STONES SPRETIGA FINGRAR

Ett av The Rolling Stones  bästa album, kanske det allra bästa. "Sticky Fingers" (Rolling Stones Records LP 1971) var deras första på egen bolag, och det första där nye gitarristen Mick Taylor fick visa framfötterna.

Det är också ett album där Stones vågar sträcka ut på sig lite mer, inte minst i låten "Can't you hear me knockin'?"  Men allt börjar med "Brown sugar", en stökig, brötig, drivande rocklåt av den sort som Stones kan göra i sömnen. Naturligtvis blev den en hitlåt, men knappast skivans intressantaste.

Men redan i spår 2 händer något. "Sway" är en tung rockblues som Mick Jagger sjunger gudalikt. Det är här Mick Taylor får svälla ut i ett underbart gitarrsolo, av ett slag man sällan hör hos Stones. Så följer skivans höjdpunkt. Den känsliga, längtansfulla balladen "Wild horses". Den vackraste sång som Stones någonsin gjort. Keith Richards (tror jag) spelar fin, akustisk gitarr.

"Can't you hear me knockin'?" nämnde jag. Börjar som hårdrock (liksom "Sway" var påverkad av tidens hårdrock). Men övergår i något annat. En expanderande rocksamba där Bobby Keys tenorsax får blomma ut på längden. Skivans överraskning!

Andra LP-sidan inleds med snabba "Bitch". En stentuff, elak rocklåt i raketfart. Förstärks med fräcka blåsriff. Bland albumets tio spår kan också nämnas smärtsamma "Sister Morphine", med Ry Cooder på känslig slideguitar. Och snabba, raka country-melodin "Dead flowers".

Droger och död präglar texterna på detta mörka album. Stones-medlemmarna levde riktigt farligt vid denna tid och vältrade sig i alla vidriga rockstjärnemyter som finns. Men kraften i spelet och sångernas styrka placerar lätt "Sticky fingers" som given rockklassiker. Skivomslaget är också en klassiker i sig. Den berömda gylfen. Ett konstverk signerat av Andy Warhol.

Betyg: *****