VÄRLDENS FÖDELSE

Jag blir inte klok på ryske tonsättaren Sergej Prokofjev, och speciellt inte på hans "Klassisk Symfoni" (1917) och medföljande "Sinfonietta". Att som modernist i en omvälvande tid av modernism vända sig tillbaka mot den stramare klassicismen har väl sina sympatiska poänger.

"Klassisk Symfoni" är dessutom skriven det våldsamma revolutionsåret. Men musiken låter som en urspårad Haydn. Fast utan Haydns trygghet. Säkert förebådade lågmälde Prokofjev den kommande nyklassicismen. Men jag kan ändå inte riktigt hitta hem här.

Två korta orkestrerade satser ur Claude Debussys "Pour le Piano" försvinner i mängden. Men klart intressantast på skivan finner jag Darius Milhaud och hans exotiskt varma, småjazzigt inspirerade balettmusik "Le Creation du Monde" (1923). Fast även det tilltalande stycket kunde gärna ha framförts lite vassare än här.

Allt detta på en skiva med Alberto Zedda och Orchestre de Chambre de Lausanne (Virgin CD 1990). En skiva som tydligen är en unik raritet enligt källor på nätet.

Betyg: **

TAVLOR PÅ EN UTSTÄLLNING - RAVELS ORKESTER

Maurice Ravels egen musik är förföriskt skön. Men jag måste också toppa med den här. Ravels arrangeman av ryssen Modest Musorgskijs pianosvit "Tavlor på en utställning" från 1874, tidigare nämnd här i spalten.

Ravels Tavel-version (från 1922) är något av det mest briljanta, finessrika man kan höra av musik överhuvudtaget. Han var en formidabel mästare på orkestering, som kunde alla koder och nycklar till instrumentens läckraste klangfärger.

Från inledningens "Promenad"-tema som öppnas med solo-trumpet och djupt brass. Till de hetsiga stråkarna och den pyrande elden med sordintrumpet och slagverk i "Dvärgen". En solistisk, pressat hög tuba i "Den gamla oxvagnen". Blåsarna stupandes ner i "Katakomberna". Och den till bristningsgränsen mäktiga finalen "Den sora porten i Kiev" där decibelnivån är bedövande.

Maurice Ravels orkesterarramgeman gör "Tavlor..." kanske mer lyxigt snygg än burleskt kantig (som Musorgskijs pianooriginal). Men den är i högsta grad ett konstverk med eget liv, inte "bara" en tolkning.

Här görs den utmärkt av Herbert von Karajan och Berliner Filharmonikerna i en inspelning från 1966. Det här är LP-utgåvan (Deutsche Grammophon LP 1966). Då får man också Ravels "Bolero" i en mycket bra tolkning av Karajan. Och man får ett sällsynt snyggt och roligt skivomslag. Något som verkligen inte alltid är fallet på skivor med klassiskt.

Vill man hitta samma Karajan-inspelningar på CD är det uppdelat. "Tavlorna" finns på en DG-utgåva ihop med Stravinskijs "Våroffer" (DG ca 1990). "Bolero"på en CD där Karajan också tolkar Debussys "La Mer" och "Fauns eftermiddag" (DG 1986).

Betyg: *****

RAVELS KAMMARMUSIK

Vad nu? Ännu en så'n där trivial Best of-klassisk musik? Jo, men de där kan vara användbara. På "The Best of  Ravel" (Naxos saml.-CD 1997) finns förstås ännu en "Bolero" (inte lika vass tolkning), satser ur "Rapsodie Espagnol" och pianokonsert nr 1 osv.

Men här är också en chans att höra annat än orkesterverken, där Maurice Ravel trots allt glänser. Som pianomusiken! Ravel skrev skön, impressionistisk pianomusik som lätt kommit i skymundan av Debussy och Satie. "Jeux d'eau" och "Miroirs" är måleriskt vackra. Det hade varit roligt att höra "Pavane" i originalversionen för piano från 1899. Men tyvärr inte. Blir istället den vanliga orkester-versionen.

Däremot finns här den mycket märkliga "Tzigiane" för violin och orkester (1924). Ovanlig för att den börjar med ett långt violinsolo, innan orkestern kommer in. Och en sats ur violinsonaten, den satsen som faktiskt heter "Blues". Som många andra européer på 1920-talet var Ravel fascinerad av den nya tidens jazz och blues.

Betyg: ***

MERA AV MAURICE RAVEL!

Det är bara att fortsätta. Maurice Ravels orkestermusik är så färgstark och tilltalande att den tål att höras igen. I flera olika tolkningar. Här en dubbelsamling med fine holländske dirigenten Bernard Haitink och hans Concertgebouw-orkester från Amsterdam. "Ravel: Orchestral Works" (Newton Classics 2-CD, 2011) med inspelningar 1971-1977.

Naturligtvis "Bolero" (1928). Spännande att jämföra i olika tolkningar. Och sorgsna "La Valse" (1920). Subtila "Rapsodie Espagnol" (1907) och himmelskt vackra "Pavane" (1899/1910).

Men här finns även småstyckena i "Valses nobles et sentimentales" (1924), spanskt klingande - som så ofta hos Ravel - "Alborada del gracioso" (1918), den berusade drogliknande "Daphis et Chloë"-svit nr 2 (1912) för balett, och ytterligare några mindre stycken. Det är grandiost förförisk musik av en introvert, kortväxt tonsättare som visserligen var en kokett klädsnobb, men samtidigt drog sig undan all uppmärksamhet.

Betyg: ****

ORKESTERVIRTUOSEN RAVEL  

Franske Maurice Ravel har sannerligen skrivit mer än "Bolero". Han var mästare på att behandla orkesterns hela färgpalett med instrumentering, nyanser och finesser.

Men vi börjar med "Bolero". En av klassiska musikens "hits" kan tyckas sönderspelad. Men alls icke. Balettstycket från 1928 är ett sant mästerverk. Formmässigt bryter det mot ALLT dittills inom konstmusiken och förebådar minimalismen.

En så stram form var utmanande, även i avantgardismens 1920-tal. Två snarlika, spanskt färgade, sensuella melodier upprepas och upprepas. Fler instrument tillkommer och styrkan ökar. Ett 13 minuters crescendo från svagt tassande, till fylligt svällande, till rå styrka. De erotiska undertonerna finns nära.

Också balettstycket "La Valse" (1920) präglas av detta. Något växer tills det brister. Men här är det  en djävulsk häxkittel som inte går att hejda. En förvrängd wienervals. Kaotisk efterkrigsmusik. Här finns också den sobert sensuella "Rapsodie Espagnol" (1907). Och korta, innerligt vackra "Pavane" (ursprungligen 1899, orkesterversion 1910).

Ravels musik tillhör de stora dirigenternas slagnummer. Japanske maestron Seiji Ozawa en av de bästa. Här med Boston Symphony Orchestra, inspelat 1974. Utgåva med flera verk som "Ravel: Orchestral Works" (Deutsche Grammophon 3-CD, 1993).

Betyg: *****

SIBELIUS BREDER UT SIG

Det finns ett komiskt moment i sista satsen av Jean Sibelius femte symfoni. De sjungande hornfanfarerna breder ut sig i hypnotiskt upprepade durtreklanger. Bleckblåsarna drar på i forte fortissimo (så starkt som möjligt). Så, till bristningsgränsen, pressas blåsarna ännu hårdare, med crescendo (starkare).

Visst är det lustigt? Från "så stark som MÖJLIGT" - till "ÄNNU starkare"! Nå, det är en detalj. Lustig har annars finske Jean Sibelius inte ord om sig att vara. Snarare gravallvarlig. Förstärkt av bilden av den åldrade, tungsinte, flintskallige mannen. Men Jean Sibelius musik är något av det vackraste, mest storslagna som finns. Just i sin långsamhet, sitt stora allvar, sina finska vyer av skogar och sjöar, sin mytologi färgad av Kalevala.

Själv älskar jag framför allt denna Symfoni nr 5, Ess-dur, (1919), som med sina tre satser är ovanligt ljus för att vara Sibelius. Och här finns mitt andra älsklingsstycke. Den korta symfoniska dikten "Tuonelas Svan" (1895), som är en del i den större Leminkäinen-sviten. Dödsrikets svan tecknas av dova stråkar och solo på engelskt horn. Vackrare än så här kan musik inte vara.

Och här finns Symfoni nr 6, d-moll, (1923). Senromantisk musik i en tid av modernism. Bara några år senare tystnade Sibelius, och komponerade inget mer sina sista 30 år. Märkt av svårmod och dryckenskap. Här underbara inspelningar med Herbert von Karajan och Berliner Filharmonikerna från 1965-68. Denna utgåva Deutsche Grammophon CD 1994.

Betyg: ***** 

CARL NIELSENS UUDSLUKKLIGE SYMFONI

För länge sedan hörde jag musik av danske Carl Nielsen på Helsingborgs Konserthus. Det var hans Symfoni nr 4, "Den uudslukklige" (alltså "den outslockliga") från 1916. I sista satsen väcktes jag av en otrolig pukduell mellan två pukslagare, placerade i var sitt hörn av podiet. Effekten var enorm. Något liknande hade jag aldrig hört. Eller sett (slagverk är ju också en visuell upplevelse av rörelse).

Carl Nielsens dramatiska outslockliga symfoni är skriven mitt under brinnande första världskriget. Alltå samma år som Holsts "Planeterna". Förtvivlan i krigstid genomsyrar också denna musiken, och titeln ropar ut hjälp om hopp.

Jag är ingen kännare av Carl Nielsen. Men han är klart intressant som tonsättare i en brytningstid. Inte senromantiker som sin jämnårige Jean Sibelius. Snarare med dragning åt modernismen. Här finns också den ljusare Symfoni nr 6, "Sinfonia Semplice" (1925), där han bl.a. experimenterar med små inpass för bara ljusa träblåsare och slagverk. Inlevelsefulla tolkningar med Neeme Järvi och Göteborgs Symfoniorkester (BIS CD 1990).

Betyg: ***

HOLST PLANETERNA

Engelsmannen Gustav Holst skrev sin orkestersvit "Planeterna" (1916), mitt under första världskriget. Musiken ekar av krigsstämningar, oro och längtan efter frid. Inledande "Mars, krigest budbärare" är något av den mest krigiskt grymma som finns. Men också något av det mest spännande, dramatiskt utspända som finns, med en jättelik orkester som går i spinn.

Hur många dokumentärfilmer om första världskriget (och om krig och konflikter i allmänhet) har inte haft "Mars" som bakgrundsmusik? Speciellt om de producerats av BBC.

Orkesterverket "Planeterna" handlar alltså inte om astronomi, utan om planeternas mytologiska symboler. Efter kraftfulla inledningen "Mars" blir det lite ojämnt i tempi och karaktärer. Men här finns bitvis en utopisk skönhet. Och världshistorien finns alls närvarande genomgående i musiken.

Brittiske mästerdirigenten Colin Davis med Berliner Philharmonikerna och en damkör tillagd i sista satsen "Neptunus". Inspelad 1989, här Decca CD 1994.

Betyg: ***

VÅROFFER - FÖR PIANO

Den här skivan stod rätt länge ospelad på min hylla när jag fått den. Vad är det här för poäng, tänkte jag. Igor Stravinskijs "Våroffer" (1913) transkriberad för piano. Spelad av unge, turkisk-födde pianisten Fazil Say (Teldec CD 2000).

När jag väl upptäckte den var den ju jätteläcker. Har man hört "Våroffer" i fullt pådrag med stor orkester så många gånger, att man känner varenda sköna disonans och niotaktsrytm utantill, är det en kul variation att höra samma sak på piano.

Det är kanske en "onödig" skiva. Men den ger nya perspektiv. Naket, bara piano. Inga basklarinetter, åtta valthorn eller dubbla pukslagare. Men musiken i "Våroffer" är som alla vet ytterst komplex. Både rytmiskt, harmoniskt och klangmässigt. Därför krävs här två pianon. Fyrhändigt således. Och Fazil Bay spelar båda, i överdubbning. Något som annars är tabu vid inspelning av klassisk musik. Men, så vadå. När resultatet blir så här fullödat blodfullt.

Betyg: ***

MÄSTAREN STRAVINSKIJ

Oj, denna box är makalös. 3 CD med all Igor Stravinskijs balettmusik. Han själv som dirigent framför Columbia Symphony Orchestra, och ytterligare några besättningar.

"Stravinsky conducts Stravinsky" (Sony 3-CD-box 1991). Gamla CBS-inspelningar från åren 1959-63. Här finns "Eldfågeln" (1910, dock utan 1919-finalen), den underbara "Petrusjka" (1911), tidiga "Fyrverkeri" (1908), samma oslagbara
"Våroffer" (1913) som nyss nämnda version, "Les Noces" (1923) och ytterligare några mindre verk.

Och så, inte minst "Historien om en soldat" (1918), den roliga melodramen för liten ensemble på ca 10 musiker. Har alltid förr störts av berättarrösten, som gjort stycket pratigt och otympligt. Här slipper man snacket. Musiken får tala själv. "Djävulens marsch", "Tango", "Ragtime" och allt vad satserna heter.

Ingen har tolkat Stravinskij så bra som Stravinskij. Och Stravinskij var som fräckast, skarpast och roligast just kring 1910- och 1920-talen. Hans senare period av nyklassicism tycker jag däremot fick något tråkigt högtravande över sig. Ett plus här också för det läckert formgivna omslaget.

Betyg: *****

VÅROFFER - DÅ BLEV DET SKANDAL!

Den här är häftig. Fullständigt underbar. Kanske min favoritskiva hittills i denna spalten, efter Praetorius i begynnelsen.

Man kan prata länge om Igor Stravinskij och "Våroffer". Om den chockerande brutala modernismen som orsakade en mytomspunnen skandal vi premiären på Champs Elyssée-teatern i Paris 1913. Musiken och baletten provocerade den borgerliga publiken så tumult med polisingripande uppstod. Händelsen är mycket trovärdigt återgiven i filmen "Coco Chanel och Igor Stravinsky".

Trots att jag lyssnat på "Våroffer" ("Le Sacre du Printemps") säkert hundra gånger kan jag fortfarande chockeras av djärvheten i musiken. Från den klagande fagotten och de rytmiska accenterna i inledningen som låter som ett ånglok på bärsärkargång. De spökligt lugna, dovt dissonanta partierna i del två. Till knyckigt hackiga rytmorgien i finalens "Dance Sacrale", den yttersta utmaningen för dirigent och pukslagare.

Det finns massor av inspelningar av "Våroffer". Men ingen gör den så bra som tonsättaren själv. Igor Stravinskij framför Columbia Symphony Orchestra i denna inspelning från 1960 (här LP-omslaget, CBS 1962, i serien "Stravinsky conducts Stravinsky"). "Våroffer" kräver en jätteorkester. Instrumenteringen och de många enskilda solo-insatserna är ett spännande kapitel i sig.

Denna musikinspelning finns också med på nästa, större Stravinskij-utgåva. Det gör däremot inte det roliga pratparti (kallat "Apropos of Le Sacre"), där den åldrade tonsättaren på knagglig engelska med rysk-fransk brytning så inlevelsefullt berätttar om arbetet med och skandalpremiären av "Våroffer". Den monologen har jag inte hittat någon annanstans än på denna vinyl.

Betyg: *****

ELDFÅGELN OCH EXTASENS POEM

Först på skivan Modest Musorgskijs "Tavlor på en utställning", nu i dirigenten Leopold Stokowskis eget orkester-arrangemang. Den hoppar jag över. Kommer ändå bara i sämre dager jämfört med Maurice Ravels oslagbara version. Och jämfört med piano-originalet.

Men sedan bränner det till. Alexander Skrjabin var stofilen med storhetsvansinne som i det gamla Ryssland experimenterade med jättescener, färg-orgel (!) och annat udda, på sätt och vis före sin tid. Hans "Le Poem d'Extase" (1908) är en hallucinatoriskt växande symfonisk dikt. Märklig och ganska intagande.

Och äntligen är vi framme vid Igor Stravinskij. "Pastoral" (1907), en miniatyr av överjordisk skönhet. Och "Svit ur Eldfågeln" (1910), här med den tillagda finalsatsen från 1919. Förr var det praxis att ta med denna majestätiska finalsats. Numera brukar puritaner frysa ut den, och just 1919-finalen är idag sällsynt.

Här finns den. Mästerdirigenten Leopold Stokowski med olika orkestrar (New Philharmonia London, Tjeckiska filharmonin, Royal Philharmonics London resp London Symph Orch). Inspelningar 1965-72. (Decca CD 1996).

Betyg: ***

MAURICE RAVELS PIANOMUSIK

Jag sökte med ljus och lykta efter ett speciellt pianostycke, "Pavane" (1899) av Maurice Ravel. Originalet till det vi ofta hört i hans orkestrering. Det visade sig vara mer svårfångat än jag trodde.

Det är nämligen det absolut vackraste musikstycke jag vet, över huvud taget. Det visade sig att detta lilla stycke, ca 7 minuter inte fanns med på den inplastade Anne Queffélec-CD jag köpte i Nice. Det finns med min favoritpianist Vladimir Ashkenazy, som drog Pavanen aningen för långsamt.

Men här är fullträffen! Franske Philippe Entremont, som är min andre absolute favorit bland klassiskt på piano. "Ravel; Complete Piano Works" (Sony 2CD 1994), som öppnar med "Pavane för en död prinsessa" (fullständig titel). Philippe Entremont spelar det magiskt vackra stycket med en sådan självklarhet i anslaget och i rätt tempo. Jag blir helt lycklig!

Ravels samlade pianomusik ryms alltså på en dubbel-cd. "Miroirs", "Ma mére l'oye", "Jeux d'eau", "Gaspard de la nuit", "Le tombeau de Couperin" med mera. Sviter eller enskilda småstycken. Philippe Entremont gjuter liv i dem alla.

För det behövs. Ravels pianomusik är porlande klangskön, men behöver tolkas med liv för att inte blir för fjuttiga, fragmentariska och FÖR lågmälda. Men med mäster Entremont är man trygg. Ravel är välkänd för sin briljanta orkestermusik. Men hans relativt sparsamma pianoproduktion har inte alls samma framskjutna status. Det är synd.

Betyg: ****

 
 SATIE OCH DE ANDRA

Den här skivan är ett rent och skärt reseminne från Matisse-museet i utkanten av Nice, sommaren 2013. Som jag skrev nedan var jag främst ute efter Ravels "Pavane", som alltså ej finns med här (omslaget inplastat och ingen spårinfo på konvolutet.

Men det här är ändå en småtrevlig utgåva. "Satie & compagnie" (Mirare CD 2013) med franska pianisten Anne Queffélec. Hon är inte lika vass som favoriten Philippe Entremont (som jag underbar Eric Satie-skiva med i denna spalt).

Men hon är bra, och denna CD är smakfullt upplagd, med roligt urval och med stilfullt, tecknat omslag. Fransk impressionism för piano rakt igenom. Det betyder salongsfähig stämningsmusik för stora, vita salar och konstgallerier. Eric Satie dominerar som framgår. Obligatoriska "Trois gymnopèdies" (1888), "Gnossiènnes" (1890), men även andra, för mig mindre kända Satie-verk varav en del faktiskt inte finns på Entremonts övergripande CD.

Allt välkolorerat blandat med korta stycken av Claude Debussy, Francis Poulenc, Ravel och en handfull andra. Musik från förra sekelskiftet. Inalles hela 29 korta spår. I några fyrhändiga nummer får hon hjälp av Gaspard Dehaene.

Betyg: ***

TRÄDGÅRDAR I REGN - POESI FÖR PIANO

Så här är impressionen som bäst. Så här är nog Claude Debussy som bäst. Rent piano. Ensam flygel i ett ljust galleri. Känn på titlarna; "Trädgårdar i regn", "Reflexer i vatten", "Månsken", "Flickan med linhåret". Och.... "Den sjunkna katedralen".

Den sistnämnda kan ge associationer både till Gustaf Frödings dikt "Atlantis" och Claude Monets tavelserie "Katedralen i Rouen". Den laddat långsamma, dynamiska "Den sjunka katedralen" (ur "Preluder bok 1", 1910)  ekar av tystnad och kräver tid. Inget för mp3 i stadstrafik precis.

Det är briljant estetisk musik. På denna skiva just de samlade titlar ovan som jag önskar. Annars brukar Debussys pianoskivor, liksom Chopins, delas upp i enbart preludier, enbart "Imager" eller enbart något annat. Det blir inte lika kul, såvida man inte är väldigt insatt.

Här ett lyckat urval. Spelat av Francois-Joël Thiollier. Jag vet inget om honom, men har inga invändningar. Möjligen kunde just "Katedralen" haft ännu mera laddad tystnad. (Inspelningar i Paris 1995-98, här utgåvning Naxos CD 2004).

Betyg: ***

DEBUSSY SKISSAR HAV OCH SIRENER

Äntligen framme vid modernismen. Men Claude Debussy var mild. Hans impressionism löste upp melodik och harmonik och lät klangerna skimra, inspirerad av den fantastiska målarkonst som Claude Monet, Auguste Renoir m.fl. skapat i Frankrike några årtionen tidigare. Ovanligt nog pryds inte denna Debussy-skiva med konstverk av just de nämnda.

Debussys "La Mer" (1905) uttrycker inte så mycket havets kraft, som t.ex. Gösta Nystroems havssymfoni skulle göra senare. Det är istället "tre symfoniska skisser", vaga i konturerna men oändligt läckra i sina nyanser. Färgrikt dov soluppgång, vågornas lek och en tänkt dialog mellan vågor och vindar.

"Förspel till en fauns eftermiddag" (1894) är en berusad dröm med flöjtsolo. Och "Tre Nocturner"  (1899) är likaså mild i sin diffust suddiga, klangsköna målning av moln, fester (tänk antika dionysiska) och sirener (här tillkommer damkör, i grekiska myternas fresker). Fine schweiziske dirigenten Ernest Ansermet och L'Orchestre de la Suisse Romande från Genève. Inspelningar från 1958 (här London/Decca CD 1990). Alternativt är också franske Pierre Boulez en fin Debussy-tolkare.

Betyg: ****

KLOCKREN SVENSK NATIONALROMANTIK

Den här är något annat. Med få förändringar. Bara år efter förra orginalvinylen kom denna - i alla meningar - klassiska, svenska skiva.

Två av spåren är samma. Klumpigt storslagna "Festspel för stor orkester" (1908), skriven till Dramatens invigning. Med Stig Westerberg och Stockholms Filharmoniker. En bagatell i sig, men funkar OK som öppning. Och mycket brass är det.

Därefter, samma klockrena inspelning av härliga "Midsommarvaka" (1903), med tonsättaren själv framför Hovkapellet. Festlig i folkmelodierna i berusade logdansen. Stillsamt vacker i skogens nattmörker. Mäktig i soluppgången och rapp i finalen med "Jösse härads polska". Hovkapellets spelglädje är helt underbar.

Och så, ny på denna skiva, Stig Westerbergs tolkning av "Dalarapsodi, svensk rapsodi nr 3" (1937). Här finns ett stort, allvarligt vemod. Från inledningens sopransax som imiterar ett vallhorn, till de  sångmelodierna som får växa ut. Det är mollstämt och mycket gripande. Vackrare än såhär blir inte musik.

Detta var alltså vinylen (Swedish Society Discofil LP 1960) , så fulländad som utgåva. Omslag med målningen "Midsommardans" (1897) av Anders Zorn, i ren design. Stämmer perfekt med musiken. Tyvärr har den aldrig återutgetts CD, utan jag har fått rekonstruera den utifrån inspelningarna på olika utgåvor.

Betyg: *****

HUGO ALFVÈN, LP-PIONJÄREN

Denna har jag bara med som jämförelsematerial. Det är inte den Hugo Alfvén-skiva jag älskar. Men den har en historia. Detta var den första svenska stereoinspelningen. 1954 dirigerade Hugo Alfvén Hovkapellet i sin egen "Midsommarvaka, svensk rapsodi nr 1" (1903). Det är en storslagen inspelning. Frisk, rolig, yster, färgrik. Och den blev en stor skivframgång.

Den gamla vinylskivan från 50-talet är här i CD-version med bibehållet skivomslag (Swedish Society Discofil CD 1994). Här finns också den fläskigt storsvenska "Festspel" (1908, som Stig Westerberg dirigerar), den nästan impressionistiskt upplagda "Bergakungen" (1923) och "Den förlorade sonen" (1957). Den sista har jag svårt för. Speciellt "Steklåt" och andra snabba danser känns mera som kulturkonservatisten Alfvén än den känslosamme som framträder på nästa skiva. Här är det de mera slitna slagdängorna ur 1960-talets transistorradio. Och ljudkvalitén låter mossig.

Ett bonus på CD-utgåvan är intervjun med åldrade Alfvén där han med stor värme berättar om tillkomsten av "Midsommarvaka". Den är rolig att höra. Åtminstone en gång.

Betyg: **

MAHLERS FEMMA

Det är väl fantastiskt vilken skjuts det varit för Gustav Mahler de senaste 50 åren. Före 1970-talet var han nästan okänd. Jo, känd som legendarisk dirigent. Men inte som tonsättare. Förekom aldrig i Sten Bromans "Kontrapunkt" i TV. Kanske vände det med Viscontis film "Döden i Venedig" från 1971, där bl.a. vackra Adagiettot från denna symfoni var ledmotiv.

Idag är det närmast exotiskt att föreställa sig denna Mahler-tystnad. Mahlers tio väldiga, omfångsrika, känsloladdade symfonier är bland den största prestige som tänkas kan i de stora konserthusen och på de stora skivbolagen. Att tolka Mahler är en kraftmätning för varje dirigent av rang.

Och överallt finns dessa hängivna Mahler-fantaster. Likt rockens Grateful Dead-fans vallfärdar de till alla konserter, kan varenda horntema och fortissimo-utbrott innantill. Och samlar på tio inspelningar av varje symfoni.

Jag är inte bland dem. Är inte särskilt inlyssnad på Mahler. Och som varje nybörjare väljer jag då  Symfoni nr 5, ciss-moll (1902). "Stormigt, med största uttryck" heter t.ex. andra satsen i denna ödesmättade musik. Och så det gripande Adagiettot som kontrast. Bernard Haitink och Concertgebouw-orkestern, Amsterdam. En superb inspelning från 1970 (Pentaton CD 2007).

Betyg: ****

RYSKA CELLOSONATER

Hur ställer man sig till den här? Kammarmusik brukar inte vara mitt bord. Känns för bart, för naket. Begränsat? Ovana, kanske. Saknar symfoniorkesterns möjligheter till färgsättning och arrangemang.

Men paradoxalt nog älskar jag pianomusik. Bara piano. Där finns en renhet, när pianot får spela ut sina möjligheter och inte bara ackompanjera. Solopiano är ett vernissage och ett konstgalleri. Debussy eller Chick Corea.

Mina fördomar mot kammarmusik kom till stor del på skam när min vän och musikkännare Andrenius gav mig denna skiva. "Russian Cello Sonatas" med Alexander Tjausjian, cello, och Jevgenij Sudbin, piano (BIS CD 2011). Tre sonater av Sergej Rachmaninov, Alexander Borodin och Dmitrij Sjostakovitj. Från skilda ryska epoker, komponerade 1901, 1860 resp - enligt uppgift, 1910. Det kan väl ändå inte stämma, Sjostakovitj föddes 1906! Tala om underbarn, men....

Här finns också Rachmaninovs vackra "Vokalis" från 1912. Och det sjunger och jublar om cellon och pianot. Det är alls inte "bara" solo+komp. Mycket mer fantasifullt och mångfacetterat än så.

Betyg: ***

TJAJKOVSKIJS DÖDSSYMFONI

En av de mest gripande symfonier jag vet. Tjajkovskijs sista symfoni, skriven i tungt dödsmedvetande 1893, året han också dog. (Samma år som Dvoráks "Nya världen" för övrigt, ett stort musikår).

Symfoni nr 6, h-moll, "Pathètique", börjar med ett avgrundsdjupt solo på kontrafagott och en förtvivlat svårmodig ultravacker melodi, som abrupt förbyts i snabbt oväder där trombonerna får fullständigt vråla ut sin ångest. Det är starkt, det är gripande.

Andra satsen en skenbar vals fast den egentligen går i 5/4-takt. Tredje satsens mäktiga marschtema  lurar publiken tro att här slutar det (dirigenter får ofta dämpa publikens förvirrade applåder just där). Och så den sista långsamma satsen, "Adagio lamentoso". Utslocknandet. Det förebådande dödsögonblicket, symboliserat i ett enda dovt gongslag.

Pjotr Tjajkovskij uttrycker i denna symfoni inte bara dödsångest, utan också ångest över vad som på den tiden kallades "förbjuden kärlek". Det var ännu hundra år kvar till Gay Pride-paradernas tid.

Det blir Herbert von Karajan igen, nu med Wiener Philharmonikerna. I en inspelning som jag tror är från 1971 (osäker på år och omslag). Här utgåva som Deutsche Grammophon CD 2009.

Betyg: *****

DVORÁKS NYA VÄRLDEN

1890-talet var mitt i de stora emigrationernas livligaste epok. Tjeckiske Antonin Dvorák utvandrade inte, men reste med fartyg till New York city och tog starka intryck av USA. Symfoni nr 9, e-moll, "Från Nya Världen" (1893) är hans mest kända verk. Och det är inte utan anledning.

Det är en av de bästa symfonier som finns. Första satsens fanfar som river igång det rytmiska, drivna temat med sin underbara melodi och hoppande synkoper. Det är så medryckande och friskt med medvind i kolröken. Andra satsen tappar i tempo. Den vackra melodin påstås inspirerad av en spiritual, men det går väl långsamt. I scherzot varierar Dvorák med våldsamt livlig folklore från sitt hemland som då hette Böhmen (nu Tjeckien).

Och så den rytmiskt drivna finalen. Är det ett ånglok som illustreras i den snabba kontrapunktiken? Och varför finns ett starkt cymbalslag till synes malplacerat i ett pianissimo (gåtfullt och en utmaning för dirigenter vad de ska göra av det).

Nationalromantik från Centraleuropa, med svårmod och rytmiskt driv. Här är Herbert von Karajan som bäst. Inspelningar från 1977-79, också av Symfoni nr 8 (från 1889), som jag ännu inte lyssnat in mig på. Utgåvan i EMI Classics-serien (EMI CD 2005).

Betyg: ****

ERIK SATIE - PIANOVERK

Första gången jag hörde Erik Satie var med Blood, Sweat & Tears. Öppningen på deras andra album från 1969 förförde mig direkt. Andra gången var via min vän Sven Söderberg i Helsingborg på 70-talet. Sven älskade Satie och fransk poesi. Det var dagar av bohemliv, konstgallerier, fikonbullar och punch.

Tredje gången var långt senare, när jag börjat på TV. "Nike" var kulturprogrammet på 90-talet. Estetiska tv-inslag om glasvasar, målare, höstlöv och ofta med pianomusik av Satie i bakgrunden. (Det var innan generationsskiftet med chica kulturprogram som "Kobra").

Överhuvudtaget har Erik Saties musik ofta kopplats ihop med bildkonst. Mycket fransk. Vacker, impressionistisk, en smula galen och med ett erotiskt vemod. Samtidigt aldrig riktigt accepterad. Förekom aldrig i Sten Bromans "Kontrapunkt".

"Trois Gymnopédies", "Trois Gnossiennes" och andra undersköna och lekfulla pianoverk från tiden runt 1890 spelas här så bra det bara kan bli av fine Philippe Entremont. "Satie: Piano Works" (CBS CD 1989). Entremont är min favoritpianist vid sidan om Vladimir Ashkenazy.

Betyg: ****

MED GRIEG I BERGEN

En fin inspelning gjord på hemmaplan. Edvard Grieg - "Peer Gynt-svit" nr 1 och 2, samt "Sorgmarsch", "Gammelnorsk romans med variationer" och "Klokkeklang". Med dirigent Ole Kristian Ruud och Bergens Filharmoniker (BIS CD 2006).

En klockren tolkning av "Peer Gynt"-sviterna, väl så bra som den gamla med Leonard Bernstein och New York Philharmonichs på CBS som annars är föredömlig. Här är Griegs nationalromantiska skönhet helt oklanderligt vacker, stämningsfull och djup. Mer än vad som antyds av det tradiga skivomslaget.

"Sorgmarsch" fick en speciell innebörd när jag ofta spelade den efter hemska händelserna på Utöya 2011.

Betyg: ***   

SCHEHERAZADE - OCH ÄNTLIGEN GUNGAR HAVET!

Det finns musikstycken man gärna följer i tolkning efter tolkning. "Scheherezade" är ett sådant. "Moldau" ett annat. "Bolero" ett tredje.

Programsymfonin "Scheherezade" (1888) av ryske Nikolaj Rimskij-Korsakoff är bland den vackraste musik jag vet, alla kategorier. Stolt reslig, kraftfullt pampig, med undersköna melodier färgade av "exotism", det vilsamma violinsolot som inleder alla de fyra satserna. Och en färgrik orkestrering som är helt förförande.

Musiken tar avstamp i "Tusen och en natt". Första satsen heter "Sinbad Sjöfararen och havet". Det är här det ofta blir fel. För långsamt, för trögt. Det ska GUNGA om havet. Första satsen ska ge sjösjuka. Utan att bli forcerad.

Äntligen har min favorittolkning blivit återutgiven. Igor Markevitch och London Symphony Orchestra, inspelad ca 1970. Det dröjde obegripligt länge. Och denna importbeställda CD (Decca 2012) var svårfunnen. Då får man också Rimskij-Korsakoffs "Capriccio Espagnol", som är emellertid är en bagatell.

Betyg: *****

SENTILLKOMMET TILLÄGG : BRAHMS

Den här får klämma sig in i kronologin. Nyfiken på Johannes Brahms Symfoni nr 1, c-moll (1876). Brahms dröjde länge innan han vågade skriva en symfoni. Prestationsångest. Han påstod sig ha JÄTTEN (läs Beethoven) klampandes i ryggen.

Första satsens tunga, repetitiva, bultande pukslag påstås vara Jättens steg. På skämt har denna Brahms första symfoni ibland kallats "Beethovens tia". Som av en händelse går den i c-moll, liksom Jättens ödessymfoni.

Om detta är sant eller myt vet jag inte. Denna Brahms etta har jag kvar att fördjupa mig i. Åter Herbert von Karajan och Berliner Philharmonikerna. Inspelad 1977, utgiven Deutsche Grammophon CD 1989. Om detta är korrekt omslag till just den utgåvan är jag osäker på.

Betyg: ***

PIANO PÅ ETT VERNISSAGE

Har alltid älskat sviten "Tavlor på en utställning" som ryske komponisten / absurdisten / alkoholisten Modest Musorgskij skrev för piano 1874. Har mest hört den i den briljanta orkesterversionen av Maurice Ravel. Och även med Emerson, Lake & Palmer. Piano-versionen känns nästan som en variant, fast den alltså är originalet.

Musorgskijs pianosvit togs inte riktigt på allvar då, på 1870-talet. Musiken ansågs ful, kantig, oskön. Hur kunde man komma på att skildra en knarrig, gammal oxkärra? Lika osannolikt som det ansågs vid samma tid att Claude Monet kunde måla av en järnvägsstation med frustande ånglok.

"Tavlor på en utställning" är rolig, variationsrik, fantasifull musik. En serie tavlor, sammanhållna av ett lätt varierat "Promenad"-tema. Den då unge, irländske pianisten Barry Douglas tolkar den lysande på denna skiva (RCA CD 1987). Innehåller även stycke av Franz Liszt (inte min bag, sorry) och en piano-transkription av Wagners "Isoldes kärleksdöd", ovant att höra på piano men inte alls fel. Och "Tavlor" i Ravel-versionen återkommer jag till senare.

Betyg: ****

MOLDAU NÅR VATTENFALLEN...

Rafael Kubeliks tolkning av Dvoráks symfoni från Nya Världen på denna skiva är jag inte riktigt nöjd med. För trögflytande, för långsam. Dvorák återkommer jag istället till senare.

Däremot får Bedrich Smetana och hans symfoniska dikt "Moldau" med Kubelik godkänt. Jag älskar verkligen "Moldau". Prakt-exemplet på programmusik.  Den är enkel, genialisk, vacker, dynamisk. Från källornas upprinnande i sirliga flöjter, jakthornen, bondbröllopet, de dova trombonerna i dunkelt månsken. Kraften när floden når de vilda vattenfallen, och så stolta temat i dur när floden möter Donau.

"Från Böhmens ängar och slätter" ur samma Smetana-cykel är tjusig men inte lika spännande. Denna CD-utgåva på Deutsche Grammophon 2011. Inspelningarna med Rafael Kubelik och Berliner Philharmonikerna (Dvorak) resp Boston Symphony Orchestra (Smetana) gjorda 1971-73.

Betyg: ***