JONI MITCHEL HYLLAR JAZZIKONEN MINGUS

Joni Mitchell har alltid gått sina egna, nyskapande vägar. 1978 - 1979 var hon inne i ett samarbete med den legendariske jazzmusikern, kontrabasisten och orkester-ledaren Charles Mingus.

Men mitt i samarbetet dog Charles Mingus, bara 56 år gammal. Joni Mitchell beslöt sig för att fortsätta arbetet och utformade albumet "Mingus" (Asylum LP 1979) som en hyllning till honom.

Det är ett på många sätt märkligt album. Långsamt, bitvis nästan stillastående. Sparsmakat är bara förnamnet. Joni Mitchells nyskrivna texter till några av Charles Mingus melodier, t.ex. ljuvliga jazzballaden "Goodbye pork-pie hat". Varvat med Jonis egna sånger, varav en del handlar om jazzlegenden och en del om helt andra ämnen.

Mellan de sex sångerna hörs små klipp. Korta shots där Mingus (och Joni) snackar och skojar mot stökiga jazzbakgrunder. De sekunderna ger relief åt hela den mycket personliga skivan. I "God must be a boogie man" sjunger hon kärleksfullt om honom, liksom i nämnda "pork-pie hat", där även Lester Young figurerar.

Annorlunda är den minst sagt mariga "The wolf that lives in Lindsey", där ödsligheten och de inlagda ljuden av ylande vargar ger en spöklig effekt. Sannerligen ingen av Joni Mitchells mera lättsmälta låtar. Men fascinerande. Enda snabbare numret är "The dry-cleaner from Des Moines", med svängigt, drivande komp och staccato-prickigt storbandsblås.

Musiker på denna jazzfärgade Mitchell-skapelsen är Herbie Hancock på elpiano, samt större delen av Weather Report (minus Zawinul). De är virtuosen Jaco Pastorius på elbas, vars stora bastoner fyller upp tystnaden bredvid Jonis sång. Och vidare Wayne Shorter på sopransax, Peter Erskine på trummor och Don Alias på congas.

Det fina omslaget var i vinylupplagan utvikbart, med flera av Joni Mitchells vackra oljemålningar som perfekt illustrerar den sparsmakade musiken. Hon är allkonstnär.

Betyg: ****