Departure from Planet Earth" är programmusik som frammanar bilden av ett väldigt rymdskepp. Bombastiskt och svindlande, men något enerverande. Flirtarna med avantgarde resulterar också i de kortare "Preparation 1-2", med förmodad hälsning till John Cage.

I motsats till första volymen, som helt byggde på eget material, gör han här även två tolkningar av andras jazzlåtar: "Trinkle, tinkle" av Thelonius Monk och "Masqualero" av Wayne Shorter. Allting lekande lätt, virtuost spelat av min favoritpianist. Men till den där öde ön nöjer jag mig med att ta med volym 1.  

Betyg: ***

EN SKIVA ATT TA MED PÅ EN ÖDE Ö

Det finns vissa skivor som är som tidlösa följeslagare genom livet. Miles Davis "Kind of Blue" är en sådan. En annan är "Piano improvisations, vol.1" (ECM LP 1971) med pianisten Chick Corea.

Jag kan säga det direkt: Chick Corea är min favoritpianist, ja kanske min favoritmusiker överhuvudtaget. Det finns en sådan klarhet, sådan lekfullhet (en virtuos som får det svåra att låta enkelt, jämför Mozart) och en sådan skönhet i hans spel.

Chick Corea var inte alls särskilt känd när han gjorde denna skivan. Han hade haft en del jazzgrupper under sent 60-tal, och då snarast dragit åt friform. Som många yngre i jazzsvängen i USA hade han spelat med Miles Davis, när han började koka ihop sina brygder av jazzrock, fusion.

Men här började Chick Corea på nytt. Han reste till Oslo och spelade in två volymer solo-piano och lite annan kammarjazz på det mycket speciella, nystartade skivmärket ECM. Tyske producenten Manfred Eicher hade i München skapat en egen estetik under mottot : "Endast tystnaden är vackrare". Norge fick en stark position på ECM, och den sparsmakat, natursköna cool-jazzen blev trots sin kompromisslöshet internationell succé och en slags jazzens högstatus.

Det var här, i Arne Bendiksens studio i Oslo, som amerikanen Chick Corea skapade magi. Det är vackra, flyhänta jazzmelodier med titlar som "Noon song", "Ballad for Anna", Song of the wind" och sviten "Where are you no?" i åtta tablåer. Musik för stora vita rum eller för konstgallerier. När det bitvis drar åt avantgarde är det lekfullt, utan pretentioner (jämför Jan Johansson).

Chick Corea skulle snart bli rival till den andre amerikanske pianofantomen i samma generation - Keith Jarrett. Jag föredrar definitivt Chick Coreas klarhet och stringens före Keith Jarretts långa, utsvävande, rätt egotrippade flygelseanser. Och snart skulle Chick Corea ge sig i kast med Brazil-jazz och elektrisk jazzrock (fusion). Men denna solopiano-volym är som en ren fjällbäck innan dess.

Betyg: *****

"SPOKEN POETRY" MED GIL SCOTT-HERON

Det här måste vara världens första rap-låt. Nej, kanske inte. Talad poesi till musik har alltid funnits (t.ex. Evert Taube, "Böckerna och muren"). Men inom afro-amerikansk "black music" måste Gil Scott-Heron vara en pionjär. Han förebådade hiphop.

"The revolution will not be televised" är en knockout som inleder skivan, "Pieces of a Man" (Flying Dutchman LP 1971). Gil Scott-Heron rappar med förtvivlan, ilska och energi den politiskt laddade texten. "Revolutionen kommer aldrig att bli TV-sänd".

Han rappar till en svängig soulrytm med jazzig flöjt. Det är äkta, levande musik, långt före scratchar och loopar och programmerade maskiner. "The revolution will not be televised" är en kanonlåt. Man sitter klistrad till Scott-Herons snabba, ordrika text och rebelliska kraft.

Resten av skivan är sånger. Fina sånger. Gil Scott-Herons soulmusik är jazzig, svängig, melodiös och luftig. Han sjunger med tydlig diktion och sången ligger långt frammixad över instrumenten. "Save the children", "Lady Day and John Coltrane" och "Home is where the hatred is" är några av titlarna. Hubert Laws på flöjt / sax och Ron Carter på kontrabas är några av de fina musikerna.

Det är snabba, snabbflygande sånger. Ända fram till avslutande "The prisoner", en ytterst långsam, hypnotisk ballad som griper tag i lyssnaren. Det är obegripligt att Gil Scott-Heron inte blev större och mer välkänd under sin aktiva tid, inte minst under det laddade, tidiga 1970-talet. Kanske var han redan då för politisk och för kontroversiell.

Betyg: ****

OSIBISA - AFRO-ROCK SOM BÄST

Redan samma år fick Osibisa ut sitt andra album, "Woyaya"    (MCA LP 1971). Det är mer profilerat. Samma virtuosa spel, samma egna musikstil med brygd av västafrikansk hi-life, karibiska rytmer, soul, jazz, fusion och rock.

Men låtmaterialet är starkare här. Bakom ännu ett gräsligt fult fantasy-omslag av Roger Dean uppenbarar sig en fantastisk musik. "Beautiful Seven" inleds med åska och skyfall i djungeln (ännu en afro-schablon, men låt gå). Saxofonisten Teddy Osei deklamerar en förkunnelse med lovsång till förfäderna. En rytmisk fest med vacker körsång och skarpa blåsare tar form.

"Spirits up above" är en fin jazzmelodi av Rashaan Roland Kirk som hos Osibisa får en storartad, kraftfull gestaltning. Åter samma själfulla mix av läsning, sång, körsång, jazziga blåsare och mycket driven polyrytmik. I "Survival" har baryton-saxofonisten / congas-virtuosen Loughty Lasisi Amao ett festligt vokalt solo ("mouth percussion").

Och av skivans sju nummer avslutas med det finaste, titelsången "Woyaya". En besjälad, vacker sångmelodi som får växa ut med flügelhorn, flöjt och rikligt slagverkande. En melodi som Art Garfunkel senare tog upp och gjorde en mjukare version av.

Man kan ha vissa invändningar. Att det våldsamma trycket i musiken och "vildheten" i utropen hos Osibisa eventuellt kan vara framlockad av västerländska producenter för att ge extra färg åt det "exotiska". Västafrikansk musik (och afrikansk musik överhuvudtaget) brukar snarare präglas av en väldig avspändhet.

Men det må vara hur det vill med det. "Woyaya" är en lysande skiva med livsbejakande, ytterst kompetent världsmusik. Osibisa (med medlemmar från västra Afrika resp Karibien, verksamma i London), fick en viss medvind senare i samband med att reggae slog igenom stort. Men de verkade länge i det fördolda, med många medlemsbyten och variationer.

Betyg: *****

OSIBISA - ROCK FRÅN VÄSTAFRIKA

I svallvågorna efter Santana och deras framgångar blev "latin-rock" en nisch. Någonstans där, i åren runt 1970, lanserades också "afro-rock". Det blev inget stort genombrott. Band som Osibisa, Assagai och Mandrill är väl bortglömda idag.

Rockscenen var vid denna tid vidöppen för influenser från alla möjliga musikgenrer. Men försöken med "afro-rock" var i backspegeln sett tudelad. Dels byggde den på en gammal fånig, västerländsk syn på "exotism" som något lockande. Man betonade gärna de här gruppernas "vildhet".

Men dels var den ju ändå trots allt ett försök att lyfta fram (framför allt) västafrikansk hilife-musik. Ambitioner som långt senare skulle kallas för "world-music" (eller "världsmusik") och fulländas av artister som Youssou N'Dour, Mory Kante och Angelique Kidjo.

Osibisa var en afro-karibisk musikgrupp baserad i London. Medlemmar som Teddy Osei (sax, flöjt), Mac Tontoh (trumpet), Sol Amarfio (trummor) och Loughty Lasisi Amao (sax, congas) kom från Ghana och Nigeria, medan rytmsektionen kom från Västindien (Trinidad, Tobago och Grenada). Alla var de invandrare i England.

Osibisas mångfacetterade musik var sensationellt bra. De var ytterst drivna musiker (alla var, förutom virtuoser på sina huvud-instrument, dessutom bra slagverkare och sångare). Den afro-jazzrock de presenterar på debutalbumet "Osibisa" (MCA LP 1971) är komplex, rytmisk, raffinerad. Med djupa saxar (Amaos baryton!),  sprittande av liv och med ett hårt tryck.

Omslaget är mindre kul. Brittiske konvolutdesignern Roger Dean gjorde vid denna tid gräsliga, grälla science fiction-omslag åt bl.a. Yes och Uriah Heep - och åt Osibisa. De där fåniga flygande elefanterna blev någon "exotisk" logotyp de fick dras med första åren.

Betyg: ***



 HOPPLÖST GLÖMDA - EKSEPTIONS "KLASSIKER"

Historien har verkligen varit grym mot holländska Ekseption. En nu helt bortglömd popgrupp. De blev omåttligt populära en kort tid runt 1970-71 med sina uppoppade versioner av Beethovens femma, Bach etc.

Sedan blev de förbikörda av andra, betydligt tyngre, tuffare symfoni-rockband (Emerson, Lake & Palmer, Yes, Genesis). Och sedan blev hela denna symfonirock i sin tur grymt överkörd och utfryst av punken och nya vågen.

Längst i botten hamnade Ekseption i en glömd hörna. I den mån någon kom ihåg dem fick de bara ett löjligt skimmer över sig. "Klassisk musik omgjord till skvalpop", ungefär. Vem var längre intresserad av något sådant?

Ekseption anklagades redan på sin tid för att vara ytliga. Och javisst, de var ytliga. De tog populära klassiska verk, lade på sina pop-instrument utanpå (mycket hammondorgel och blås), och drog ofta iväg i ett snabbt tempo. Tog ett huvudtema men skippade de symfonisk utvikningarna i originalen.

Jag hade inga som helst förväntningar på den här musiken. Tycker därför det är rätt kul och inte helt tokigt (men anakronistiskt) att nu få höra deras "klassiker" (tvetydigt) samlade på "Ekseptional Classics" (Philips saml.-LP 1975). För det är just när Rick van der Linden (orgel) och de andra tolkar kända klassiker man vill höra. Deras egna låtar var mest obetydliga mellanspel.

Så här samlas då "The Fifth" av Beethoven (1969), "Peace Planet" = Badinerie av Bach (1970), "Rondo à la Turca" av Mozart (1972), "Air" av Bach (1969), "Rhapsody in Blue" av Gershwin (1969) och "Sabre Dance" av Khatchaturian (1969) med mera. Ett allmänt hållet men ändå kunnit urval av främst barock och klassicism. Och Rick van der Linden var utbildad konsertpianist.

Då, runt 1971, fick Ekseption mig och många andra ungdomar att börja upptäcka klassisk musik. Det är jag tacksam för nu. Kanhända en töntig väg in. Men jämför med idag när en stor del av skolbarn växer upp utan att ens ha hört talas om Haydn eller Grieg, och när skolans resurser för humaniora försummas å det grövsta. Om Ekseption var bra eller kassa kan man tvista. Men de har ändå en liten, liten plats i min egen musikhistoria.

Betyg: ***

SYNTAR PÅ EN UTSTÄLLNING

Så här var historien. 1874 komponerade ryske Modest Musorgskij sviten "Tavlor på en utställning" för piano. 1922 gjorde Maurice Ravel ett briljant orkester-arrangemang. Det är den dräkt sviten oftast förknippas med (även andra, som Leopold Stokowski, har orkesterat den).

Runt år 1970 var stora delar av rockmusiken sugen på att möta klassisk musik. Procol Harum hade antytt Bach. Ekseption hade poppat upp Beethovens femma. Deep Purple och svenska Solar Plexus hade haft möten med symfoniorkester.

Brittiska supertrion Emerson, Lake & Palmer gav sig på Musorgskijs "Tavlor på en utställning" på detta livealbum från Newcastle, "Pictures at an Exhibition" (Island live-LP 1971). Emerson, Lake & Palmer ville visa den klassiska musikens temperament. Och Keith Emerson ville uppenbarligen bli en syntens Jimi Hendrix.

Jag såg live-spelningen på TV när det begav sig, och förundrades över de stora Moog synthesizers som låg uppstaplade ovanpå två Hammondorglar som Keith Emerson gick lös på. "Moog" var något mycket modernt, futuristiskt. De såg ut som telegrafstationer. Idag ser samma bilder näpet tidsbundna ut. Syntar (eller datorer) stora som hus är stenålder i vår tid av mikroelektronik.

Jag imponerades av Emerson, Lake & Palmer och deras vildsinta "progressive rock" under en kort period 1971. Men snart fick jag spader på dem. Vad höll de på med? Varför for Keith Emerson, klädd i silverlamé, runt och välte omkull en Hammond, eller drog en minisynt i häcken? Jönseri, Hendrix-komplex och överdrifter.

Många år senare hörde jag skivan igen och lade märke till hur musikaliska de faktiskt var. Hur olika temata från Musorgskijs svit (som jag var väl bekant med) dök upp och varierades i olika delar. Hur "Det gamla slottet" hörs i "Blues variations" osv. För Emerson, Lake & Palmer förhöll sig fritt till Musorgskijs musik. Valde ut vissa "Tavlor" och lade till improvisationer. Men de behärskade sviten från 1874 till fullo.

Idag är "progressive rock" (eller "symfonirock") inte fullt så tabu som den var för 25 år sedan. Då var den totalt utmobbad av rockkritikerna. Jag lyssnar gärna till "Pictures at an exhibition". Stilmässigt väligt tidbunden tidigt 1970-tal. Men ändå med en musikalisk kompetens som inte går att slå på fingrarna. En svaghet är dock basisten Greg Lakes tunna sångröst.

Betyg: ***


PINK FLOYDS EKON ÖVER OCEANERNA

Pink Floyd gjorde ännu ett storartat album, "Meddle" (Harvest LP 1971), efter det unika mästerverket "Atom Heart Mother", det med en ko på omslaget, som kom 1970.

Pink Floyd höll på att långsamt arbeta sig fram i sin egen, speciella stil och till en stor publik. Men det här var ännu innan megasuccén "The Dark Side of the Moon". De verkade inom någon slags post-psykedeliskt fält av stort upplagd musik, ljud, mystik och skönhet. Ett musikaliskt progressivt band i den brittiska artrock-vågen vid denna tid, med inslag av science fiction.

"Meddle", med ett öra (!?) på omslaget, är inte lika bra som mästerverket "Atom Heart Mother", men ändå gott nog. Och ett prov på den spännande utveckling den märkliga gruppen befan sig i. Upplägget liknar det på "Atom Heart Mother", en LP-sida med kortare, lågmälda sånger plus en LP-sida med en lång, majestätisk svit. Men i motsats till "Atom" är här inga extramusiker eller körer. Istället finns här inslag av elektronisk musik.

"Meddle" öppnar med en taggig crescendo-uvertyr, men de lugna, sömnigt vackra sångerna som följer visar hur nära folkrock Pink Floyd stod vid denna tid. Till exempel Richard Wrights enkla piano i "St Tropez". Och lustig är den sjungande hunden i "Seamus".

Men det som väger tyngst på "Meddle" är sviten "Echoes" som upptar hela LP-sida 2. En drömsk, närmast hallucinatorisk musik som börjar med en vacker sångmelodi om albatrossens flygande över oceanen. Fortsätter med ett köttigt jam, och övergår i ett elektroniskt ljudparti med spökliga ekon av sjöfåglarnas skri genom rymderna. Det är musik nära vad Ralph Lundsten höll på med vid samma tid. Så åter till den vackra sångmelodin och slut.

Det är en fascinerande panorama-musik, strukturellt lik sviten "Atom Heart Mother". "Echoes" var också det verk Pink Floyd framförde i surrealistiska musikfilmen "Pink Floyd at Pompeji" (1974), där de framförde sitt epos invid de antika ruinerna, till inklippta bilder av olika meteorologiska och astonomiska fenomen. Ett typiskt tilltag för gruppens konstnärliga gestaltning.

Betyg: ****

BLOOD, SWEAT & TEARS - 4 

Den börjar överraskande tungt. David Clayton-Thomas spelar en fet kompgitarr och drar igång med att sjunga "Go down gamblin'". Den tuffaste låt Blood, Sweat & Tears någonsin gjorde. De täta blåsarna med nye Dave Bargeron på bastrombon prickar in riffen effektivt.

Det är en mäktig öppning. Sedan faller det. Resten av skivan visar sig ha svagare låtmaterial än de tre första albumen har skämt bort oss med. Hela skivan "B, S & T 4" (CBS LP 1971) ger ett något blekt intryckt. Det hjälps inte upp av det tradiga omslaget.

Medan debutalbumet "Child is father to the man" (1968, med Al Kooper) var en skiva för sig, följde albumen 2, 3 och 4 en enhetlig linje med David Clayton-Thomas vid sångmicken, en enhetlig spelstil och samma niomannasättning (utom alltså Bargeron som tillkom här). Men detta blev sista albumet med den klassiska sättningen. Ett så stort band, med säkert många viljor, blev för svårt att hålla ihop. Är det därför medlemmarna ser så sura ut på omslagets baksida?

Men visst finns här höjdpunkter. "Lisa, listen to me" är en söt jazzpoplåt med Fred Lipsius på altsax. Steve Katz gör ännu en sådan där stolt, meditativ ballad i vackra "Valentine's day". "Redemption" är ansats till ett jazzrock-jam som man kunde hoppats att de satsat mer på. För där hade de en potential.

Men detta blev sista sucken. Blood, Sweat & Tears skulle snart reorganiseras totalt, med ny sångare och med vår svenske Georg Wadenius på gitarr. Men de skulle fortsättningsvis lida av bristande kontinuitet i bemanningen.

Betyg; ***     

SCENKONSTNÄREN DAVID BOWIE

David Bowie hade varit aktiv inom rockmusiken under hela det brittiska 1960-talet. Men först nu började det lossna, och då lossnade det ordentligt. Men det skedde stegvis.

"Hunky Dory" (RCA LP 1971) var definitivt ett steg på vägen. Här visar han prov på stort konstnärsskap som låtskrivare och sångare. Dessutom som aktör. Det var den dimensionen han bidrog starkt till att tillföra rocken. Han hade studerat pantomim och sångerna var upplagda som för att framföras på en musikal-scen.

"Sminkrock" eller "Glamrock" blev begrepp nu. Det är fåniga termer eftersom de inte säger något om hur musiken låter, utan bara pekar på det yttre. Bowie, Elton John, Slade, Kiss och andra "glamrockare" lät helt olika.

Sångskrivaren David Bowie förvaltade och utvecklade arven från både The Beatles, The Rolling Stones, Velvet Underground och många andra. Liksom Beatles gjorde han (gör han) musik som har omedelbara hitpotenser och avancerade strukturer samtidigt. Hans skickliga sångteknik är också speciell. En "aktör" som kan sjunga ut, låta förtvivlad eller helt iskall. Som på "Hunky Dory" sjunger i ljust, starkt röstläge, men bara några år senare (på t.ex. "Low") sjunker till en fyllig basbaryton.

"Hunky Dory" innehåller fantastiska sånger, som inledande "Changes" (en programförklaring från ständige kameleonten Bowie?), följd av "Oh you pretty things", den subtila "Eight line poem". Och så, den stora hitlåten, "Life on Mars?" Med frågetecken efter. En underbar melodi och en klockren, välkänd klassiker. Upplagd med stråkar och allt, som tänkt för ett sceniskt framförande.

Bland de finessrika, välgjorda sångerna här finns också den ovanliga "Andy Warhol". En experimentell melodi på akustiska gitarrer. Dessutom en hyllning till en annan förebild, "Song for Bob Dylan". På hela "Hunky Dory" spelar Rick Wakeman piano (från symfonirock-gruppen Yes) och Mick Ronson gitarr. Ronson var Bowies trogne medmusiker under dessa betydelsefulla år. "Hunky Dory" är en stark skiva (inklusive det stilistiskt poserade omslaget). Jag håller den mycket högre än "Ziggy Stardust", som skulle komma året efter.

Betyg: ****

BEACH BOYS SURFAR UPP PÅ LAND

Nu är det 1971 och vi kan redan tala om "sena" The Beach Boys, efter deras blomstrande storhetstid på 1960-talet. Den inföll jämsides med The Beatles.

1971 var The Beach Boys ett splittrat, trasigt, drogskadat band, som så många andra i branschen. Geniet Brian Wilson drogs med psykiska problem och medverkade bara från och till. Bandet hade länge varit kluvet mellan den poppiga, hitlåt-inriktade sidan (som sångaren Mike Love stod för) och Brians mera utopiska musikidéer.

Då kommer den här skivan, som är helt underbar. "Surf's Up" (Brother Records / Stateside LP 1971) är på många sätt ett återförenande mellan dessa båda yin och yang-sidor. Det speciella här är att alla medlemmarna bidrar med egna låtar.

Det som präglar albumet är också ett stort miljö-engagemang. De tidigare så totalt opolitiska  Beach  Boys drogs med av tidsandans oroliga, upproriska vindar och började sjunga om havs- och luft-föroreningar, döda träd och studentkravaller.

Öppningen"Don' go near the water" av Al Jardine är en finstämd sång, om den förgiftade ocean de tidigare svärmat för. "Disney girls 1957" är Bruce Johnstons superromantiska ballad. Överraskar gör Mike Love när han dundrar in med "Student demonstration time". Så där har vi aldrig hört The Beach Boys. Tung stenkrossrock med tjutande polissirener (Brians syntar). En fräck låt som sticker ut.  Melodin är rakt av The Coasters "Riot in cell-block no 9". Den som Nationalteatern gjorde som "Stena Olssons kompani".

Broder Carl Wilson firar triumfer i den surrealistiska "Feel flows", medan Brian själv gör drömska, svårmodiga sånger som "'Til I die" och avslutande "Surf's up". Konstfulla arrangemang med valthorn och klockspel. Hela ljudbilden på albumet är speciell, med stämsången, wahwah-gitarrer och Brians Moog syntesizer som bubblar i botten. Musik med ett sårat, vackert vemod och dundersköna harmonier. Och med "Student demonstration time" som ett trotsig kontrast.

Betyg: ****

IMAGINE - JOHN LENNONS CREDO

Titelsången "Imagine" var för mig länge så förknippad med sorgen efter mordet på John Lennon 1980 att jag knappt orkade höra den. Så ödsligt vacker med ackorden från den vita flygeln. Så naivt klarsynt in sin utopi om en bättre värld.

Det blev en alltför grym ironi efter vansinnesskotten vid Dakota Building. Där kunde man med rätta tala om att drömmen var över. Därför stod skivan i många år ospelad hos mig. Det gjorde att jag nästan glömde bort hur bra den är.

"Imagine" (Apple LP 1971) är lika naket utlämnande, lika starkt personlig och har samma orubbliga sanningspatos som föregångaren "John Lennon / Plastic Ono Band" (1970, den med trädet).  Men det finns också en avgörande skillnad. När "Plastic Ono Band" (med trädet) var en tung, ganska krävande skiva är istället "Imagine" en mycket lättillgänglig skiva. Omöjlig att inte tycka om.

De två förstärker varandra och är John Lennons i särklass bästa och viktigaste skivor, i hans sparsamma och minst sagt ojämna solo-diskografi. Efter titelsången "Imagine", som kan få den mest förhärdade rocklyssnare att smälta, följer "Cripple inside". En country-låt med "glad" melodi men rent skoningslös text. I "Jealous guy" kryper han till korset och bekänner sin beryktade svartsjuka. En smärtsamt vacker ballad med en helt annan kvinnosyn än han hade i t.ex. Beatles "Run for your life", 1965.

I monotona "I don't wanna be a soldier" är det pacifisten Lennon som står upp. "Gimme some truth" är en makalöst vass rocklåt, där John gör upp med alla hycklare och medlöpare. George Harrison spelar en ilsket gitarrsolo som förstärker budskapet. "How do you sleep?" är en kontroversiell sång, en helt besinningslös hatlåt mot Paul McCartney. Var det Lennons svartsjuka som gav upphov till detta rent sjukliga Paul-hat vid denna tid? Men musikaliskt är den laddad.

"How?" är en av världens vackraste låtar. Ett mellanspel på skivan, men med samma illusionslösa frågor och samma balanserade stråkar som i "Imagine"-sången. Så slutar skivan med en sprittande förälskad kärlekshyllning till Yoko. Phil Spector producerade detta album, liksom det förra (med trädet..)

Betyg: *****

ETT BRUMMANDE LUFTSKEPP

Jag gillade aldrig Led Zeppelin när det begav sig. Tyckte de lät som ett onyanserat, manglande monstrum. Jag kan t.o.m. säga att Led Zeppelins "Whole lotta love" (1969) var en av orsakerna till att jag tröttnade på rockmusiken och började söka mig andra vägar.

Det skulle dröja en 20 år innan jag började upptäcka dem. Alltså någonstans i höjd med denna samling, "Remasters"   (Atlantic saml.-2CD 1990).

Och då var det inte "Whole lotta love" jag tände på (den har jag aldrig gillat). Inte den hårdrock som jag aldrig gillat varken då eller nu. Stenhårda fuzzgitarr-riff, ylande vrålsång och manliga testosteron-schabloner.

Utan det var det där andra. Motbilderna. Det som avslöjade att Jimmy Page var en fantastisk gitarrist, att gruppens musik kunde rymma en dunkel mystik, och att hårdrocken var en standard att utmana och spela mot. Led Zep var en mångfacetterad rockgrupp, men med en osedvanlig kraft.

Så är t.ex. "Baby, I'm gonna leave you" (1969) från första LP:n en ballad av stort allvar och dynamisk styrka. Robert Plant trevar sig fram mot ett opera-liknande slut, och musiken går från Pages klangrika akustiska, till explosiv urladdning elektriskt. Just det där dramatiska växandet är Led Zeppelins storhet.

"Since I've been loving you" (1970) från tredje LP:n, är en laddad, böljande blues med basisten John Paul Jones på underbar hammondorgel under Plants smärtfyllda röst. Och naturligtvis älskar jag "Stairway to heaven" (1971) från fjärde LP:n. Ett avgjort mästerverk. En rockens "Bolero", med sin kraftstegring från spröda blockflöjter (förmodligen mellotron). Växandet igen, med Pages briljanta gitarrsolo, mot en obändig kulmen. Ett av musikvärldens mäktigaste crescendon.

Det är ingen slump att jag tycker bäst om "Houses of the Holy" (1973) av deras ordinarie album. Den platta där de lämnar heavy metal-formen och glider in mot symfonirock. Men jag kan också gilla en låt som den poppiga "All my love" (1979) från sista albumet "In through the outdoor".

Däremellan finns alltså mycket som jag är mindre förtjust i. Tunggung, trummisen John Bonhams råstyrka och när Robert Plant låter som en mistlur. Men helheten är bra, och hur som helst är denna antologi en utmärkt sammanfattning av en trots allt mycket intressant, inflytelserik grupp och deras ganska korta karriär.

Betyg: ***

STONES SPRETIGA FINGRAR

Ett av The Rolling Stones  bästa album, kanske det allra bästa. "Sticky Fingers" (Rolling Stones Records LP 1971) var deras första på egen bolag, och det första där nye gitarristen Mick Taylor fick visa framfötterna.

Det är också ett album där Stones vågar sträcka ut på sig lite mer, inte minst i låten "Can't you hear me knockin'?"  Men allt börjar med "Brown sugar", en stökig, brötig, drivande rocklåt av den sort som Stones kan göra i sömnen. Naturligtvis blev den en hitlåt, men knappast skivans intressantaste.

Men redan i spår 2 händer något. "Sway" är en tung rockblues som Mick Jagger sjunger gudalikt. Det är här Mick Taylor får svälla ut i ett underbart gitarrsolo, av ett slag man sällan hör hos Stones. Så följer skivans höjdpunkt. Den känsliga, längtansfulla balladen "Wild horses". Den vackraste sång som Stones någonsin gjort. Keith Richards (tror jag) spelar fin, akustisk gitarr.

"Can't you hear me knockin'?" nämnde jag. Börjar som hårdrock (liksom "Sway" var påverkad av tidens hårdrock). Men övergår i något annat. En expanderande rocksamba där Bobby Keys tenorsax får blomma ut på längden. Skivans överraskning!

Andra LP-sidan inleds med snabba "Bitch". En stentuff, elak rocklåt i raketfart. Förstärks med fräcka blåsriff. Bland albumets tio spår kan också nämnas smärtsamma "Sister Morphine", med Ry Cooder på känslig slideguitar. Och snabba, raka country-melodin "Dead flowers".

Droger och död präglar texterna på detta mörka album. Stones-medlemmarna levde riktigt farligt vid denna tid och vältrade sig i alla vidriga rockstjärnemyter som finns. Men kraften i spelet och sångernas styrka placerar lätt "Sticky fingers" som given rockklassiker. Skivomslaget är också en klassiker i sig. Den berömda gylfen. Ett konstverk signerat av Andy Warhol.

Betyg: *****

SOULKLASSIKER OM VÄRLDENS TILLSTÅND

Den har klassats som en av världens bästa skivor, och det är helt sant. "What's going on?" (Tamla Motown LP 1971) med Marvin Gaye är en klassiker i alla bemärkelser.

Det är med en känsla av sorg och smärta Marvin Gaye betraktar världens tillstånd. Och det var ingen rolig syn 1971: Vietnam-kriget, svält, motsättningar, polisbrutalitet, barn som for illa. Är det annorlunda nu? Nej, utvecklingen har inte gått framåt. Därför är "What's going on?" en så universell, tidlös, gripande, och samtidigt - så vacker musik.

Marvin Gaye hade tröttnat på toppstyrningen och hierarkin inom Tamla Motown-koncernen och krävde frihet att göra musik efter egna idéer. Den yngre Stevie Wonder gjorde samma revolt inom Tamla vid samma tid och inledde en enormt kreativ utveckling.

Låtarna på "What's going on?" linkas ihop till en lång svit på ett mycket konstfullt sätt. Marvin Gaye sjunger underbart bra, han var en av historiens bästa och känsligaste soulsångare, med sin ljusa tenor. Arrangemangen är så behagligt flytande. Ett soulkomp med congas och sopransax, en väl balanserad stråksektion och en liten kör. Musiken andas balans, harmoni och skönhet. Att omständigheterna under inspelningen lär ha varit kaotiska märks inte alls.

Öppningssången "What's going on?" följs av "What's happening, brother?" och den innerliga svit-delarna "Flying high" och "Save the children". Som den soulmästare han är ser Gaye till att det svänger hela tiden. Det är ingen skillnad på dansvänliga "Inner city blues", sensualismen, värmen och det politiska innehållet.

"What's going on?" med Marvin Gaye är en sådan där skiva att ta med på en öde ö. Betyget är det ingen tvekan om.

Betyg: *****

BÄSTA REVYN I LITET FORMAT

Efter storslagna, något pretentiösa "Spader Madame" på Oscars, gjorde Hasse & Tage tvärtom,  satte upp en liten revy i minimalt format. Och "88-öresrevyn från Skeppet" (Svenska Ljud live-lp 1970) med trion Hans Alfredson, Tage Danielsson och Gunnar Svensson (pianist) blev den allra bästa revyn de gjorde någonsin.

De hade jobbat med kontraster. Förrförra revyn "Lådan" på Berns byggde också på enkelhet, medan de två kommande 70-talsrevyerna skulle bli stora, rejäla satsningar.

Namnet "88-öresrevyn" lär komma av att varje nummer skulle kosta 88 öre om man slog ut biljett-priset. Och ALLA nummer i denna lilla revy har blivit klassiker. Precis varenda ett. Både sångnumren och sketcherna. Slå det den som kan!

Vi har alla hört Hasse skryta och överträffa Tage i "På jobbet"; "i Brasilien, DÄR finns det KAFFE!" och om "Råååger Mååår". Eller Hasses dråpligt smarta affärsplaner i "På banken". Och Tages bortskämda stadsbo i skärgården mot enkle fiskargubben Hasse i "På landet". Eller när Hasse i olika roller söker jobb "På personalbyrån".

Bland sångerna finns två som är i absolut toppklass, med sina underliggande djupa allvar. Om åldersfascism i "Stetson hatt". "Och om man säjer Får jag lov? till någon dam, får man tillbaks ett hånfullt flin. / Fast man tagit på sin bästa finkostym av gabardin". Den andra är "Öl", med dystra tankar om hur det ska gå för "Barna, som växer upp och står i", i denna oroliga värld.

Det finns många fler nummer. Alla med korta, kärnfulla titlar. Pianisten Gunnar Svensson sjunger solo i "Champagne", medan duetten "Pumpa pumpa" gisslar befolkningsfrågan på ett småfräckt sätt, med största värme.

Restaurang Skeppet låg på den tiden i Värtahamnen, Stockholm. Lokalen var uppdelad i en lite finare del och en enklare del. Hasse uppträdde i enkel kavaj och Tage i smoking, för att matcha detta, vilket de också driver med revyn igenom. "88-öresrevyn" är dessutom den av deras revyer som fungerar bäst på skiva, utan det visuella.

Betyg: *****

SVENSK FOLKMUSIK MED SKÄGGMANSLAGET

Ovanligt för mig med en hel skiva med folkmusik, genuin folkmusik (med ett undantag). Men jag får att det som lockade mig till denna en gång för länge sedan var folkrock-fusionen "Gråtlåten" som bryter av i slutet. Den är var och är helt magisk.

Det här handlar alltså om Skäggmanslaget, en spelmanstrio från Delsbo, Hälsingland. Och deras första album, med kryptiskt dialektala titeln "Pjål, Gnäll och Ämmel" (Sonet LP 1970).

Det är sällsamt att höra trion spela dessa uråldriga spelmans-låtar av legender som Pekkos Per, Hultkläppen, Hjort Anders (Olsson) och Thore Härdelin d.ä. Det kan nämnas att den äldste av dessa, Pekkos Per, var född 1808 (!) i Dalarna.

Och riksspelmannen Härdelin d.ä. var farfar till en i Skäggmanslaget, Thore Härdelin (d.y.). De andra två var Wilhelm Grindsäter och Petter Logård. Denna folkmusik-LP varieras i sättningen. På några låtar tillkommer  folkmusikern Kjell Westling (multi-instrumentalisten som också var med i Arbete & Fritid och Blå Tåget). Andra låtar är solon av de tre i Skäggmanslaget. Och på två spår sjunger istället Marie Selander solo, bl.a. "Siljasången".

En annan rolig variation i polskorna är just "Pekkos Pers Storpolska", där spelarna plötsligt ersätter fiolerna med mustigt, oborstat trallande (ordlös sång). Det låter komiskt och vildvuxet galet. Men höjdpunkten, det man trots allt väntar på, är sista spåren - "Gråtlåten, polska efter Hjort Anders Olsson".

Här dönar popgruppen Contact in. Tillsammans med Skäggmanslaget målar de upp en spännande, gränsöverskridande hybrid. Fiolerna svävar av övertoner på en bädd av orgel, elgitarr, elbas och trummor. Och över allt flyger Björn Holmstens sköna altsax. Kanske en musik som känns främmande för många idag. Jag ryser ännu av välbehag när jag hör den.

Betyg: **** 

EN MÄRKLIG, SVENSK SKIVA

När progressiva, svenska skivbolaget MNW startade utlästes det Music NetWork och distribuerades av CBS. Ännu var det några steg kvar innan det typiska musikrörelse-bolaget fann sin form.

En av de första skivorna var "Nobody wants to be  sixteen"    (MNW LP 1970) med Contact. Alla sånger var på engelska. Det var ju ännu standard i svensk pop fram tills nyligen, när Pugh Rogefeldt hade gett ut sin "Ja, dä ä dä".

Denna Contacts debut-LP var dock tänkt att lanseras internationellt, men så blev det inte. "Nobody wants to be sixteen" passerade lika spårlöst förbi här hemma och blev snart bortglömd. Men gruppen Contact skulle snart få en annan inriktning. De träffade spelmanstrion Skäggmanslaget och spelade in "Gråtlåten". Den öppnade för LP:n "Hon kom över mon", en svensk klassiker. Contact blev ett kortlivat signum för svensk folkrock, med sin blandning av pop, proggrock och svensk folkmusik.

Men folkrocken på "Nobody wants to be sixteen" har inget svenskt drag. Det är snarare Americana. Troligtvis inspirerad av Neil Young, Crosby, Stills & Nash, The Band och andra. Medlemmarna Ted Ström, Ted Sterling, Björn Holmsten osv. höll till på Konstfack. En av melodierna (här instrumental) skulle återkomma som "Samma vindar, samma dofter". Men i allt övrigt är detta album och "Hon kom över mon" två helt olika kapitel.

Det lustiga är att denna svårbestämda, bortglömda skiva egentligen stilmässigt skulle kunna vara gjord idag. Som en nutida independent-vinyl av 25-åringar med helskägg, glasögon och retro-kärlek. Såld i chica finsmakar-butiker bland alternativa tjejer och killar på Söder i Stockholm.

Men det räcker ändå inte. Contacts debutskiva från 1970 har ansatser till något intressant. Men låtmaterialet är för tunt och låtarna dras ut och blir för monotona.

Betyg: **