OSIBISA - ROCK FRÅN VÄSTAFRIKA

I svallvågorna efter Santana och deras framgångar blev "latin-rock" en nisch. Någonstans där, i åren runt 1970, lanserades också "afro-rock". Det blev inget stort genombrott. Band som Osibisa, Assagai och Mandrill är väl bortglömda idag.

Rockscenen var vid denna tid vidöppen för influenser från alla möjliga musikgenrer. Men försöken med "afro-rock" var i backspegeln sett tudelad. Dels byggde den på en gammal fånig, västerländsk syn på "exotism" som något lockande. Man betonade gärna de här gruppernas "vildhet".

Men dels var den ju ändå trots allt ett försök att lyfta fram (framför allt) västafrikansk hilife-musik. Ambitioner som långt senare skulle kallas för "world-music" (eller "världsmusik") och fulländas av artister som Youssou N'Dour, Mory Kante och Angelique Kidjo.

Osibisa var en afro-karibisk musikgrupp baserad i London. Medlemmar som Teddy Osei (sax, flöjt), Mac Tontoh (trumpet), Sol Amarfio (trummor) och Loughty Lasisi Amao (sax, congas) kom från Ghana och Nigeria, medan rytmsektionen kom från Västindien (Trinidad, Tobago och Grenada). Alla var de invandrare i England.

Osibisas mångfacetterade musik var sensationellt bra. De var ytterst drivna musiker (alla var, förutom virtuoser på sina huvud-instrument, dessutom bra slagverkare och sångare). Den afro-jazzrock de presenterar på debutalbumet "Osibisa" (MCA LP 1971) är komplex, rytmisk, raffinerad. Med djupa saxar (Amaos baryton!),  sprittande av liv och med ett hårt tryck.

Omslaget är mindre kul. Brittiske konvolutdesignern Roger Dean gjorde vid denna tid gräsliga, grälla science fiction-omslag åt bl.a. Yes och Uriah Heep - och åt Osibisa. De där fåniga flygande elefanterna blev någon "exotisk" logotyp de fick dras med första åren.

Betyg: ***



 HOPPLÖST GLÖMDA - EKSEPTIONS "KLASSIKER"

Historien har verkligen varit grym mot holländska Ekseption. En nu helt bortglömd popgrupp. De blev omåttligt populära en kort tid runt 1970-71 med sina uppoppade versioner av Beethovens femma, Bach etc.

Sedan blev de förbikörda av andra, betydligt tyngre, tuffare symfoni-rockband (Emerson, Lake & Palmer, Yes, Genesis). Och sedan blev hela denna symfonirock i sin tur grymt överkörd och utfryst av punken och nya vågen.

Längst i botten hamnade Ekseption i en glömd hörna. I den mån någon kom ihåg dem fick de bara ett löjligt skimmer över sig. "Klassisk musik omgjord till skvalpop", ungefär. Vem var längre intresserad av något sådant?

Ekseption anklagades redan på sin tid för att vara ytliga. Och javisst, de var ytliga. De tog populära klassiska verk, lade på sina pop-instrument utanpå (mycket hammondorgel och blås), och drog ofta iväg i ett snabbt tempo. Tog ett huvudtema men skippade de symfonisk utvikningarna i originalen.

Jag hade inga som helst förväntningar på den här musiken. Tycker därför det är rätt kul och inte helt tokigt (men anakronistiskt) att nu få höra deras "klassiker" (tvetydigt) samlade på "Ekseptional Classics" (Philips saml.-LP 1975). För det är just när Rick van der Linden (orgel) och de andra tolkar kända klassiker man vill höra. Deras egna låtar var mest obetydliga mellanspel.

Så här samlas då "The Fifth" av Beethoven (1969), "Peace Planet" = Badinerie av Bach (1970), "Rondo à la Turca" av Mozart (1972), "Air" av Bach (1969), "Rhapsody in Blue" av Gershwin (1969) och "Sabre Dance" av Khatchaturian (1969) med mera. Ett allmänt hållet men ändå kunnit urval av främst barock och klassicism. Och Rick van der Linden var utbildad konsertpianist.

Då, runt 1971, fick Ekseption mig och många andra ungdomar att börja upptäcka klassisk musik. Det är jag tacksam för nu. Kanhända en töntig väg in. Men jämför med idag när en stor del av skolbarn växer upp utan att ens ha hört talas om Haydn eller Grieg, och när skolans resurser för humaniora försummas å det grövsta. Om Ekseption var bra eller kassa kan man tvista. Men de har ändå en liten, liten plats i min egen musikhistoria.

Betyg: ***