FRED ÅKERSTRÖM SJUNGER (MERA) RUBEN NILSSON

Men åh, vilka pärlor Anders Burman fortsatte att producera på Metronome. Fred Åkerström gjorde sina visalbum. De två vännerna / ovännerna / rivalerna Cornelis och Fred hade sina likheter som artister och personligheter.

Men de hade också avgörande skillnader. Fred Åkerström hade ingenting alls av den blues och rock som Cornelis tangerade. Inte heller samba, jazz eller annat som fanns i Cornelis brygd. Fred var en vissångare, med extra stor känsla för poesin i texten.

Fred var också främst en ypperlig tolkare av andras verk, medan Cornelis primärt var sångskrivare själv (som ibland tolkade andra). Fred Åkerströms eget komponerande var litet, men som uttolkare var han enastående. Han sjöng Bellman, Stig Dagerman, Fritz Sjöström och Birger Sjöberg. Och så Ruben Nilson.

Visdiktaren Ruben Nilson, en Stockholmspoet som främst förknippas med Södermalm på 1930-talet, dog samma år som denna skivan kom ut, "Mera Ruben Nilsson" (Metronome LP 1971). Han var plåtslagaren som skrev visor och målade, men inte var med i gänget kring Evert Taube eller tidens Klara-bohemer (Nils Ferlin m.fl.).

Fred Åkerström gjorde jättemycket för att lyfta fram Ruben Nilson. Redan hans först LP hade varit "Fred Åkerström sjunger Ruben Nilson" (1963). Detta är den andra. Kjell Andersson gjorde de roliga arrangemangen. Det är blåskvintett, blåsare, någon fiol, lätt komp. Luftigt, finessrikt. Lyfter fram och ger färg åt sångerna.

Och Fred sjunger med bravur. "Den sanna sjömansvisan", "Adam och Eva", den svårmodiga "Sjukbesök", "Ungkarlsvisa" och - inte minst - "Balladen om Eken". Den mest underbara Stockholms-skildring av alla Stockholms-skildringar som finns. Att höra Fred sjunga den är LYCKA.

Ruben Nilsons visor är underfundiga, humoristiska, men ofta med en sorg och svartsyn i botten. Och så är det bibelpastischerna. "Mera Ruben Nilson" är en anspråkslös skiva. Men en av svenska musikhistoriens finaste. Den borde verkligen förtjäna betydligt mer klassikerstatus.

Betyg: *****