BÄSTA REVYN I LITET FORMAT

Efter storslagna, något pretentiösa "Spader Madame" på Oscars, gjorde Hasse & Tage tvärtom,  satte upp en liten revy i minimalt format. Och "88-öresrevyn från Skeppet" (Svenska Ljud live-lp 1970) med trion Hans Alfredson, Tage Danielsson och Gunnar Svensson (pianist) blev den allra bästa revyn de gjorde någonsin.

De hade jobbat med kontraster. Förrförra revyn "Lådan" på Berns byggde också på enkelhet, medan de två kommande 70-talsrevyerna skulle bli stora, rejäla satsningar.

Namnet "88-öresrevyn" lär komma av att varje nummer skulle kosta 88 öre om man slog ut biljett-priset. Och ALLA nummer i denna lilla revy har blivit klassiker. Precis varenda ett. Både sångnumren och sketcherna. Slå det den som kan!

Vi har alla hört Hasse skryta och överträffa Tage i "På jobbet"; "i Brasilien, DÄR finns det KAFFE!" och om "Råååger Mååår". Eller Hasses dråpligt smarta affärsplaner i "På banken". Och Tages bortskämda stadsbo i skärgården mot enkle fiskargubben Hasse i "På landet". Eller när Hasse i olika roller söker jobb "På personalbyrån".

Bland sångerna finns två som är i absolut toppklass, med sina underliggande djupa allvar. Om åldersfascism i "Stetson hatt". "Och om man säjer Får jag lov? till någon dam, får man tillbaks ett hånfullt flin. / Fast man tagit på sin bästa finkostym av gabardin". Den andra är "Öl", med dystra tankar om hur det ska gå för "Barna, som växer upp och står i", i denna oroliga värld.

Det finns många fler nummer. Alla med korta, kärnfulla titlar. Pianisten Gunnar Svensson sjunger solo i "Champagne", medan duetten "Pumpa pumpa" gisslar befolkningsfrågan på ett småfräckt sätt, med största värme.

Restaurang Skeppet låg på den tiden i Värtahamnen, Stockholm. Lokalen var uppdelad i en lite finare del och en enklare del. Hasse uppträdde i enkel kavaj och Tage i smoking, för att matcha detta, vilket de också driver med revyn igenom. "88-öresrevyn" är dessutom den av deras revyer som fungerar bäst på skiva, utan det visuella.

Betyg: *****

SVENSK FOLKMUSIK MED SKÄGGMANSLAGET

Ovanligt för mig med en hel skiva med folkmusik, genuin folkmusik (med ett undantag). Men jag får att det som lockade mig till denna en gång för länge sedan var folkrock-fusionen "Gråtlåten" som bryter av i slutet. Den är var och är helt magisk.

Det här handlar alltså om Skäggmanslaget, en spelmanstrio från Delsbo, Hälsingland. Och deras första album, med kryptiskt dialektala titeln "Pjål, Gnäll och Ämmel" (Sonet LP 1970).

Det är sällsamt att höra trion spela dessa uråldriga spelmans-låtar av legender som Pekkos Per, Hultkläppen, Hjort Anders (Olsson) och Thore Härdelin d.ä. Det kan nämnas att den äldste av dessa, Pekkos Per, var född 1808 (!) i Dalarna.

Och riksspelmannen Härdelin d.ä. var farfar till en i Skäggmanslaget, Thore Härdelin (d.y.). De andra två var Wilhelm Grindsäter och Petter Logård. Denna folkmusik-LP varieras i sättningen. På några låtar tillkommer  folkmusikern Kjell Westling (multi-instrumentalisten som också var med i Arbete & Fritid och Blå Tåget). Andra låtar är solon av de tre i Skäggmanslaget. Och på två spår sjunger istället Marie Selander solo, bl.a. "Siljasången".

En annan rolig variation i polskorna är just "Pekkos Pers Storpolska", där spelarna plötsligt ersätter fiolerna med mustigt, oborstat trallande (ordlös sång). Det låter komiskt och vildvuxet galet. Men höjdpunkten, det man trots allt väntar på, är sista spåren - "Gråtlåten, polska efter Hjort Anders Olsson".

Här dönar popgruppen Contact in. Tillsammans med Skäggmanslaget målar de upp en spännande, gränsöverskridande hybrid. Fiolerna svävar av övertoner på en bädd av orgel, elgitarr, elbas och trummor. Och över allt flyger Björn Holmstens sköna altsax. Kanske en musik som känns främmande för många idag. Jag ryser ännu av välbehag när jag hör den.

Betyg: ****