CORNELIS SJUNGER BELLMAN

Nu hade Cornelis Vreeswijk lämnat den kreativa miljön hos Anders Burman på skivmärket Metronome. Det var synd. Han hade fått ett bättre betalt kontrakt med Philips, ett storbolag med anonym profil. Cornelis kommande resa på Philips och andra märken skulle bli en berg- och dalbana.

Men det börjar bra. Första albumet på nya bolaget blir "Spring mot Ulla, spring! : Cornelis sjunger Bellman" (Philips LP 1971). En fantastiskt  charmig och livsbejakande skiva. Det var med denna jag upptäckte Bellman på allvar.

Men den är också kontroversiell. Cornelis tolkar epistlar av Carl Michael Bellman på ett synnerligen fritt och okonventionellt sätt. Arrangemangen är av ständigt flitige Björn J:son Lindh. De är sparsmakade, men  vistolkningarna bryter mot alla högtidliga konventioner i Bellman-tolkningar. Fick verkligen göra så här med Bellman?

Inledande "Till Mutter på Tuppen" är frejdigt svängig. "Till Ulla Winbladh, skriven vid ett ömt tillfälle" kompas av ett elpiano. I "Vår Ulla låg i sängen och sov" spelar Arne Domnérus jazzig altsax. I "Märk hur vår skugga" ("Till grälmakar Löfberg vid Dantobommen, diktad vid graven") bränner Kenny Håkanssons elgitarr smärtsamt i det långsamma tempot.

Tullo Gallis stråkkvartett med underbar värme i "Till Mor på Bruna Dörren" och "Ulla, min Ulla!". Och två spelmansfioler inramar "Solen glimmar". Cornelis sjunger dessa valda 13 epistlar slarvigt men kärleksfullt. Absolut inte respektlöst. Därför tycker jag så mycket om denna Bellman-skiva. Den spritter av liv. Både Cornelis och alla musikerna är på strålande humör.

Men det är klart - som Bellman-tolkare skulle Cornelis snart brädas fullständigt av rivalen Fred Åkerström. Fred har en helt annan trovärdighet, tyngd och autencitet som Bellman-mästare. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka om denna fjärderlätta, roliga Cornelis-skiva.

Betyg: ****

MERA SOLOPIANIO AV CHICK COREA

"Piano improvisations, vol. 2" (ECM LP 1971) gavs ut strax efter den första volymen. Den borde vara en rak fortsättning, och det är den förstås. Här finns samma briljanta, klara, väldisponerade pianospel av mäster Chick Corea.

Men tätheten är inte alls densamma. Visst är inledande "After Noon Song" en fin matchning av "Noon Song" på volym 1. Och visst finns här motsvarande personliga dedikationer: "Song for Lee Lee" och "Song for Thad", som alltså inte är sånger utan melodiösa pianostycken.

Fast skivorna heter "Piano improvisations" är det främst fråga om improvisationer över skrivna melodier. Chick Corea har ett fantastiskt sinne för melodier. Man kan jämföra med pianorivalen Keith Jarrett som ofta börjar helt nollställt och fantiserar iväg öppet och på längden (på gott eller ont).

Men Chick Corea har här lagt in några mera svårsmälta riskorn. Den väldiga "Departure from Planet Earth" är programmusik som frammanar bilden av ett väldigt rymdskepp. Bombastiskt och svindlande, men något enerverande. Flirtarna med avantgarde resulterar också i de kortare "Preparation 1-2", med förmodad hälsning till John Cage.

I motsats till första volymen, som helt byggde på eget material, gör han här även två tolkningar av andras jazzlåtar: "Trinkle, tinkle" av Thelonius Monk och "Masqualero" av Wayne Shorter. Allting lekande lätt, virtuost spelat av min favoritpianist. Men till den där öde ön nöjer jag mig med att ta med volym 1.  

Betyg: ***