SIBELIUS BREDER UT SIG

Det finns ett komiskt moment i sista satsen av Jean Sibelius femte symfoni. De sjungande hornfanfarerna breder ut sig i hypnotiskt upprepade durtreklanger. Bleckblåsarna drar på i forte fortissimo (så starkt som möjligt). Så, till bristningsgränsen, pressas blåsarna ännu hårdare, med crescendo (starkare).

Visst är det lustigt? Från "så stark som MÖJLIGT" - till "ÄNNU starkare"! Nå, det är en detalj. Lustig har annars finske Jean Sibelius inte ord om sig att vara. Snarare gravallvarlig. Förstärkt av bilden av den åldrade, tungsinte, flintskallige mannen. Men Jean Sibelius musik är något av det vackraste, mest storslagna som finns. Just i sin långsamhet, sitt stora allvar, sina finska vyer av skogar och sjöar, sin mytologi färgad av Kalevala.

Själv älskar jag framför allt denna Symfoni nr 5, Ess-dur, (1919), som med sina tre satser är ovanligt ljus för att vara Sibelius. Och här finns mitt andra älsklingsstycke. Den korta symfoniska dikten "Tuonelas Svan" (1895), som är en del i den större Leminkäinen-sviten. Dödsrikets svan tecknas av dova stråkar och solo på engelskt horn. Vackrare än så här kan musik inte vara.

Och här finns Symfoni nr 6, d-moll, (1923). Senromantisk musik i en tid av modernism. Bara några år senare tystnade Sibelius, och komponerade inget mer sina sista 30 år. Märkt av svårmod och dryckenskap. Här underbara inspelningar med Herbert von Karajan och Berliner Filharmonikerna från 1965-68. Denna utgåva Deutsche Grammophon CD 1994.

Betyg: *****