EN SKIVA ATT TA MED PÅ EN ÖDE Ö

Det finns vissa skivor som är som tidlösa följeslagare genom livet. Miles Davis "Kind of Blue" är en sådan. En annan är "Piano improvisations, vol.1" (ECM LP 1971) med pianisten Chick Corea.

Jag kan säga det direkt: Chick Corea är min favoritpianist, ja kanske min favoritmusiker överhuvudtaget. Det finns en sådan klarhet, sådan lekfullhet (en virtuos som får det svåra att låta enkelt, jämför Mozart) och en sådan skönhet i hans spel.

Chick Corea var inte alls särskilt känd när han gjorde denna skivan. Han hade haft en del jazzgrupper under sent 60-tal, och då snarast dragit åt friform. Som många yngre i jazzsvängen i USA hade han spelat med Miles Davis, när han började koka ihop sina brygder av jazzrock, fusion.

Men här började Chick Corea på nytt. Han reste till Oslo och spelade in två volymer solo-piano och lite annan kammarjazz på det mycket speciella, nystartade skivmärket ECM. Tyske producenten Manfred Eicher hade i München skapat en egen estetik under mottot : "Endast tystnaden är vackrare". Norge fick en stark position på ECM, och den sparsmakat, natursköna cool-jazzen blev trots sin kompromisslöshet internationell succé och en slags jazzens högstatus.

Det var här, i Arne Bendiksens studio i Oslo, som amerikanen Chick Corea skapade magi. Det är vackra, flyhänta jazzmelodier med titlar som "Noon song", "Ballad for Anna", Song of the wind" och sviten "Where are you no?" i åtta tablåer. Musik för stora vita rum eller för konstgallerier. När det bitvis drar åt avantgarde är det lekfullt, utan pretentioner (jämför Jan Johansson).

Chick Corea skulle snart bli rival till den andre amerikanske pianofantomen i samma generation - Keith Jarrett. Jag föredrar definitivt Chick Coreas klarhet och stringens före Keith Jarretts långa, utsvävande, rätt egotrippade flygelseanser. Och snart skulle Chick Corea ge sig i kast med Brazil-jazz och elektrisk jazzrock (fusion). Men denna solopiano-volym är som en ren fjällbäck innan dess.

Betyg: *****