BEACH BOYS SURFAR UPP PÅ LAND

Nu är det 1971 och vi kan redan tala om "sena" The Beach Boys, efter deras blomstrande storhetstid på 1960-talet. Den inföll jämsides med The Beatles.

1971 var The Beach Boys ett splittrat, trasigt, drogskadat band, som så många andra i branschen. Geniet Brian Wilson drogs med psykiska problem och medverkade bara från och till. Bandet hade länge varit kluvet mellan den poppiga, hitlåt-inriktade sidan (som sångaren Mike Love stod för) och Brians mera utopiska musikidéer.

Då kommer den här skivan, som är helt underbar. "Surf's Up" (Brother Records / Stateside LP 1971) är på många sätt ett återförenande mellan dessa båda yin och yang-sidor. Det speciella här är att alla medlemmarna bidrar med egna låtar.

Det som präglar albumet är också ett stort miljö-engagemang. De tidigare så totalt opolitiska  Beach  Boys drogs med av tidsandans oroliga, upproriska vindar och började sjunga om havs- och luft-föroreningar, döda träd och studentkravaller.

Öppningen"Don' go near the water" av Al Jardine är en finstämd sång, om den förgiftade ocean de tidigare svärmat för. "Disney girls 1957" är Bruce Johnstons superromantiska ballad. Överraskar gör Mike Love när han dundrar in med "Student demonstration time". Så där har vi aldrig hört The Beach Boys. Tung stenkrossrock med tjutande polissirener (Brians syntar). En fräck låt som sticker ut.  Melodin är rakt av The Coasters "Riot in cell-block no 9". Den som Nationalteatern gjorde som "Stena Olssons kompani".

Broder Carl Wilson firar triumfer i den surrealistiska "Feel flows", medan Brian själv gör drömska, svårmodiga sånger som "'Til I die" och avslutande "Surf's up". Konstfulla arrangemang med valthorn och klockspel. Hela ljudbilden på albumet är speciell, med stämsången, wahwah-gitarrer och Brians Moog syntesizer som bubblar i botten. Musik med ett sårat, vackert vemod och dundersköna harmonier. Och med "Student demonstration time" som ett trotsig kontrast.

Betyg: ****