SYNTAR PÅ EN UTSTÄLLNING

Så här var historien. 1874 komponerade ryske Modest Musorgskij sviten "Tavlor på en utställning" för piano. 1922 gjorde Maurice Ravel ett briljant orkester-arrangemang. Det är den dräkt sviten oftast förknippas med (även andra, som Leopold Stokowski, har orkesterat den).

Runt år 1970 var stora delar av rockmusiken sugen på att möta klassisk musik. Procol Harum hade antytt Bach. Ekseption hade poppat upp Beethovens femma. Deep Purple och svenska Solar Plexus hade haft möten med symfoniorkester.

Brittiska supertrion Emerson, Lake & Palmer gav sig på Musorgskijs "Tavlor på en utställning" på detta livealbum från Newcastle, "Pictures at an Exhibition" (Island live-LP 1971). Emerson, Lake & Palmer ville visa den klassiska musikens temperament. Och Keith Emerson ville uppenbarligen bli en syntens Jimi Hendrix.

Jag såg live-spelningen på TV när det begav sig, och förundrades över de stora Moog synthesizers som låg uppstaplade ovanpå två Hammondorglar som Keith Emerson gick lös på. "Moog" var något mycket modernt, futuristiskt. De såg ut som telegrafstationer. Idag ser samma bilder näpet tidsbundna ut. Syntar (eller datorer) stora som hus är stenålder i vår tid av mikroelektronik.

Jag imponerades av Emerson, Lake & Palmer och deras vildsinta "progressive rock" under en kort period 1971. Men snart fick jag spader på dem. Vad höll de på med? Varför for Keith Emerson, klädd i silverlamé, runt och välte omkull en Hammond, eller drog en minisynt i häcken? Jönseri, Hendrix-komplex och överdrifter.

Många år senare hörde jag skivan igen och lade märke till hur musikaliska de faktiskt var. Hur olika temata från Musorgskijs svit (som jag var väl bekant med) dök upp och varierades i olika delar. Hur "Det gamla slottet" hörs i "Blues variations" osv. För Emerson, Lake & Palmer förhöll sig fritt till Musorgskijs musik. Valde ut vissa "Tavlor" och lade till improvisationer. Men de behärskade sviten från 1874 till fullo.

Idag är "progressive rock" (eller "symfonirock") inte fullt så tabu som den var för 25 år sedan. Då var den totalt utmobbad av rockkritikerna. Jag lyssnar gärna till "Pictures at an exhibition". Stilmässigt väligt tidbunden tidigt 1970-tal. Men ändå med en musikalisk kompetens som inte går att slå på fingrarna. En svaghet är dock basisten Greg Lakes tunna sångröst.

Betyg: ***


PINK FLOYDS EKON ÖVER OCEANERNA

Pink Floyd gjorde ännu ett storartat album, "Meddle" (Harvest LP 1971), efter det unika mästerverket "Atom Heart Mother", det med en ko på omslaget, som kom 1970.

Pink Floyd höll på att långsamt arbeta sig fram i sin egen, speciella stil och till en stor publik. Men det här var ännu innan megasuccén "The Dark Side of the Moon". De verkade inom någon slags post-psykedeliskt fält av stort upplagd musik, ljud, mystik och skönhet. Ett musikaliskt progressivt band i den brittiska artrock-vågen vid denna tid, med inslag av science fiction.

"Meddle", med ett öra (!?) på omslaget, är inte lika bra som mästerverket "Atom Heart Mother", men ändå gott nog. Och ett prov på den spännande utveckling den märkliga gruppen befan sig i. Upplägget liknar det på "Atom Heart Mother", en LP-sida med kortare, lågmälda sånger plus en LP-sida med en lång, majestätisk svit. Men i motsats till "Atom" är här inga extramusiker eller körer. Istället finns här inslag av elektronisk musik.

"Meddle" öppnar med en taggig crescendo-uvertyr, men de lugna, sömnigt vackra sångerna som följer visar hur nära folkrock Pink Floyd stod vid denna tid. Till exempel Richard Wrights enkla piano i "St Tropez". Och lustig är den sjungande hunden i "Seamus".

Men det som väger tyngst på "Meddle" är sviten "Echoes" som upptar hela LP-sida 2. En drömsk, närmast hallucinatorisk musik som börjar med en vacker sångmelodi om albatrossens flygande över oceanen. Fortsätter med ett köttigt jam, och övergår i ett elektroniskt ljudparti med spökliga ekon av sjöfåglarnas skri genom rymderna. Det är musik nära vad Ralph Lundsten höll på med vid samma tid. Så åter till den vackra sångmelodin och slut.

Det är en fascinerande panorama-musik, strukturellt lik sviten "Atom Heart Mother". "Echoes" var också det verk Pink Floyd framförde i surrealistiska musikfilmen "Pink Floyd at Pompeji" (1974), där de framförde sitt epos invid de antika ruinerna, till inklippta bilder av olika meteorologiska och astonomiska fenomen. Ett typiskt tilltag för gruppens konstnärliga gestaltning.

Betyg: ****