TJAJKOVSKIJS DÖDSSYMFONI

En av de mest gripande symfonier jag vet. Tjajkovskijs sista symfoni, skriven i tungt dödsmedvetande 1893, året han också dog. (Samma år som Dvoráks "Nya världen" för övrigt, ett stort musikår).

Symfoni nr 6, h-moll, "Pathètique", börjar med ett avgrundsdjupt solo på kontrafagott och en förtvivlat svårmodig ultravacker melodi, som abrupt förbyts i snabbt oväder där trombonerna får fullständigt vråla ut sin ångest. Det är starkt, det är gripande.

Andra satsen en skenbar vals fast den egentligen går i 5/4-takt. Tredje satsens mäktiga marschtema  lurar publiken tro att här slutar det (dirigenter får ofta dämpa publikens förvirrade applåder just där). Och så den sista långsamma satsen, "Adagio lamentoso". Utslocknandet. Det förebådande dödsögonblicket, symboliserat i ett enda dovt gongslag.

Pjotr Tjajkovskij uttrycker i denna symfoni inte bara dödsångest, utan också ångest över vad som på den tiden kallades "förbjuden kärlek". Det var ännu hundra år kvar till Gay Pride-paradernas tid.

Det blir Herbert von Karajan igen, nu med Wiener Philharmonikerna. I en inspelning som jag tror är från 1971 (osäker på år och omslag). Här utgåva som Deutsche Grammophon CD 2009.

Betyg: *****