ORKESTERVIRTUOSEN RAVEL  

Franske Maurice Ravel har sannerligen skrivit mer än "Bolero". Han var mästare på att behandla orkesterns hela färgpalett med instrumentering, nyanser och finesser.

Men vi börjar med "Bolero". En av klassiska musikens "hits" kan tyckas sönderspelad. Men alls icke. Balettstycket från 1928 är ett sant mästerverk. Formmässigt bryter det mot ALLT dittills inom konstmusiken och förebådar minimalismen.

En så stram form var utmanande, även i avantgardismens 1920-tal. Två snarlika, spanskt färgade, sensuella melodier upprepas och upprepas. Fler instrument tillkommer och styrkan ökar. Ett 13 minuters crescendo från svagt tassande, till fylligt svällande, till rå styrka. De erotiska undertonerna finns nära.

Också balettstycket "La Valse" (1920) präglas av detta. Något växer tills det brister. Men här är det  en djävulsk häxkittel som inte går att hejda. En förvrängd wienervals. Kaotisk efterkrigsmusik. Här finns också den sobert sensuella "Rapsodie Espagnol" (1907). Och korta, innerligt vackra "Pavane" (ursprungligen 1899, orkesterversion 1910).

Ravels musik tillhör de stora dirigenternas slagnummer. Japanske maestron Seiji Ozawa en av de bästa. Här med Boston Symphony Orchestra, inspelat 1974. Utgåva med flera verk som "Ravel: Orchestral Works" (Deutsche Grammophon 3-CD, 1993).

Betyg: *****