EN MÄRKLIG, SVENSK SKIVA

När progressiva, svenska skivbolaget MNW startade utlästes det Music NetWork och distribuerades av CBS. Ännu var det några steg kvar innan det typiska musikrörelse-bolaget fann sin form.

En av de första skivorna var "Nobody wants to be  sixteen"    (MNW LP 1970) med Contact. Alla sånger var på engelska. Det var ju ännu standard i svensk pop fram tills nyligen, när Pugh Rogefeldt hade gett ut sin "Ja, dä ä dä".

Denna Contacts debut-LP var dock tänkt att lanseras internationellt, men så blev det inte. "Nobody wants to be sixteen" passerade lika spårlöst förbi här hemma och blev snart bortglömd. Men gruppen Contact skulle snart få en annan inriktning. De träffade spelmanstrion Skäggmanslaget och spelade in "Gråtlåten". Den öppnade för LP:n "Hon kom över mon", en svensk klassiker. Contact blev ett kortlivat signum för svensk folkrock, med sin blandning av pop, proggrock och svensk folkmusik.

Men folkrocken på "Nobody wants to be sixteen" har inget svenskt drag. Det är snarare Americana. Troligtvis inspirerad av Neil Young, Crosby, Stills & Nash, The Band och andra. Medlemmarna Ted Ström, Ted Sterling, Björn Holmsten osv. höll till på Konstfack. En av melodierna (här instrumental) skulle återkomma som "Samma vindar, samma dofter". Men i allt övrigt är detta album och "Hon kom över mon" två helt olika kapitel.

Det lustiga är att denna svårbestämda, bortglömda skiva egentligen stilmässigt skulle kunna vara gjord idag. Som en nutida independent-vinyl av 25-åringar med helskägg, glasögon och retro-kärlek. Såld i chica finsmakar-butiker bland alternativa tjejer och killar på Söder i Stockholm.

Men det räcker ändå inte. Contacts debutskiva från 1970 har ansatser till något intressant. Men låtmaterialet är för tunt och låtarna dras ut och blir för monotona.

Betyg: **