ELDFÅGELN OCH EXTASENS POEM

Först på skivan Modest Musorgskijs "Tavlor på en utställning", nu i dirigenten Leopold Stokowskis eget orkester-arrangemang. Den hoppar jag över. Kommer ändå bara i sämre dager jämfört med Maurice Ravels oslagbara version. Och jämfört med piano-originalet.

Men sedan bränner det till. Alexander Skrjabin var stofilen med storhetsvansinne som i det gamla Ryssland experimenterade med jättescener, färg-orgel (!) och annat udda, på sätt och vis före sin tid. Hans "Le Poem d'Extase" (1908) är en hallucinatoriskt växande symfonisk dikt. Märklig och ganska intagande.

Och äntligen är vi framme vid Igor Stravinskij. "Pastoral" (1907), en miniatyr av överjordisk skönhet. Och "Svit ur Eldfågeln" (1910), här med den tillagda finalsatsen från 1919. Förr var det praxis att ta med denna majestätiska finalsats. Numera brukar puritaner frysa ut den, och just 1919-finalen är idag sällsynt.

Här finns den. Mästerdirigenten Leopold Stokowski med olika orkestrar (New Philharmonia London, Tjeckiska filharmonin, Royal Philharmonics London resp London Symph Orch). Inspelningar 1965-72. (Decca CD 1996).

Betyg: ***

MAURICE RAVELS PIANOMUSIK

Jag sökte med ljus och lykta efter ett speciellt pianostycke, "Pavane" (1899) av Maurice Ravel. Originalet till det vi ofta hört i hans orkestrering. Det visade sig vara mer svårfångat än jag trodde.

Det är nämligen det absolut vackraste musikstycke jag vet, över huvud taget. Det visade sig att detta lilla stycke, ca 7 minuter inte fanns med på den inplastade Anne Queffélec-CD jag köpte i Nice. Det finns med min favoritpianist Vladimir Ashkenazy, som drog Pavanen aningen för långsamt.

Men här är fullträffen! Franske Philippe Entremont, som är min andre absolute favorit bland klassiskt på piano. "Ravel; Complete Piano Works" (Sony 2CD 1994), som öppnar med "Pavane för en död prinsessa" (fullständig titel). Philippe Entremont spelar det magiskt vackra stycket med en sådan självklarhet i anslaget och i rätt tempo. Jag blir helt lycklig!

Ravels samlade pianomusik ryms alltså på en dubbel-cd. "Miroirs", "Ma mére l'oye", "Jeux d'eau", "Gaspard de la nuit", "Le tombeau de Couperin" med mera. Sviter eller enskilda småstycken. Philippe Entremont gjuter liv i dem alla.

För det behövs. Ravels pianomusik är porlande klangskön, men behöver tolkas med liv för att inte blir för fjuttiga, fragmentariska och FÖR lågmälda. Men med mäster Entremont är man trygg. Ravel är välkänd för sin briljanta orkestermusik. Men hans relativt sparsamma pianoproduktion har inte alls samma framskjutna status. Det är synd.

Betyg: ****

 
 SATIE OCH DE ANDRA

Den här skivan är ett rent och skärt reseminne från Matisse-museet i utkanten av Nice, sommaren 2013. Som jag skrev nedan var jag främst ute efter Ravels "Pavane", som alltså ej finns med här (omslaget inplastat och ingen spårinfo på konvolutet.

Men det här är ändå en småtrevlig utgåva. "Satie & compagnie" (Mirare CD 2013) med franska pianisten Anne Queffélec. Hon är inte lika vass som favoriten Philippe Entremont (som jag underbar Eric Satie-skiva med i denna spalt).

Men hon är bra, och denna CD är smakfullt upplagd, med roligt urval och med stilfullt, tecknat omslag. Fransk impressionism för piano rakt igenom. Det betyder salongsfähig stämningsmusik för stora, vita salar och konstgallerier. Eric Satie dominerar som framgår. Obligatoriska "Trois gymnopèdies" (1888), "Gnossiènnes" (1890), men även andra, för mig mindre kända Satie-verk varav en del faktiskt inte finns på Entremonts övergripande CD.

Allt välkolorerat blandat med korta stycken av Claude Debussy, Francis Poulenc, Ravel och en handfull andra. Musik från förra sekelskiftet. Inalles hela 29 korta spår. I några fyrhändiga nummer får hon hjälp av Gaspard Dehaene.

Betyg: ***