ETT BRUMMANDE LUFTSKEPP

Jag gillade aldrig Led Zeppelin när det begav sig. Tyckte de lät som ett onyanserat, manglande monstrum. Jag kan t.o.m. säga att Led Zeppelins "Whole lotta love" (1969) var en av orsakerna till att jag tröttnade på rockmusiken och började söka mig andra vägar.

Det skulle dröja en 20 år innan jag började upptäcka dem. Alltså någonstans i höjd med denna samling, "Remasters"   (Atlantic saml.-2CD 1990).

Och då var det inte "Whole lotta love" jag tände på (den har jag aldrig gillat). Inte den hårdrock som jag aldrig gillat varken då eller nu. Stenhårda fuzzgitarr-riff, ylande vrålsång och manliga testosteron-schabloner.

Utan det var det där andra. Motbilderna. Det som avslöjade att Jimmy Page var en fantastisk gitarrist, att gruppens musik kunde rymma en dunkel mystik, och att hårdrocken var en standard att utmana och spela mot. Led Zep var en mångfacetterad rockgrupp, men med en osedvanlig kraft.

Så är t.ex. "Baby, I'm gonna leave you" (1969) från första LP:n en ballad av stort allvar och dynamisk styrka. Robert Plant trevar sig fram mot ett opera-liknande slut, och musiken går från Pages klangrika akustiska, till explosiv urladdning elektriskt. Just det där dramatiska växandet är Led Zeppelins storhet.

"Since I've been loving you" (1970) från tredje LP:n, är en laddad, böljande blues med basisten John Paul Jones på underbar hammondorgel under Plants smärtfyllda röst. Och naturligtvis älskar jag "Stairway to heaven" (1971) från fjärde LP:n. Ett avgjort mästerverk. En rockens "Bolero", med sin kraftstegring från spröda blockflöjter (förmodligen mellotron). Växandet igen, med Pages briljanta gitarrsolo, mot en obändig kulmen. Ett av musikvärldens mäktigaste crescendon.

Det är ingen slump att jag tycker bäst om "Houses of the Holy" (1973) av deras ordinarie album. Den platta där de lämnar heavy metal-formen och glider in mot symfonirock. Men jag kan också gilla en låt som den poppiga "All my love" (1979) från sista albumet "In through the outdoor".

Däremellan finns alltså mycket som jag är mindre förtjust i. Tunggung, trummisen John Bonhams råstyrka och när Robert Plant låter som en mistlur. Men helheten är bra, och hur som helst är denna antologi en utmärkt sammanfattning av en trots allt mycket intressant, inflytelserik grupp och deras ganska korta karriär.

Betyg: ***