BLOOD, SWEAT & TEARS - 4 

Den börjar överraskande tungt. David Clayton-Thomas spelar en fet kompgitarr och drar igång med att sjunga "Go down gamblin'". Den tuffaste låt Blood, Sweat & Tears någonsin gjorde. De täta blåsarna med nye Dave Bargeron på bastrombon prickar in riffen effektivt.

Det är en mäktig öppning. Sedan faller det. Resten av skivan visar sig ha svagare låtmaterial än de tre första albumen har skämt bort oss med. Hela skivan "B, S & T 4" (CBS LP 1971) ger ett något blekt intryckt. Det hjälps inte upp av det tradiga omslaget.

Medan debutalbumet "Child is father to the man" (1968, med Al Kooper) var en skiva för sig, följde albumen 2, 3 och 4 en enhetlig linje med David Clayton-Thomas vid sångmicken, en enhetlig spelstil och samma niomannasättning (utom alltså Bargeron som tillkom här). Men detta blev sista albumet med den klassiska sättningen. Ett så stort band, med säkert många viljor, blev för svårt att hålla ihop. Är det därför medlemmarna ser så sura ut på omslagets baksida?

Men visst finns här höjdpunkter. "Lisa, listen to me" är en söt jazzpoplåt med Fred Lipsius på altsax. Steve Katz gör ännu en sådan där stolt, meditativ ballad i vackra "Valentine's day". "Redemption" är ansats till ett jazzrock-jam som man kunde hoppats att de satsat mer på. För där hade de en potential.

Men detta blev sista sucken. Blood, Sweat & Tears skulle snart reorganiseras totalt, med ny sångare och med vår svenske Georg Wadenius på gitarr. Men de skulle fortsättningsvis lida av bristande kontinuitet i bemanningen.

Betyg; ***     

SCENKONSTNÄREN DAVID BOWIE

David Bowie hade varit aktiv inom rockmusiken under hela det brittiska 1960-talet. Men först nu började det lossna, och då lossnade det ordentligt. Men det skedde stegvis.

"Hunky Dory" (RCA LP 1971) var definitivt ett steg på vägen. Här visar han prov på stort konstnärsskap som låtskrivare och sångare. Dessutom som aktör. Det var den dimensionen han bidrog starkt till att tillföra rocken. Han hade studerat pantomim och sångerna var upplagda som för att framföras på en musikal-scen.

"Sminkrock" eller "Glamrock" blev begrepp nu. Det är fåniga termer eftersom de inte säger något om hur musiken låter, utan bara pekar på det yttre. Bowie, Elton John, Slade, Kiss och andra "glamrockare" lät helt olika.

Sångskrivaren David Bowie förvaltade och utvecklade arven från både The Beatles, The Rolling Stones, Velvet Underground och många andra. Liksom Beatles gjorde han (gör han) musik som har omedelbara hitpotenser och avancerade strukturer samtidigt. Hans skickliga sångteknik är också speciell. En "aktör" som kan sjunga ut, låta förtvivlad eller helt iskall. Som på "Hunky Dory" sjunger i ljust, starkt röstläge, men bara några år senare (på t.ex. "Low") sjunker till en fyllig basbaryton.

"Hunky Dory" innehåller fantastiska sånger, som inledande "Changes" (en programförklaring från ständige kameleonten Bowie?), följd av "Oh you pretty things", den subtila "Eight line poem". Och så, den stora hitlåten, "Life on Mars?" Med frågetecken efter. En underbar melodi och en klockren, välkänd klassiker. Upplagd med stråkar och allt, som tänkt för ett sceniskt framförande.

Bland de finessrika, välgjorda sångerna här finns också den ovanliga "Andy Warhol". En experimentell melodi på akustiska gitarrer. Dessutom en hyllning till en annan förebild, "Song for Bob Dylan". På hela "Hunky Dory" spelar Rick Wakeman piano (från symfonirock-gruppen Yes) och Mick Ronson gitarr. Ronson var Bowies trogne medmusiker under dessa betydelsefulla år. "Hunky Dory" är en stark skiva (inklusive det stilistiskt poserade omslaget). Jag håller den mycket högre än "Ziggy Stardust", som skulle komma året efter.

Betyg: ****